2022-11-01

Vem har rätt till assisterad befruktning? 

IVF/assisterad befruktning - en rättighet för vem? FOTO: Shutterstock

Många har nåtts av nyheten att en dövblind kvinna nekats assisterad befruktning. Detta har väckt kraftiga reaktioner. Dövas Tidning har fördjupat sig i fallet. 

Sedan den 1 april 2016 är det i Sverige möjligt för ensamstående kvinnor och personer med kvinnliga reproduktionsorgan att få assisterad befruktning. Tidigare kunde endast par bli beviljade en sådan behandling, och sedan dess har många kvinnor/ickebinära genomgått en sådan. För att bli beviljad assisterad befruktning behöver man genomgå hälsotester och en psykologutredning. Det är alltså ingen självklarhet att bli beviljad fertilitetsbehandling.

Detta var vad som hände den idag 42-åriga kvinnan. Vi har av respekt för hennes situation valt att inte lyfta hennes fall med namn eller bild.

Kvinnan meddelades av Livio Fertilitetscentrum 2021 att de valt att neka henne fertilitetsbehandling. Anmälningar gjordes till Diskrimineringsombudsmannen, Inspektionen för vård och omsorg samt Patientnämnden. En överklagan gjordes också till Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen.

I januari 2022 beslutade Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen att gå på Livio Fertilitetscentrums linje, som nekade kvinnan fertilitetsbehandling. Frågan togs sedan vidare till Förvaltningsrätten, som sedan gav Socialstyrelsen rätt. Förvaltningsrätten ansåg, precis som Socialstyrelsen, att kvinnans dövblindhet utgjorde “betydande riskfaktorer” som skulle kunna påverka henne i hennes föräldraskap.


I sociala medier har man kunnat läsa olika påståenden, som att kvinnan nekats fertilitetsbehandling på grund av att hon är döv och eftersom barnet kan komma att behöva tolka åt sin förälder. Denna information har Dövas Tidning hittat i domen:

– Kvinnan blev nekad assisterad befruktning på grund av att hon är dövblind.
– Kvinnan blev nekad assisterad befruktning på grund av att “ett framtida barn eventuellt kommer att behöva ta ett stort kommunikativt och känslomässigt ansvar”. Detta i och med saker som kommit fram under den psykosociala utredningen.


Vad betyder egentligen “ett stort kommunikativt och känslomässigt ansvar”? Vi har frågat Maria Midbøe, legimiterad psykolog, hur man kan tolka dessa begrepp: 

– Det finns ingen tydlig definition av ”kommunikativt och känslomässigt ansvar”. Här skulle man vilja att de definierar vad de menar eller kommer med exempel så att man kan bemöta det med information om hur föräldrar med dövblindhet löser kommunikationen med sin omgivning, säger hon och fortsätter:  

– Som jag uppfattar det menar de att ett framtida barn skulle behöva ta ett stort ansvar för att kommunikationen ska fungera och att barnet även då får ta ansvar för sina egna känslor och behov och anpassa sig efter modern eftersom man anser att modern riskerar att inte kunna uppfatta vad barnet förmedlar och därmed inte kunna tillgodose ett blivande barns behov.  

– Med kommunikativt ansvar syftar man just på ansvar för att kommunikationen ska fungera. Det känslomässiga ansvaret handlar om att både ta ansvar för egna känslor och behov men även uppleva och ta ansvar för att andras behov ska tillgodoses.   

– Här tolkar man ju det som att den som har svårt att uppfatta kommunikation också brister i att ta ansvar för kommunikationen och den andres såväl kommunikativa som känslomässiga behov vilket ju inte alls behöver vara fallet.

Maria Midbøe understryker att hon inte har någon koppling till fallet och inte kan uttala sig exakt. Någon som funnits vid kvinnans sida i processen är Claes Möller, överläkare och professor emeritus. Han vittnade till kvinnans fördel i Förvaltningsrätten. Till Dövas Tidning säger han så här: 

– Jag blev mycket förvånad och bedrövad när jag läste förvaltningsrättens dom. Då jag har en mycket lång erfarenhet (35 år) av dövblindhet såväl kliniskt som forskningsmässigt, och då jag är en av de i världen som träffat flest patienter och familjer med dövblindhet (600), så finner jag förvaltnings-rättens dom både okunnig och felaktig, säger han och fortsätter:

– Jag vittnade i detta mål då jag har mycket god generell och specifik kunskap om den dövblinddiagnos som målsägaren har. Jag var också för länge sedan den doktor som diagnostiserade orsaken till dövblindhet, samt har också tagit del av alla aktuella undersökningar. Det barn som föds av förälder med denna orsak till dövblindhet kommer att vara hörande och seende. Det innebär att barnet från början av uppväxten kommer att kunna kommunicera med såväl syn och teckenspråk som hörsel och tal. Ny forskning visar att dessa två språk berikar varandra.

– Den synnedsättning som målsägaren har innebär ett kvarvarande centralt seende som ofta är bevarat upp till 70-80-årsåldern. Generellt kan sägas att de begränsningar en funktionsnedsättning kan ge beror till största delen på omgivningens och samhällets okunskap och oförmåga att anpassa efter individuella behov. Den mycket snabba tekniska utveckling som nu sker med bildigenkänning med appar som innebär tal-tecken och tecken-talsyntes, smarta hem, GPS, hjälp av artificiell intelligens mm ger personer med dövblindhet helt nya möjligheter i framtiden.

– Förvaltningsrättens dom och slutsats “ett framtida barn eventuellt kommer att behöva ta ett stort kommunikativt och känslomässigt ansvar” är tyvärr såväl okunnig som fördomsfull. Jag är övertygad om att denna kvinna med sina resurser och mycket rika nätverk kan ge ett barn en god kommunikativ och kärleksfull uppväxt.

DT har genom kontakter fått reda på att: 

– Det finns döva, både par som ensamstående, som beviljats adoption i Sverige.
– Det finns döva ensamstående som beviljats assisterad befruktning i Sverige.
– Det finns ensamstående dövblinda föräldrar.

DT har intervjuat två av dem. Dessa intervjuer kan du läsa i nummer 5 av papperstidningen.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se

Uppdaterad: 2022-11-01

Publicerad: 2022-11-01