Linda Hejdesten blev förälder vid 20 års ålder

Linda Hejdesten och dottern June. FOTO: Privat

För en del är barnafrågan inte så självklar, men för Linda Hejdesten var den det. När hon blev oplanerat gravid under andra året på Virginska gymnasiet var hon helt säker på att hon ville behålla barnet. Trots omgivningens förmaningar om att göra abort och att relationen med barnets pappa tog slut tidigt i graviditeten, hade hon bestämt sig.

Linda är döv och har Ushers syndrom typ 1. Synen har blivit gradvis sämre, när hennes dotter var liten såg hon ganska bra men nu vid 36 års ålder har synfältet krympt. Till vardags använder hon vit käpp på okända platser och när det är mörkt.
– När June var liten brukade vi cykla, men nu när jag ser sämre har jag valt att inte göra det längre.

Linda hade många odds mot sig när hon blev oplanerat gravid.
– Jag bodde på kollektivet Logen. En anställd där ställde sig vid en whiteboardtavla och skrev upp fördelar och nackdelar. Jag såg att fördelarna var fler än nackdelarna, och beslöt mig sedan för att behålla barnet. Det tog sedan slut med min dåvarande sambo när jag var i fjärde månaden. Jag hade bestämt mig för att jag skulle klara det själv. När jag kom hem under ett lov så berättade jag för mina föräldrar, och det enda ord de sa var “abort!”. Jag vägrade! Det fanns ingen diskussion. Då sa de att jag fick klara av detta på egen hand och söka eget boende. Jag var helt med på det. Jag ordnade med allt samtidigt som jag hade skolan. Jag tog kontakt med Socialtjänsten för att få förtur i bostadskön. Det var inte lätt det hela men jag gjorde vad jag kunde.

I maj, en månad innan June föddes och innan skolavslutningen, fick jag veta att jag inte fått något boende än. Kötiderna var för långa. Mina föräldrar lät mig bo hos dem, vid det laget hade de också sett hur mycket jag klarat av på egen hand. Den 13 juni 2006 föddes dottern June. Förlossningen gick bra och med sig hade Linda sin mamma och syster.
– Min syster är väldigt duktig på teckenspråk så hon fick tolka under förlossningen då allt skedde så snabbt. Jag fick åka hem samma dag faktiskt. June föddes klockan tolv på dagen och sen fick vi åka hem vid åtta. Just den dagen var det hett ute och det var alldeles för varmt inne på BB. Alla mina hjälpmedel fanns hemma också, som babylarmet. Jag fick komma tillbaka nästa dag för uppföljande kontroller. Det fungerade bra, June var så lugn och sov mest.

Min pappa hade fortfarande inte riktigt accepterat situationen. En vecka senare stod jag och bakade, och min mamma lyfte upp June som skrek. Hon var otröstlig och min mamma gav henne till min pappa. Något hände då, hans inställning förändrades. Han började till och med ta sig an blöjbyten.

Linda bodde fortfarande hemma fram till oktober, när Socialtjänsten hörde av sig.
– De berättade att jag äntligen fått en lägenhet och att inflyttningen egentligen var i december, men personen som bodde i lägenheten ville gärna bli av med den tidigare så vi kunde flytta in i oktober. Då ville mina föräldrar inte längre att vi skulle flytta! De tyckte att vi gärna fick stanna kvar. Det ville ju inte jag, jag ville bo i en egen lägenhet och stå på egna ben. Jag undrade också varför de plötsligt hade ändrat sig. De hade varit oroliga för att babyn skulle skrika på nätterna och störa dem, men June var så lugn och sov ofta gott på nätterna. Som tur var låg den lägenheten jag fick rätt nära mina föräldrar.

Som ung var Linda aktiv i Dövblind Ungdom (DBU) och nu engagerar hon sig i FSDB (Förbundet Sveriges Dövblinda), inte minst i familjesektionen där hon sitter i styrelsen. Hon tog tidigt med June till träffar med andra dövblinda föräldrar.
– Hon förstod såklart inte i början att jag inte hörde eller alltid såg, men jag försökte förklara det så gott jag kunde. Genom träffarna med familjesektionen började hon förstå mer och ställa frågor. När hon lekte med leksaker var hon alltid noga med att plocka undan efter sig, för jag hade förklarat att jag kan snubbla eller trampa på saker som ligger framme för att jag inte automatiskt ser dem.

Linda berättar vidare att den som är dövblind och förälder har möjlighet att delta i FSDB:s föräldrasektions aktiviteter. Bland annat brukar man ordna familjeveckor med roliga aktiviteter för barnen. Där får man chansen att träffa varandra och utbyta erfarenheter. Som dövblind förälder kan vissa utmaningar finnas, till exempel om man är ute och går med vagn. Då kan man behöva förlita sig extra mycket på synen och gå lugnt.

På frågan om hon stött på fördomar från samhället som ensamstående dövblind förälder skakar hon på huvudet.
– Egentligen funderar folk mest över att jag har en dotter som är 16 år gammal fast jag själv inte är så gammal. Annars har jag aldrig hört någon säga något negativt om mig eller mitt föräldraskap. Oftast är det mer nyfikna frågor, och då brukar jag berätta. Det är ingen skillnad på hur jag uppfostrar eller sköter mitt barn jämfört med andra föräldrar bara för att jag är dövblind.

Denna artikel är del 2 i vår artikelserie om assisterad befruktning och föräldraskap. Vill du läsa mer på temat? Se nedan.
DEL 1 – Vem har rätt till assisterad befruktning?

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se