Hisnande pjäs – men varför är djuren med?

DT:s recensent Ylva Björklund såg premiären av Venus.

RECENSION
Venus, Orionteatern

Regissör: Lars Rudolfsson
I rollerna: Charmaine Berdino, Oliver Berdino, Stephanie Berdino,
Suzanne Berdino, Sara Larsson-Fryxell, Thomas Roos,
Joakim Hagelin Adeby, Niklas Andersson, Silva Belghiti,
Rebecca Drammeh, Ditte Gaarde, Aino Hakala, Remi Roos.
Samt 8 hästar, 8 hundar och en åsna.
Tid: Cirka 2 timmar och 15 minuter inklusive paus, visas fram till 11 maj

En rund cirkusmanege med sand och dovt målade träkulisser. Det luktar lite ladugård. En åsna travar in, stannar och luktar på något, vänder om och travar ut. Skådespelarna intar manegen en efter en. Föreställningen Venus har börjat.

Idén till föreställningen fick regissör Lars Rudolfsson när han läste en artikel om Anna Ekelöf, en ung kvinna på 1700-talet vars förmåga att föreställa sig och förställa sig till olika personer gäckade rättvisan, som tog henne in på förhör och sedan ut igen. Under samma tid den 6 juni 1761 kunde man via teleskop skåda planeten Venus passera solskivan. Ett mytomspunnet fenomen som inträffar cirka åtta gånger per årtusende och som förebådar en tid av turbulens och samhällsförändringar. Planeten Venus tar sig olika skepnader, blir Aftonstjärna, försvinner sedan för att dyka upp som Morgonstjärna. Precis som Anna Ekelöf dyker upp någonstans förklädd till man, fanatiserar ihop en historia, försvinner och dyker upp någon annanstans i en annan skepnad och med en annan fabulerad historia.
Parallellt med historien om Anna Ekelöf får vi följa ett franskt teatersällskap vid hovet och den unge kronprinsen Gustavus. Historierna går om varandra och skapar en egen magisk värld på sanden inne i cirkusmanegen.

Lars Rudolfsson har skapat en föreställning som likt Venus har flera olika skepnader: det är cirkus med hästar, hundar och en välregisserad åsna, det är jonglering och eldslukning, det är teater med allvar och skratt. Det är två och en halv timme väldigt fysisk teater i ett högt tempo. Skådespelarna springer, slåss, dansar och rider. De agerar med fullt fokus och det finns inga döda minuter.
När det signaleras paus efter en dryg timme blir man förvånad – redan? Ska man ha något att anmärka på så kanske alla cirkusscener med hästar och hundar inte är så förankrade i själva historien men de bidrar till den hisnande föreställning det faktiskt är. Vi köper det för att det är roligt att se på.

Föreställningen spelas både på talspråk och på teckenspråk. Vid ett tillfälle texttolkas en längre teckenspråkig scen och här börjar tekniken krångla lite, texten försvinner medan den teckenspråkiga dialogen fortsätter. Hoppas för alla hörandes skull att det inte händer under fler föreställningar för det är väldigt många hörande som hittat hit den här kvällen.

I Venus spelar samtliga sju studenter vid Stockholms dramatiska högskolas teckenspråkiga skådespelarutbildning, de är nu inne på sin sista termin innan de ska ut på arbetsmarknaden. Deras insatser imponerar stort. Agerandet och språket är nyanserat och rikt, det är yvigt där det ska vara yvigt och sparsamt där det ska vara sparsamt, det träffar rätt. Det är väldigt fina insatser av snart färdigbakade skådespelare.