2022-07-06

Tre kvinnor – tre pionjärer

SDR:s första kvinnliga styrelsemedlem

1944 började glastaket krossas hos Svenska Dövstumförbundet. Det var då förbundet fick sin allra första kvinnliga styrelsemedlem, Vilma Renner (1892-1968).

Hon var suppleant i interimsstyrelsen*. Året därpå blev hon ordinarie ledamot, en post som hon hade fram till 1951. Under sin sista tvååriga mandatperiod var hon med när ordet stum ströks 1949 och förbundet bytte namn till Sveriges Dövas Riksförbund 1950.

Vilma Renner var redan innan hon blev invald i förbundsstyrelsen aktiv i Stockholms Dövas Förening. Hon blev dess andra kvinnliga vice ordförande 1927. Vidare var hon även engagerad i Dövas kvinnoförening i Stockholm och var bland annat dess vice ordförande i många år.

Hur var Vilma Renner som person? DT tar kontakt med hennes barnbarn, Kaj Renner, för att veta mer. Han säger att han enbart har positiva minnen av sin farmor.

– Farmor var alltid positiv och snäll. Det märktes att hon var en stark och bestämd person, men hon kunde också vara temperamentsfull. Jag minns ett tillfälle då hon intensivt tecknade ordet “aldrig” mitt i en mening med en stor, svepande gest som en liten del av det hon ville ha sagt.

Han kommer också ihåg hur hans farmor sömlöst kunde växla mellan tal och teckenspråk beroende på vem hon mötte. Hon var även skicklig på att anpassa sitt teckenspråk. Exempelvis kunde hon teckna taktilt med dövblinda. Hon var född hörande och förlorade hörseln vid sjuårsåldern på grund av hjärnhinneinflammation.

– Hon sörjde det men klagade aldrig över att hon inte längre kunde höra. Det speciella med henne var hennes språkliga förmåga. Hon kunde på ett ledigt sätt prata med såväl döva som hörande, säger Kaj Renner.

Vilma Renner var till yrket sömmerska. Hon ledde syaftnar, föreläste ibland på SDF och inom SDR (på olika platser i landet) med mera.

– Farfar Ernst var också aktiv i dövföreningen. Han och Vilma ville verka för dövas bästa, berättar Kaj Renner, som kommer från en familj med döva släktingar i hela åtta generationer från början av 1800-talet och framåt.

*Förbundet genomgick en omorganisation 1944 och slogs samman med konkurrenten Svenska Dövstummas Riksförening året därpå.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

SDR:s första kvinnliga vice ordförande

Eva Norberg skrev historia 1983. Då blev hon Sveriges Dövas Ungdomsförbunds första kvinnliga ordförande.

– Folk tyckte att det var roligt med en kvinna på ordförandeposten, men det var aldrig någon större diskussion om vikten av jämställdhet inom ungdomsförbundet, minns Eva Norberg.

När DT kontaktade henne med anledning av att hon utsågs till SDR:s första kvinnliga vice ordförande* 1989, svarade hon att det kom som en överraskning för henne.

Både inför och på SDR:s kongress i Borlänge var det inte heller mycket snack om hur viktigt det var med en jämn könsfördelning i förbundsstyrelsen. Resultat: hela sju herrar och endast två damer blev invalda.

– På 1980-talet var vi inte medvetna om jämställdhet på samma sätt som i dag, säger Eva Norberg som dock kommer ihåg att såväl valberedningen som ombuden ansåg att det skulle vara en god geografisk spridning.
Samtidigt upplevde hon aldrig att hon blev sämre behandlad för att hon var kvinna. Snarare att hennes kompetens och föreningskunskap togs tillvara. Hon minns dock en incident på World Federation of the Deaf (WFD)-kongressen i Tokyo 1991. Då var hon 30 år gammal.

– När jag skulle tvätta händerna på toaletten, kom en dam fram till mig. Hon ville utbyta visitkort. När hon såg på mitt visitkort att jag var 2:a vice ordförande, sa hon ”Nej, det är inte möjligt” eftersom jag såg ung ut. Eva Norberg undrar om hon hade blivit bemött på samma sätt om hon var en man. Hon gläds över att det har kommit fler kvinnliga vice ordförande och ordförande efter henne, och att mansdominansen har minskat sedan 1989.

Hon är dock av åsikten att det har varit alltför stort fokus kring jämställdhet och mångfald inför SDR-styrelsevalet på senare år. Det viktigaste är att alla styrelsemedlemmar ska ha en stark grund att stå på. Här menar hon att de ska ha föreningskunskap, god kännedom om dövrörelsen och om dövas historia, kultur och språk. Detta i kombination med att de har olika kompetenser som kompletterar varandra. Det är naturligtvis ett plus om samtliga styrelsemedlemmar speglar Sveriges befolkning på ett bra sätt (sett till kön, geografisk spridning, ålder och härkomst med mera), säger hon.

*2:a vice ordförande 1989-1992

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

SDR:s första kvinnliga ordförande

Den 15 juni 2013 nåddes en milstolpe – Hanna Sejlitz valdes till ordförande på kongressen i Malmö. Därmed blev hon den första kvinnan att leda förbundet i dess 91-åriga historia.

– Jag blev glad och hedrad över att bli tillfrågad om jag ville ställa upp som ordförandekandidat, och kände ett starkt stöd, säger Hanna Sejlitz, nio år senare. SDR har en mycket stor betydelse för henne; en organisation som sätter det svenska teckenspråket i främsta rummet på olika områden som arbetsmarknad, utbildning och kultur. Själv växte hon upp utan teckenspråk och började i mellanstadiet bli alltmer medveten om hur hon som gravt hörselskadad försökte hitta strategier för att hänga med i samtalet. I möten med döva förstod hon att teckenspråk innebar delaktighet och trygghet – att kunna se vad alla pratade om utan att behöva anstränga sig.

Hanna Sejlitz betonar att samtidigt som hon kände sig smickrad över att just hon blev vald till ordförande, såg hon att det hade funnits många duktiga kvinnor före henne som kunnat bli ordförande. Hon var också medveten om att det inför kongressen fanns ett starkt tryck på att det var dags för en kvinna att ta över rodret. Själv upplevde hon att hennes kön bara var en av många parametrar som avgjorde varför hon ansågs lämpad att leda förbundet.

Hon minns WFD:s kongress i Istanbul 2015. Samtliga ordförande som representerade respektive nordiskt dövförbund var kvinnor, något som väckte uppmärksamhet och förundran. Hon kommer ihåg ett möte hon hade med en kvinna från Rwanda, som SDR tidigare hade biståndsprojekt i.

– Hon blev ytterst inspirerad då det rwandiska dövförbundet inte var lika jämställt som vårt. Det stärkte henne i hennes engagemang i Rwandas kvinnoförbund för döva. SDR var en positiv förebild, säger Hanna Sejlitz, som var ordförande 2013-2016, och sedan generalsekreterare för SDR 2016-2017.

I dag är hon generalsekreterare för Hörselskadades Riksförbund. Hon gläds över att allt fler kvinnor har ledande befattningar i Sverige. Men mycket återstår innan samhället är helt jämställt.

– Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män och lägger ner mer tid på obetalt arbete i hemmet. Samhället måste bli bättre på att ge kvinnor möjligheter att göra karriär.

NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se

LÄS OCH SE MER: Här finns alla artiklar och inslag om SDR:s 100-åriga historia som DT tidigare publicerat