Har döva samma stamfader?

Dövas Tidning har läst boken “Ögats folk”, som släpps på Dövas dag-mässan i dag.

RECENSION
ÖGATS FOLK
(Harlan Lane, Richard C. Pillard och Ulf Hedberg.
Utgiven 2011, översatt till svenska 2012)

Tanken kittlar. Har döva samma ättefader? Enligt författarna är de flesta döva i USA ärftligt döva och har därmed gemensamma förfäder. Som bekant har majoriteten döva hörande föräldrar och de kan faktiskt ha avlägsna döva släktingar, något de inte alltid vet om. ”Dövgenen” kan alltså ha hoppat över flera generationer. Vem var vår egen Adam? Ingen vet.

Men författarna har kunnat spåra döva till deras förfäder från 1600-talet som bosatte sig i New England, en region i nordöstra USA, efter att de åkt över atlanten från samhället Kent i England. Det faktum att döva har gemensamma förfäder gör att döva enligt författarna är en etnisk grupp. Inte bara det, döva har utmärkande egenskaper, och seder som går i arv. Några exempel är att vi är skickliga på att notera föremål i periferin och att synen är vårt främsta sinne, därav namnet ”Ögats folk”. Och att vi ger döva barn deras persontecken, som ett slags ritual.

I kapitlet ”Ja, men…” har författarna en rad goda argument för varför döva faktiskt är en etnisk grupp. Samtidigt frågar jag mig om de kan appliceras på de döva som känner sig lika hemma bland döva som bland hörande. Enligt författarna hånas döva som tänker som hörande av andra döva. Vad som menas med detta, framgår inte riktigt. Om man tittar på svenska förhållanden är det allt fler döva som studerar tillsammans med hörande på högskola eller gymnasium och allt fler döva som har hörande kompisar som kan teckna mer eller mindre. Det är naturligtvis inte vetenskapligt belagt, men klart en trend som jag kunnat se på senare tid. Då är frågan om vi fortfarande gör anspråk på att vi är en etnisk grupp när vi är mer integrerade i samhället än någonsin samtidigt som vi fortfarande har en stolt dövidentitet?

Trots att ”Ögats folk” är en akademisk bok är särskilt den första delen närmast som en kioskvältare. Att fördjupa sig i vad döva har för egenskaper, seder och vanor som gör att döva bör ses som en etnisk grupp är underbart. Igenkännlighetsfaktorn är hög. Men att det skrivits så detaljerat om de amerikanska döva släktträden i de andra delarna är mindre roande. Årtal, ortnamn och efternamn rabblas upp oavbrutet. Men bara att se släktträden är fascinerande nog.