DT PLAY: Hur tecknar du i dag?

Här är Filip Burmans krönika ”Hur tecknar du i dag? ” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Dövas Tidning nr 5 som kommer ut i dagarna.

Hur tecknar du i dag? Det är tidigt på morgonen och det är bråttom. Min son Lukas och jag står i hallen och vi måste iväg för att han inte ska bli sen till skolan. Jag är pi irriterad, jag har hundra miljoner gånger tecknat åt tankspridda Lukas att dra upp dragkedjan på sin jacka. ”Dra upp dragkedjan nu!”, varenda morgon, om och om och om igen. Till slut utbrister jag: DU LYSSNAR ALDRIG! Lukas tittar ner, den där hopplösheten jag kände har smittat av sig och nu såg jag den i koncentrerad form på hans ansikte. Vi uppfostrar våra barn för att de ska växa och att stötta dem i deras utveckling, men orden ”aldrig” och ”alltid” ger den rakt motsatta effekten. Dessa ord framkallar hos Lukas bara känslan av att det inte är någon idé att ens försöka, för att… ”ja, jag lyssnar ju aldrig.”

Det är ingen idé. Är det inte detta som gör att förtryckande auktoriteter eller makter kan behålla sin makt över andra? En diktatur utövar sin makt inte bara genom militärt våld utan också genom att få folket tro att en annan regim i landet inte är möjlig. Att låta bli ta upp problemen på arbetsplatsen för att cheferna aldrig lyssnar eller stanna i ett destruktivt förhållande för att det inte finns något annat val. Om människan inte tror på att en förändring är möjlig kan makten i princip göra vad den vill.

Och hörselnormen kan fortsätta ha sin makt över oss och audismen sitt järngrepp om teckenspråket med denna enkla formel som kan uttryckas på olika sätt: ”det är omöjligt, vi döva är för få”, ”så har det alltid varit, varför skulle det vara annorlunda nu?”, ”vi har tagit upp det så många gånger, det går inte att få politikerna att förstå”, ”vi kommer ändå att misslyckas, vi måste vara realistiska…” Vara realistiska. Det är märkligt hur nederlag får oss människor att bli mer realistiska och förminska våra drömmar (och tvärtom, framgångarna får människan att våga göra drömmarna större).

Men är det mer realism vi behöver när vi möter motgångar, som att vi måste inse att fler döva barn går integrerat istället för dövskola eller hur tekniken alltmer gör teckenspråket överflödigt (dags att huvudsatsa på talet de första åren så tar vi teckenspråket senare om vi får tid…)? Nej, jag tror det är mer naivitet vi behöver, en utopi som vägrar acceptera den verklighet som hörselnormen bokstavligen försöker intala oss. En dövrörelse utan drömmar rör inte på sig. En dövrörelse som inte tror på förändring kommer till slut att sitta stilla bakom en skolbänk med en mikrofon som skymmer vårt teckenspråk.

En bibelvers som har följt mig senaste året är ”Den som älskar livet och vill ha goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från svekfulla ord.” Det som jag fastnat för är kopplingen mellan ett gott liv och tungan, det vill säga hur vi uttrycker oss. Detta har blivit så tydligt för mig under flera jobbiga situationer jag varit med om under året. Jag har inte alltid kunnat påverka situationen, men jag har kunnat välja hur jag tecknat om det. De stunder jag känt mig maktlös har det varit så lätt att glida in på bitterhetens språk, som livnär sig på formuleringar som ”det går inte” och ”det kommer aldrig att bli bättre”. Andra gånger har jag valt ett teckenspråk där jag kunnat vara sann mot vad jag känner men också försökt ta ansvar för de värderingar jag vill ha och den dröm jag vill röra mig mot.

Hur tecknar vi inom dövrörelsen? De slagord som hjälpte Barack Obama att bli president 2008 var ”hopp” och ”förändring”. Jag tror det kan vara guld värt att titta på hur vi själva kommunicerar både inåt och utåt. Särskilt när vi möter motgångar, vilket språk väljer vi då?

Så, hur tecknar du?

Filip Burman ser fram emot en spännande och färgglad höst.