2022-06-01
Politiska kontakter som i schack
FOTO: SHUTTERSTOCK
SDR 100 ÅR En lång pratstund med Olof Palme under bilfärden, 100-tals protestbrev när texttelefonen var hotad och en enig riksdag som röstade för att det svenska teckenspråkets ställning skulle utredas. Tre exempel på Sveriges Dövas Riksförbunds (SDR) framgångsrika påverkansarbete.
Men vad har politiska kontakter betytt för SDR genom åren? Det här är den andra delen där DT i en serie artiklar uppmärksammar förbundets sekellånga historia.
Politiker som backat SDR i olika frågor är avgörande. Om vi ser i backspegeln, är det inte förrän på 1960-talet som förbundet börjar bli en kraft att räkna med i samhället och vinner alltmer respekt hos politiker.
I maj 1966 äger kulturdagarna rum i Leksand. Samtliga riksdagsledamöter från Dalarna är inbjudna. Här följer SDR ett råd som de fått av landstingsdirektör Georg Zettergren; att döva ska informera politikerna om sin situation eftersom ”de styrande vet ingenting” som han uttrycker det. Tidigare hade förbundet vänt sig till tjänstepersoner och verkställare, men inte politiker.
Endast socialdemokraten Sven Mellqvist kommer till kulturdagarna. Ett misslyckande för förbundet att bara en riksdagsledamot dyker upp? Nej, inte om man ser vilka framgångar som är att vänta under kommande decennier. Här tar DT upp utvalda intressepolitiska segrar och betydelsefulla personer under förbundets 100-åriga historia.
Sven Mellqvist ordnar en tid för SDR hos utbildningsminister Ragnar Edenman i mars 1967. Förbundet frågar bland annat varför de inte har fått svar på sina tidigare skrivelser till departementet. Ministern svarar att han inte sett till några skrivelser. Det visar sig att skrivelserna har blivit vidarebefordrade till Skolöverstyrelsen av registratorn vid departementet. Ministern sätter stopp för den rutinen. Skolöverstyrelsen har enligt Lars Kruth fungerat som ”dövas förmyndare” då allt som rörde döva remitterades till dem av andra myndigheter.
Hörande dörröppnare
SDR-styrelsen tycker att Sven Mellqvist, som stöttat SDR, ska utses till ordförande. Eftersom stadgarna säger att alla i styrelsen ska vara döva, ordnas en extrakongress om stadgeändringar i maj 1967. Lars Kruth säger på extrakongressen enligt SDR:s 75-årsjubileumsbok Den gemensamma kraften:
– De år som gått sedan jag blev ordförande i SDR 1955 har lärt mig att skall vi lyckas … skapa bättre förhållanden för de döva på alla områden måste SDR ha en hörande ledare, en riksdagsman insatt i våra problem, som ständigt kan bevaka våra intressen och som hos de styrande kan ge informationer om de döva.
Sven Mellqvist ställer gärna upp som ordförande för att underlätta kontakterna med myndigheter och politiker, men inte att ta ansvar för förbundets löpande verksamhet. Därför väljs han in som förbundsordförande och Harry Fredriksson som styrelseordförande. Den sistnämnda är fackligt och politiskt aktiv och har bekantat sig med dövrelaterade frågor genom sin fru, Astrid Fredriksson, som är Sveriges första anställda teckenspråkstolk och har döva föräldrar. Även han är hörande.
Lars Kruth anställs som studiekonsulent men deltar dock i SDR-styrelsens sammanträden som ständig adjungerad deltagare.
Det börjar nu bli allt lättare för SDR att få tag i och uppvakta politiker och framgångarna kommer en efter en.
Riksdagsledamot Ingemund Bengtsson (S), som lett den statliga handikapputredningen, föreslår efter uppvaktning av SDR i mars 1967 att om en tolkverksamhet för döva ska kunna komma igång snabbt så ska pengar tas från budgetposten för tekniska hjälpmedel istället för att låta statsapparaten mala på med utredningar om särskilt statsbidrag för tolktjänst, något som kan ta flera år. Regeringen lägger via socialminister Sven Aspling (S), som Lars Kruth fått bra kontakt med, fram en proposition om femårig försöksverksamhet för teckenspråkstolkar.
