2022-02-25
Flitiga föreningsbildare låg bakom grundandet av SDR
Göteborgs hamninlopp på 1920-talet. FOTO: OKÄND FOTOGRAF/GÖTEBORGS STADSMUSEUM
Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) firar 100-årsjubileum. DT kommer i varje nummer av papperstidningen i år och på webbplatsen dovastidning.se att uppmärksamma förbundets sekellånga historia. Det här är första delen.
SDR:s säte låg i Göteborg den första tiden. Hur kommer det sig att förbundet styrdes från den västsvenska kuststaden, inte Stockholm? Och vilka var de flitiga föreningsbildarna? DT söker svaren på frågorna.
Svenska Dövstumförbundet, som förbundet då hette, grundades i en femrummare med kök på Smålandsgatan 31B i Stockholm. Lägenheten var Dövstumföreningens i Stockholm och centralt belägen, bara ett kvarter bort från det fashionabla varuhuset Nordiska Kompaniet. Datumet var den 26 februari 1922.
Bakom stiftandet stod 14 dövföreningar från det avlånga landet. Stadgarna antogs, förbundet konstituerades, och en styrelse bestående av sju ledamöter och tre suppleanter valdes in. Inom styrelsen beslöts att Dan Andersson* skulle vara ordförande och ombudsman, Oscar Rydén kassör och Algot Andersson sekreterare och att de skulle utgöra verkställande utskottet. De tre herrarna kom från Göteborg.
Hur kom det sig att denna trio basade över förbundet?
Låt oss backa bandet till början av 1900-talet. Oscar Rydén och Dan Andersson, som var jämngamla, kände varandra redan från dövskoletiden i Vänersborg. Där gick de i samma klass och bodde på samma fosterhem. 1900 flyttade de till Göteborg efter att ha gått klart skolan. Oscar Rydén skrev själv:
“Det var då under åren 1900-1902. En grupp på 5-6 elever som nyligen avslutat skolan i Vänersborg brukade samlas två gånger i veckan på stadens promenadstråk på Östra Hamngatan som andra ungdomar brukade göra på denna tid. De kände sig less på att spela kulor så gick de till Göta-automaten med självservering som blev ett slags favoritställe. Där kunde de sticka in en 10-öring i ett munstycke av automaten för att få en öl och en 25-öring för en kopp kaffe med wienerbröd eller smörgås.”
Den 8 mars 1903 satt sex unga killar på ett café på Västra Hamngatan i Göteborg. Två av dem var Dan Andersson och Oscar Rydén. Där bestämde de sig för att bilda Idrottsklubben Surd vars namn var inspirerat av det latinska ordet för döv, surdus.
Dan Andersson och Oscar Rydén, som kom att bli ett radarpar i många år, var ordförande respektive sekreterare för IK Surd 1906-14. Den förstnämnda beskrevs som ”en vidsträckt myndighet” då han var med och såg till att införa en sträng disciplin och ordning i klubben. Unga idrottare visste exempelvis att de inte fick försova sig inför träningarna. Om någon gjorde det, kunde Dan Andersson cykla hem till den slarvige och hämta honom till träningen! Oscar Rydén beskrevs som Dan Anderssons högra hand och som en person med stor arbetsvilja och entusiasm.
Liknelse mellan dövidrott och dövrörelse
Idrottsklubben Hephata, som grundades redan 1892, skickade ett brev till IK Surd 1907. Brevet handlade om att bilda ett svenskt idrottsförbund för dövstumma. Det dröjde inte förrän Svenska Dövstummas Idrottsförbund (dagens Svenska Dövidrottsförbundet, SDI) kunde stiftas den 6 november 1913. Dan Andersson blev dess första ordförande. Han blev dock kortvarig på posten. 1914 bollade han över ordförandeklubban till Oscar Rydén. Och Dan Andersson avgick som ordförande för IK Surd samma år. Även här tog Oscar Rydén över.
Anledningen var att Dan Andersson ville kunna ägna sig mer åt Döfstumföreningen i Göteborg som han var med och stiftade i maj 1912. Han ledde föreningen utan avbrott i 20 år och var engagerad i föreningen ända fram till 1957, senast som suppleant.
Oscar Rydén fanns givetvis med i styrelsen för dövföreningen från början, först som revisor. Sedan hade han olika roller som sekreterare och kassör.
Algot Andersson, som var fem år yngre än de två herrarna och också gått dövskolan i Vänersborg, kom in i bilden lite senare. Han valdes in som ledamot i dövföreningen 1913. Fyra år senare blev han dess sekreterare i tio år.
1919 skickade Dan Andersson, ordförande för dövföreningen i Göteborg, ett brev till dövföreningen i Stockholm. Han föreslog att båda föreningarna skulle ställa sig bakom bildandet av ett ”landsförbund” för döva.
Brevet resulterade i att han och Gunnar Fondelius, ordförande för Stockholmsföreningen, undertecknade ett upprop i Tidning för Dövstumma nummer 2 1919. De skrev att dövföreningarna borde kunna arbeta tillsammans i gemensamma frågor för att förändra dövas villkor. Uppropet avrundades med en inbjudan till ett möte i Göteborg i mars 1919 där frågan om ett ”landsförbund för döva” skulle diskuteras.
Ombud från 13 dövföreningar kom. På mötet utsågs en kommitté som skulle ta fram ett stadgeförslag. Det ledde sedan till att Svenska Dövstumsförbundet bildades i Stockholm den 26 februari 1922.
Tala om liknelsen mellan brevet som IK Hephata skickade till IK Surd, och brevet som dövföreningen i Göteborg skickade till Stockholmsföreningen. Båda breven resulterade i att SDR respektive SDI senare bildades. Och att båda förbundens första ordförande hette Dan Andersson!
