Svenskan Luna bor i livfulla Barcelona

Luna Narvaez trivs bäst i Barcelona. FOTO: Niclas Martinsson

Luna Narvaez gjorde tonårsuppror när hon som 17-åring bestämde sig för att bo kvar i Barcelona och inte gå klart gymnasiet i Sverige. Sedan dess har hon blivit kvar i den katalanska huvudstaden. Ett beslut som hon inte ångrar.

”När jag blir stor vill jag bo i Barcelona” skrev Luna Narvaez i sin dagbok när hon var runt 14-15 år, då på 1990-talet. Dagboken hittades av Lunas mamma många år senare när hon skulle rensa inför flytten till en annan lägenhet.
– Drömmen gick alltså i uppfyllelse, säger Luna leende.

Men vänta med flytten tills hon blev stor och myndig? Nej, hon kunde knappt hålla sig. När hon som 17-åring tillbringade sommarlovet hos sin pappa i Barcelona, bestämde hon sig för att riva returflygbiljetten till Sverige och stanna kvar i staden. Hon valde också att hoppa av riksgymnasiet i Örebro efter mindre än ett år. Hennes föräldrar, som var skilda sedan tidigare, blev förtvivlade. Mamma, bosatt i Stockholm, hoppades att dottern Luna skulle komma tillbaka och gå klart gymnasiet senare. Pappa lät Luna bo hos honom, huvudsaken var ju att hon var hos en av sina föräldrar. Lunas föräldrar kommer ursprungligen från Argentina och talar spanska. I Barcelona bor tusentals argentinare.
– Jag kände mig inte motiverad i gymnasiet och hade svårt att koncentrera mig. Längtan tillbaka till Barcelona var stor.

Hon minns sina sommarlov i Barcelona med värme. Första gången var när hon som 14-15-åring bodde hos sin pappa i centrala Barcelona nära den tolvhundra meter långa kända boulevarden La Rambla.
– Tänk dig Stockholms vattenfestival som var kort men intensiv (populär festival som arrangerades i början av augusti varje år under perioden 1991-1999 i Stockholm). Men här var det vattenfestivalstämning hela sommaren. Det var fullt med liv och rörelse. Folk var glada, öppna och trevliga, säger hon och fortsätter:
– Ibland åkte jag själv till stranden, vilket inte gjorde så mycket för det fanns alltid någon att prata med. Som när en volleyboll kom rullande fram till mig medan jag låg på stranden, frågade spelarna om jag ville spela med dem. Jag sa javisst och så blev jag indragen i spelet.

Luna, som har måne som persontecken (luna betyder måne på spanska), fick också snabbt nya kompisar och började lära sig katalanskt teckenspråk. Hon kunde inte ha ett bättre och roligare sommarlov än så. Det var i Barcelona hon kände sig hemma och mådde som bäst.
– Jag föll även pladask för staden och dess arkitektur, bl.a. Antoni Gaudís verk. Hela Katalonien och Spanien är också vackert. Hon tänkte att hon skulle gå den spanska motsvarigheten till Komvux en dag. Men först skulle hon ha roligt och jobba. Hennes första arbete var på ett café där hon hjälpte till i köket. Sedan jobbade hon i garderoben på ett gaydisco.
– Det var mitt roligaste jobb någonsin! En av mina döttrar arbetar nu i garderoben på ett gaydisco. Tala om att cirkeln sluts.

Den första tiden i Barcelona kunde Luna inte spanska så bra.
– Jag växte upp i en spanskspråkig familj hemma i Stockholm. Trots det lärde jag mig aldrig spanska eftersom de pratade svenskt teckenspråk med mig. Som 20-åring fick hon sitt första barn, en flicka. Då bestämde hon sig för att plugga spanska. Hon ville som förälder kunna språket; viktigt att kunna när hon exempelvis var i dotterns skola eller på läkarbesök.
– Tolktjänsten är sämre här än i Sverige. Jag var ofta tvungen att skriva lappar med hörande på spanska. Tänk dig att Google Translate inte fanns då!