Riksdagen beslutar att döva ska ha rätt till fri tolkservice från den 1 juli 1968. Lars Kruth ser det som ett indirekt erkännande av det svenska teckenspråket som dövas första språk, skriver han i sin självbiografi En tyst värld – full av liv.
Omtalad bilfärd med Olof Palme
En bilfärd är omtalad: den med utbildningsminister Olof Palme (sedermera statsminister), som håller valmöte i Falun 1968. Lars Kruth och Harry Fredriksson vill få till ett samtal med honom om dövas problem. De kommer på ett knep – det är att de erbjuder sig att skjutsa Olof Palme tillbaka till Stockholm sent på kvällen, vilket han tackar ja till.
De färdas i Astrid och Harry Fredrikssons stora Chevrolet Caprice. I ljuset från en uppmonterad lampa i baksätet sitter Astrid och tolkar när Lars Kruth pratar med Olof Palme. DT har inte kunnat hitta någon text om vad samtalet handlade om, bara att den resan kom att betyda mycket för SDR, något Lars Kruth nämner i tidningen SDR-Kontakt med anledning av Palmemordet 1986.
DT tar därför kontakt med Leksandsbon Ingvar Edwall, som i åtskilliga år umgåtts med paret Fredriksson, och Lars Kruth som alla bott i Dalarna. De har berättat om den omtalade bilresan för honom.
Vad kan Lars Kruth och Olof Palme ha pratat om under bilfärden?
– Minst tre saker: vikten av teckenspråk, en folkhögskola för döva, och tolktjänst för döva, säger han.
Angående folkhögskolan så kan det stämma. Det finns en anekdot från hösten 1968:
Lars Kruth och Harry Fredriksson träffar en förkyld, argsint och orakad utbildningsminister Sven Moberg i raggsockor klockan 8 på morgonen. När de börjar beskriva, ryter han:
– Till saken!
Det är att SDR vill se att en folkhögskola för döva bildas. Mötet leder trots ministerns dåliga humör till att Västanviks folkhögskola öppnar sina portar 1969 (först som filial till Fornby folkhögskola i Borlänge). Samma år börjar den första tolkutbildningen i Skolöverstyrelsens regi där. Senare under året startar den första folkhögskolekursen för döva igång, då under namnet Vinterkurs (motsvarande dagens allmänna kurs).
Att tänka i schackdrag
1979 får förbundet återigen en döv ordförande i Karl-Erik Karlsson, som kommer från Göteborg och efterträder Harry Fredriksson. Sedan dess har SDR alltid haft en döv ordförande.
2005 belönas Karl-Erik Karlsson med utmärkelsen Kruthmedaljen nummer 17 för sitt mångåriga engagemang i förbundet, först som styrelsemedlem 1974-1983 och sedan som tjänsteperson fram till sin pension 2000. Utdrag ur motiveringen:
Karl-Erik tänker i schackdrag. Han vet hur man ska flytta pjäserna för att nå målen. Det handlar om rätt kontakt i rätt tid och med rätt strategi. Det har ibland varit många drag och omvägar för att göra politiker ”schack matt”. /…/ Karl-Erik var med och startade flera verksamheter. Bland annat skolhemmet i Mogård, Avenboken i Malmö (behandlingshem för teckenspråkiga missbrukare reds anm), samt flera dövteam och äldreboenden för döva.
När DT ber Karl-Erik Karlsson att utveckla hur ett framgångsrikt ”schackspel” går till, säger han att Lars Kruth har varit ett föredöme för honom. Det gäller att argumentera lugnt och sakligt, och att ha gott underlag. Och att arbeta metodiskt när en rundringning görs och be om att bli hänvisad till rätt person ifall någon inte kan svara på hans frågor för att ta några exempel.
En av förbundets intressepolitiska framgångar som Karl-Erik Karlsson minns är inrättandet av texttelefon för döva 1979.
På presskonferensen den 6 december 1978 meddelar socialminister Hedda Lindahl (FP) att hårda prioriteringar måste göras och att den tilltänkta satsningen på texttelefon för döva därför inte finns med i budgeten för nästa år.
