Extrastor dövfilmfestival i år

Dövfilmfestival i Stockholm arrangeras för 15:e året i rad.

Hallå där, Gunilla Wågström Lundqvist och Ylva Björklund! Ni är initiativtagare till Stockholms Dövas Förenings (SDF) tillställning, Dövfilmfestival. Nu är ni med och arrangerar den för 15:e året i rad. Hur känns det?
  Gunilla: – Det känns som om det var nyligen vi startade igång Dövfilmfestival. Tiden går fort, vilket vittnar om att vi har haft väldigt roligt tillsammans.
Ylva: – Det häftigaste med Dövfilmfestival är att se hur den har utvecklats sedan starten. Under den första filmfestivalen (år 2000) visade vi fem långfilmer producerade av hörande. De hade en sorts stackars döva-mentalitet. Och under de första filmfestivalerna innehöll filmtitlarna ord som tyst kärlek, tyst mord och bortom orden. Nu visar vi mest filmer producerade av döva och med döva skådespelare.
Gunilla: – Vi svenskar är unika som har arrangerat Dövfilmfestival i 15 år i rad. Andra länder arrangerar dövfilmfestivaler mer oregelbundet. Om man har uppehåll så är det svårt att komma igång igen. Vi har fasta rutiner som gör att vi lättare kan arrangera Dövfilmfestival årligen.

Ni arrangerade den första dövfilmfestivalen 2000. Hur började allting?
  Ylva: – Jag skulle intervjua Gunilla Wågström Lundqvist till min D-uppsats i filmvetenskap. Jag hade med mig en filmkamera när jag gick in på Utbildningsradion där hon arbetade. Redan i hissen sa hon att hon också ville studera filmvetenskap och undrade om jag ville arrangera en dövfilmfestival tillsammans med henne. Det kom helt oväntat. Jag hann inte fundera utan jag sa bara ja. Terminen efter var det dags för mitt examensarbete, ett projekt på tio veckor som jag då gjorde på Dövas hus i Stockholm. Vi skulle planera Dövfilmfestival. Skämtsamt kan man säga att mitt examensarbete 15 år senare ännu inte är klart.
Gunilla: – Det kändes bara rätt i den där hissen. Jag visste att hon hade något.

Varför ville du starta igång Dövfilmfestival?
Gunilla: – Jag kände att det fanns ett behov av en filmfestival med dövfilmer och att man kunde sitta tillsammans med andra döva, njuta av filmerna och diskutera efteråt.

I början visades det bara långfilmer producerade av hörande på Dövfilmfestival. Och en del hörande skådespelare spelade döva. Nu är det en blandning av kort- och långfilmer, oftast gjorda av döva och med döva skådespelare. Vad beror den utvecklingen på?
Gunilla: – Jag tror att dövfilmfestivaler generellt betyder mycket. När man som döv ser en film producerad av döva och med döva skådespelare blir man sporrad att göra samma sak själv och sedan visa den på filmfestivaler för döva.
Ylva: – Ja, och så bidrar den digitala tekniken som blivit billigare och tillgängligare till att man lättare kan göra filmer. Man behöver inte ha tung kamerautrustning i dag. Och man kan också visa sina filmer på webben, till exempel i sociala medier.

Vad utmärker årets Dövfilmfestival?
Ylva: – Den är väldigt bred. Vi har familjehemligheter, mord på Gallaudet-universitetet, sexuella trakasserier i Korea, vilket är aktuellt här i Sverige (på skolor för döva och hörselskadade), superhjältar, internetdate… Och på lördag kväll är det cocktailparty och bland annat kommer John Maucere som är med i filmen ”Dövstålis – ingen vanlig hjälte och bjuder på lite underhållning. SDF har en större arbetsgrupp i år som ordnat en riktig helkväll med underhållning och överraskningar på Dövas Hus. Det ska bli väldigt roligt och spännande!

Hur ser ni på framtiden för Dövfilmfestival?
Ylva: – Så länge filmerna finns och publiken kommer fortsätter vi med Dövfilmfestival.
Gunilla: – Ja, tills den dagen jag är gammal och inte kan klicka på en dator- eller mobilknapp. Det är väldigt roligt och lättsamt att jobba med Ylva. Vi kompletterar varandra väl. Annars hade vi slutat för länge sedan om vi inte funkade ihop och körde fast.