Ett och ett halvt år senare fick hon sitt andra barn, också en flicka. Då var hon hemmafru som hon uttryckte det. När flickorna blev större och gick på dagis, jobbade hon på en textilfabrik. 2005 var hon med om en svår bilolycka som hon mirakulöst nog överlevde. Men det krävdes en lång sjukhusvistelse och många operationer. En mardrömslik period då tolken inte alltid fanns när hon behövde det och när hon inte kunde röra sina armar. Som tur var kunde hennes pappa ta hand om döttrarna medan Luna rehabiliterade sig. Hon var sjukskriven i elva år. Helt återställd blev hon inte och är fortfarande inte. Hon fick också två söner under den tiden.

2015 ville hennes familj prova på att bo i Sverige. Luna var också trött på tillvaron som sjukskriven och att ha ont i kroppen efter bilolyckan. Luna och hennes fyra barn bosatte sig i Leksand. Medan barnen gick i den svenska skolan, pluggade Luna på Västanviks folkhögskolas allmänna linje.
– Det var bra för barnen att lära sig svenska. Vi hade en rolig tid där uppe, Leksand bjöd på en fin och avkopplande miljö. Men det var alldeles för lugnt där, säger Luna och skrattar.
– Vi ville se hur det var att bo i Sverige. Men ingen av oss ville vara kvar där, vi längtade alla tillbaka till Barcelona.

Du är ju från Stockholm. Varför valde ni inte att testa denna storstad som ju är allt annat än lugna Leksand?
– Vi åkte ofta till Stockholm medan vi bodde i Leksand för att hälsa på mamma och träffa mina syskon och vänner. Ändå saknade vi Barcelona. Det kunde kännas lite deppigt att gå en folktom gata i Stockholm när det var mörkt och kallt ute. Luna säger att hon vet att Sverige är ett betydligt bättre land för döva än Katalonien och Spanien. Döva svenskar har tillgång till en utbyggd tolktjänst, högkvalitativa tv-program på svenskt teckenspråk, en nationell teater på svenskt teckenspråk, visst samhällsstöd på svenskt teckenspråk, dygnet runt-öppen förmedlingstjänst medan Katalonien och Spanien ligger efter på en rad områden vad gäller döva och teckenspråk.
– Om jag vill beställa tolk så finns det två sätt. Det ena är att jag är medlem i en dövförening. Då kan jag beställa tolk kostnadsfritt hos det katalanska dövförbundet, men deras budget är väldigt begränsad. De måste prioritera hårt och det är svårt att få tolk av dem. Det andra är att jag betalar själv för tolken. Då är det lättare att få tolk, tyvärr.

Det är också ett välkänt faktum att många döva i Katalonien och Spanien har jobb som inte kräver så mycket kommunikation, till exempel i fabrik eller i städbranschen, eftersom det är svårt att studera vidare med tolk och få tolk i arbetslivet. Själv jobbar Luna och hennes sambo som städare på ett labb med krav på hög hygien.
– Lönen är inte jättebra men går att leva på. Men det är så värt bara att få bo här. Det är här jag mår bra och har min familj, säger Luna som också har ett barnbarn nu.
– Soltimmarna är också fler här än i Sverige året runt, jag känner mig piggare då det är ljusare och varmare ute. Hon har en dröm: att en dag öppna ett café i Barcelona och bland annat servera svenska specialiteter.
– En sak är Sverige bäst på: bakelserna, kakorna och smörgåsarna! De är inte lika goda här i Spanien, jag älskar till exempel prinsesstårta, räksmörgås och chokladbiskvi. Hennes sambo, Karim, nickar instämmande.
– De är supergoda! säger Karim. Luna försöker åka till Stockholm en-två gånger om året. Senast var hon där i april. Då var hon hos sin mamma och träffade syskon och vänner. Hon älskar särskilt att vara i Sverige på sommaren då landet är som vackrast och då folk är gladare och öppnare.

En sak har hon bestämt sig för:
– Jag vill bli begraven i Sverige. Det var där jag föddes. Så jag vill komma hem igen när jag dör. Sverige finns alltid i mitt hjärta.

NICLAS MARTINSSON
redaktionen@dovastidning.se