SDR bestämmer sig för att informera dövföreningar, dövskolor och hörselvårdskonsulenter med flera om att texttelefonen är hotad. Resultat: ett 100-tals protestbrev, vykort, julkort och telegram skickas till statsminister Ola Ullsten (FP) med krav på texttelefon. Själv pratar Karl-Erik Karlsson, i egenskap av vice ordförande för SDR, med så många göteborgska riksdagsledamöter han kan från vänster till höger för att påverka dem så att döva kan kommunicera med omvärlden.
Den 11 december 1978 kommer regeringen med ett glädjande besked: texttelefonen finns nu med i budgeten! Det dröjer dock till 1980 innan döva kan få sin Svarta maja som texttelefonen kallas eftersom de första exemplaren används till försök med samtalsförmedling och till träning för dem som ska installera och ordinera apparaterna.
”Mina döva föräldrar vakar över mig”
Gunnel Sträng anställs som politisk sekreterare hos SDR 1984, tre år efter att riksdagen officiellt erkänt dövas rätt till teckenspråk som modersmål. Riksdagens beslut innebär att undervisningen i dövskolorna ska använda teckenspråk som första språk.
Gunnel Sträng säger i en intervju med DT att hon som coda* brukar tänka att hennes döva föräldrar ”sitter på hennes axlar” och vakar över vad hon gör när hon slåss för dövas rättigheter.
– Teckenspråket betydde allt för mina föräldrar, säger hon.
Hennes föräldrar var födda kring sekelskiftet. På deras tid sågs teckenspråket inte med blida ögon i samhället och skolan. Särskilt hennes mamma fick undermålig utbildning då teckenspråket var förbjudet i klassrummet. Hennes pappa hade däremot lättare för det svenska språket.
– Pappa brukade förklara och berätta för mamma på teckenspråk om hon inte själv förstod vad som stod i kvällstidningen.
Gunnel Sträng kommer att bli kvar hos förbundet fram till sin pension 2001. Året därpå belönas hon med Kruthmedaljen nummer 15. Utdrag ur motiveringen:
Gunnel hade ett stort engagemang för skolfrågor och språket. Rätten till teckenspråk i förskolan, skolan och rätten till teckenspråkstolkar samt arbetet för teckenspråkets status. Utifrån denna plattform har Gunnel jobbat och lobbat politiskt. Riksdagsbeslutet den 22/2 2001 – om att stärka teckenspråkets ställning – är ett av Gunnels stora verk. Detta beslut kom till tack vare Gunnels outtröttliga förarbete. /…/ Gunnel har sett till att SDR nämns med stor respekt i maktens korridorer.
En enig riksdag beslutar den 22 februari 2001 att skicka en beställning till regeringen att tillsätta en statlig utredning av teckenspråkets ställning, något som blir verklighet 2003 och sedan färdigställs 2006.
Hur har Gunnel Sträng lyckats med det? Hon säger att det egentligen har varit en lång kamp. Redan i början av 1990-talet arbetade förbundet för att det svenska teckenspråket skulle räknas som ett nationellt minoritetsspråk, det var efter att Sverige ratificerat Europarådets minoritetsspråkskonvention. Tyvärr blev det ett bakslag då det svenska teckenspråket inte ansågs uppfylla villkoren i konventionen.
Den 22 februari 2001 behandlas motioner i riksdagen om att ge det svenska teckenspråket minoritetsspråksstatus, men de röstas ner. Däremot antas motioner om vikten av att stärka teckenspråkets ställning genom en statlig utredning. Dessa motioner baseras på det underlag som riksdagsledamöterna fått av SDR.
– Vi bjöd riksdagsledamöter på kaffe och tårta för att fira riksdagsbeslutet om en statlig utredning. De fick då också mer information om teckenspråkets betydelse, berättar Gunnel Sträng som jobbat nära Lars-Åke ”Låw” Wikström, SDR:s ordförande 1992-2009.
– Han var väldigt skicklig på att förklara och argumentera när han mötte politiker, säger hon som också arbetat nära Lars Kruth, en fantastisk mentor när hon var ny på SDR.
