Tingsprotokoll från 1600-talet om barnamord

Bilderna visas i illustrationssyfte och har inget med Brita Persdotter att göra.

”Dövstumma” pigan Britta lyckades göra sig förstådd. Det finns inte många uppteckningar om hur döva kommunicerade på 1600-talet. Men i detta tingsprotokoll från Folkare tingslag år 1687 berättas om hur den ”dövstumma” pigan Britta Persdotter rannsakades för barnamord och hur hon och de andra inblandade lyckades förstå varandra.

Britta var lite mer än 30 år och hade tjänat som piga i hela sitt liv; sedan jul 1686 hos bonden Bengt Ersson och hans hustru Karin i Tomasbo. Innan dess hade hon varit piga hos Erik Andersson i By och där hade hans systerson Johan belägrat henne i september. Vid rättegången nekade han först, men sedan bekände han att de haft samlag en enda gång. Och ett vittne berättade hur Johan skrutit om att han öppnat sina byxor och visat upp sin ”blygd” och sedan visat med händerna vad han ville göra med Britta och eftersom hon då bara log och inte gjorde något motstånd, enligt Johan, så hade han fått sin vilja igenom.

Britta blev gravid och när hon kom till Bengt och Karin var hon alltså tre månader på väg. Ganska snart började husmodern Karin misstänka hur det var ställt med Britta som blev allt tjockare om magen och dessutom inte hade sin ”månadskrankhet”. (Detta hade landets husmödrar full koll på hos sina döttrar och pigor, eftersom det inte fanns mensskydd och alla bodde tillsammans). Men Britta skötte sina sysslor snabbt och flitigt och ingen visste riktigt hur de skulle kunna ta upp det med henne.

Så en dag strax före pingst 1687 var Karin och Britta i skogen för att hämta mossa till isolering i ett bygge. Britta pekade då på sina ben och tecknade hur svullna de var och då kunde inte Karin hålla sig längre utan visade att Britta var gravid, genom att peka på Brittas mage och teckna att den var stor. Britta verkade då ha fått en chock och hon tog en stör och höttade med den mot Karin, men kastade den nästan genast ifrån sig. Sedan gick Britta och mumlade en lång stund som hon brukade göra när hon var arg.

På pingstdagens morgon upptäckte Karin att Brittas strumpor låg på golvet och av det förstod hon att Britta fött sitt barn (kanske var de blodiga?) Britta fick sova vidare och Karin åkte till kyrkan, men där pratade hon med två vänner och bad dem följa med henne hem för att se till Britta. När de kom hem låg Britta ännu men kvinnorna undersökte henne och såg direkt att hon nyss hade fött barn. De tecknade detta till Britta och försökte få henne att berätta var hon gjort av barnet och då pekade Britta ut genom fönstret. Kvinnorna gick ut för att leta. I badstugan hittade de en särk som var lagd i blöt i en kittel, men inget barn. Då gick de till kyrkoherden och bad om råd hur de skulle göra, och han sa till dem att ta med Britta ut och låta henne visa vägen. Hemma igen fann man Britta så svag att hon inte kunde gå, så man fick vänta en vecka tills Britta var starkare. Då sattes hon upp på en häst och så gick följet iväg.

I kyrkbyn steg Britta av hästen och gick upp i en liten skogsbacke i närheten av kyrkan. Där började hon se sig omkring på marken och plötsligt hittade hon några små benbitar som hon tog upp. Hon sjönk ner på marken och började gråta. Bitarna kom från en liten huvudskål. I skogsbacken gick svinen lösa och de hade troligen ätit upp det lilla barnet. Karin tecknade till Britta att det hon gjort var illa, men då tryckte Britta sina fingrar mot ögonlocken för att visa att barnet varit dödfött. Hon pekade på sina armar och sedan klämde hon ihop köttet på sitt lillfinger för att visa hur smala armar barnet haft. Sedan kastade hon ut med handen som för att säga att hon kastat bort barnet på backen. Karin pekade på sina naglar för att försöka ta reda på om barnet haft naglar, det vill säga om det varit fullgånget, men Britta blåste vilket var hennes sätt att säga nej. Karin tecknade till Britta att hon skulle halshuggas och dö för detta brott och då kastade sig Britta omkull på marken och grät bittert. Därefter följdes alla åt till kyrkoherden med benbitarna och Britta lämnades hos sin morbror fram till rättegången.

Hennes brott skulle ju i vanliga fall straffas med döden men rätten resonerade så att eftersom Britta var döv hade hon aldrig haft någon chans att lära sig att det hon gjorde bröt mot lagen. Något straff måste hon ändå ha, om inte annat så för att verka som en varning för andra, så det bestämdes att hon skulle få slita spö.

Källa: Folkare tingslags häradsrätt (W) AIa:1 (1687-1691)

ANNE-MARIE NILSSON
redaktionen@dovastidning.se