I SDR:s första styrelse satt förutom den ovannämnda trion även följande personer:
Gunnar Fondelius från Stockholm som vice sekreterare
Carl Andersson Streiffert (Malmö), Gustaf Ståby (Borlänge) och Peter Alfred Person (Uppsala) som ledamöter
Ernst Renner (Stockholm), Carl Nässénius (Sundsvall) och Carl Abrahamsson (Göteborg) som suppleanter.
Varför just Göteborg?
DT frågar dövhistorikerna Per Eriksson från Göteborg och Urban Mesch från Stockholm varför de tror att SDR styrdes från Göteborg under de första åren.
En av de troliga förklaringarna de ger är att eftersom döva på den tiden inte kunde kommunicera med varandra via telefon och restiderna till andra städer var långa, var det avgörande att bo i samma stad och därmed lättare kunna hålla möten. En annan bidragande faktor var att de i verkställande utskottet liksom övriga i styrelsen givetvis var föreningsmänniskor.
Dan Andersson var även känd bland döva som Göteborgsombud för dövas allmänna sjuk- och begravningskassa med stöd av bland annat kontrollant Carl Abrahamsson vid sin sida. Kassan hade ombud och kontrollanter spridda i landet. Kassan hade en funktion motsvarande dagens Försäkringskassan. Dan Andersson var också ombudsman hos dövföreningen i Göteborg.
En annan faktor som spelade in var att medlemmarna i den första styrelsen för SDR var duktiga på att uttrycka sig i skrift. Ordförande Dan Andersson hade exempelvis högsta slutbetyg i svenska (’Berömlig’ i ämnet Modersmålet) från dövskolan i Vänersborg. Nästan alla i SDR-styrelsen var inte födda döva utan blev det vid mellan 5 och 16 års ålder, uppger Per Eriksson. De hade alltså fått det svenska språket med modersmjölken.
Carl Abrahamsson var den enda barndomsdöva i styrelsen. Hans dotter Alma Abrahamsson var känd för att i egenskap av förskoleföreståndare trotsigt tala svenskt teckenspråk med döva barn trots att det inte sågs med blida ögon på den tiden.
Urban Mesch vill framhålla att vi inte heller får glömma bort att det finns andra döva som gjort försök att bilda en riksorganisation i början av 1900-talet.
– Egentligen hade SDR kunnat vara äldre än 100 år i dag.
Tidigare försök att starta ett riksförbund
Det första försöket gjordes 1903 av bland annat Gunnar Fondelius som då bodde i Nyköping. Han reste runt i Sverige och förespråkade en riksorganisation. Men så blev det inte. Dövföreningen i Stockholm, som fungerade som en rikstäckande förening för döva 1868-1903, delades istället i en lokalförening för huvudstaden och en sjuk- och begravningskassa för döva i hela landet efter heta diskussioner.
1906 gjordes ett nytt försök att bilda ett förbund, men då var det mer brådskande att rädda Tidning för döfstumma vars utgivare hastigt gått bort. Gunnar Fondelius tog över som redaktör 1907.
I övrigt hade Dan Andersson också goda kontakter i Göteborg. Ett exempel är att en av hans bröder, Martin Andersson, var känd syndikalist, politiker och aktiv inom hyresgäströrelsen. I staden finns en gata uppkallad efter honom, i området Olskroken.
Dan och Martin hade även en döv storebror, Oscar, som tyvärr inte fått börja dövskolan i Vänersborg. Istället fick han studera tillsammans med Martin i en skola nära hemmet, något som var kämpigt för honom. Deras föräldrar, som hade förlorat fem barn på kort tid i en epidemi, var rädda för att släppa iväg Oscar till Vänersborg, skrev Martins dotter i två brev till Göteborgs Dövas Förening.
Stockholm – nytt säte
1929 upphörde Göteborg att vara förbundets säte. Istället bytte SDR adress och hade nu sitt huvudkvarter i Stockholm. Anledningen var att verkställande utskottet, som blev omvalt 1925, var passivt ”beroende på ombudsmannens personliga förhållanden” (Dan Andersson var deprimerad). Han kallade exempelvis inte till kongress 1928 i tid. Istället ägde den rum året därpå. Flera av dövföreningarna var besvikna och gick ur förbundet i protest.
1929 valdes en ny styrelse och Uppsalabon Peter Alfred Person blev vald till ordförande. Styrelsen verkade få ordning på förbundet eftersom de avhoppade dövföreningarna kom tillbaka 1932. Förbundet kunde därmed fira sin tioårsdag med viss tillförsikt.
NICLAS MARTINSSON
niclas.martinsson@dovastidning.se
LÄS MER: Karl-Erik Karlsson minns trion
LÄS OCH SE MER: SDR:s jubileumssida
DEL 2: Politiska kontakter som i schack
Dan Andersson var dock kvar i styrelsen, som suppleant 1929-1932. Han gjorde comeback som ordförande 1938-44. Oscar Rydén satt i styrelsen 1922-38 och 1944-49. För Algot Andersson blev det kortare, 1922-29.
Dan Anderssons fullständiga namn var Carl Daniel Andersson men skrevs ofta C. Dan Andersson eller Dan Andersson.
Stort tack till Per Eriksson och Urban Mesch för hjälpen med researchen! Källor: Den gemensamma kraften (bok om SDR:s 75-åriga historia), Som en syskonskedja (bok om Stockholms Dövas Förenings mer än 125-åriga historia), 110 fantastiska år med Idrottsklubben Surd, Per Erikssons och Urban Meschs fynd ur diverse arkiv.
Dela artikeln via e-post.