2009 klubbar riksdagen igenom den historiska språklagen i vilken det svenska teckenspråket har en ställning motsvarande de fem nationella minoritetsspråken: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Detta efter statliga utredningar där översynen av teckenspråkets ställning är en. Enligt språklagen är samhället skyldigt att skydda och främja det svenska teckenspråket, något Gunnel Sträng tycker är mycket glädjande. Speciellt tänker hon på barn och ungdomar som är döva, hörselskadade eller av andra skäl behöver teckenspråk, en grupp som ligger henne varmt om hjärtat.
*coda – child of deaf adults, hörande barn till döva föräldrar
”Vill se döva politiker i riksdagen”
SDR:s nuvarande ordförande, Åsa Henningsson, är stolt när hon tänker på vilka intressepolitiska landvinningar förbundet genom åren har åstadkommit och hur mycket arbete eldsjälarna har lagt ner. Framgångarna gör att förbundet har råg i ryggen, men mycket återstår dock för att uppnå visionen om teckenspråk för möjligheter utan gränser och ett hållbart samhälle, understryker hon.
Om politiska kontakter säger Åsa Henningsson att de är minst lika viktiga i dag. Och även att ha kontakter med myndigheter och verksamheter som styrs av politiska beslut, något Karl-Erik Karlsson och Gunnel Sträng också varit inne på när DT intervjuade dem.
En av många aktuella frågor för förbundet är tolktjänstutredningen (läs mer på sidorna 8-9) som nyligen blivit klar. SDR arbetar tillsammans med andra döv- och hörselorganisationer och lägger fram strategier för att de bästa delarna ur utredningen ska bli verklighet och att de delar som är mindre bra ska bli bättre eller skrotas.
Slutmålet är att regeringen ska utforma en proposition om förstärkt tolktjänst som riksdagen tar ställning till. Detta efter att döv- och hörselorganisationerna, och andra remissinstanser, sagt sitt under remissrundan.
Åsa Henningsson säger att politiska kontakter också är betydelsefulla på lokal och regional nivå. Exempelvis kommer distriktsorganisationer anslutna till SDR att uppmanas att ta kontakt med och påverka regionala politiker som ansvarar för sin respektive tolkcentral (21 stycken i landet). Regionerna ska nämligen också lämna in sina remissvar på tolktjänstutredningen.
I sommar ska SDR delta i Almedalsveckan där ett otal aktörer inom ideell, offentlig och privat sektor, politiska företrädare och journalister diskuterar samhällsfrågor i Visbys trånga gränder. Förbundet deltog i Almedalen för första gången 2009 och har sedan dess varit med nio gånger. Åsa Henningsson säger att det är ett bra sätt att nätverka, opinionsbilda, och få tag i ansvariga politiker och tjänstepersoner för personliga möten. En högaktuell fråga som kommer att tas upp i år är givetvis tolktjänst.
Två andra saker som präglar dagens påverkansarbete och opinionsbildning är sociala medier, något som inte fanns förut, och det politiska landskapet där vi har åtta riksdagspartier. På 1960-talet fanns bara fem riksdagspartier, och Socialdemokraterna var länge det klart största partiet.
Åsa Henningsson säger att det är riktigt att det förändrade politiska landskapet är en utmaning och att konkurrensen om att få upp sin fråga på den politiska agendan är hård. Speciellt nu när valet nalkas och det har hänt eller händer mycket som kriget i Ukraina, det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde, och pandemin. Men hon säger att förbundet håller fast vid sina kärnfrågor, som vilar på mänskliga och demokratiska rättigheter. Detta i kombination med att se hur förbundet kan rida på heta valfrågor.
Slutligen vill Åsa Henningsson se fler döva politiker på olika nivåer. Hon har en dröm:
– Det är att vi en dag kan ha möten med döva politiker i till exempel riksdagen. Att kunna konversera direkt på svenskt teckenspråk med dem utan tolk vore fantastiskt.
NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se
Intervjuerna med Ingvar Edwall, Karl-Erik Karlsson, Gunnel Sträng och Åsa Henningsson gjordes i mars 2022.
Dela artikeln via e-post.