Språkets gränser är världens gränser

ANTOLOGI En god vän skickade citatet ”Språkets gränser är världens gränser”, som Ludwig Wittgenstein myntade, till mig när jag började arbeta som biträdande rektor på Birgittaskolan för några år sedan.

Det slog mig där och då, att citatet inte bara handlade om vad mitt arbete går ut på. Utan också vad mitt liv har präglats av. Sen jag föddes har jag alltid omgetts av två språk – svenskt teckenspråk och svenska. Pappa som var döv och mamma som är hörselskadad hade varsitt modersmål. Fram till skolåldern var båda språken jämbördiga för mig. Jag brukade hänga med pappa när han åkte till Birka bowlinghall varje onsdag eftermiddag för att bowla ett par timmar med IK Hephata.

I ärlighetens namn kanske jag mest såg fram emot att alltid få korv med bröd när jag följde med (i dag fattar jag ju att det var mest för att han kunde få vara i fred en stund för att snacka med sina kompisar, en förälderlifehack helt enkelt), så var jag också alltid fascinerad att se alla teckna med varandra.

Under skol- och gymnasieåldern gick jag i kommunal hörselklass där svenskan var det dominerande språket och teckenspråket tynades av en bit – närvarande, men inte mycket. För mig vid den tiden, så, ja, jo, det fungerade. När jag engagerade mig mer i föreningslivet, framför allt i Unga hörselskadade, så stärktes teckenspråkets betydelse för mig och där fick jag insikten att det också var min grundtrygghet. Jag behövde aldrig oroa mig att inte hänga med, slippa ständigt vara idel öra och då ha en mer rättvis chans att vara jag. På riktigt.

Mitt språks gränser är min världs gränser. Ju mer jag kan mitt eller mina språk desto större blir min värld. Jag kan förstå mer. Jag kan förklara mer. Jag kan mer leta efter kunskap och jag kan också mer förstå att jag inte förstår.

Det är vad svenskt teckenspråk kan ge mig. Det är också det som är grundstenen i mitt arbete med elever som är döva eller har hörselnedsättning. Ju mer teckenspråk de har desto större blir deras värld.

Tobias Palmkvist
biträdande rektor, Birgittaskolan

---

ANDRA DELAR I ANTOLOGIN*:

Jag har alltid andats, drömt och tänkt på teckenspråk
av Ebba

Det händer fortfarande att jag inte vet
av Lotta Brodin

Bästa taxiresan nånsin – då var jag extra stolt
av Erik Akervall

Nyckeln till möjligheter
av Abdi Mohamed

För mig är det en gudagåva
av Thyra Lindström

Från noll teckenspråk till två teckenspråk
av Najlaa Sad Aldeen

Teckenspråket – bron mellan två världar
av Torbjörn Svensson

*ur Allt om teckenspråk 2021, ett extratjockt specialnummer som DT utger i september.