Min stad: Söderhamn

Stina Persson bor i Söderhamn

En nyhet för i år är artikelserien ”Min stad” i Dövas Tidning. I denna artikelserie får vi träffa olika döva personer som bor i mindre städer. Den här gången träffar vi Stina Persson som bor i Söderhamn.

Det är soligt ute när vi träffar Stina Persson, 39, i hennes hemstad Söderhamn. Här föddes hon och bodde under hela sin uppväxt. Vi genomför intervjun på konditoriet TeWes som funnits i centrala Söderhamn sedan 1957.

Under uppväxten gick hon på Kristinaskolan i Härnösand och bodde på elevhem på vardagarna. I klass åtta bytte hon till en hörande skola i Söderhamn. Sin gymnasietid spenderade hon också i Söderhamn, på barn- och fritidsprogrammet med hästinriktning parallellt. Drömmen var att bli diplomerad hästskötare.

Diplomerad hästskötare blev hon också.
– Slutprovet var i Linköping. Jag var den enda döva bland cirka 30 personer i min klass – och jag var också den enda som klarade slutprovet. Jag tycker fortfarande det är svårt att fatta.

Efter studenten valde hon att bo kvar i Söderhamn. På grund av fördomar var det emellertid svårt att få jobb.
– Det var fördomar som att det kanske skulle vara svårt att kommunicera med mig.

Hon fick senare arbete på Coop, men blev efter fyra år uppsagd på grund av arbetsbrist. Senare valde hon att byta bana.
– Jag utbildade mig till lastbilschaufför, och sedan pratade jag med en vän här i Söderhamn om hon hade någon idé kring var jag skulle kunna jobba. Hon arbetade själv på ett företag med renhållning och tipsade mig om att söka dit.

Stina funderade. Skulle hon bli sopgumma?
– Jag funderade men kände sedan ”varför inte?” och sökte. De var positiva till att anställa mig.

På det följde tre veckors praktik. Direkt efteråt blev hon erbjuden sommarjobb. Sedan vikariejobb. Till sist blev hon fast anställd.
– Jag trivs alldeles utmärkt. Självklart kunde mina kollegor vara lite osäkra på hur de skulle kommunicera med mig i början, men jag fick från start ett bra bemötande. Det är ett mansdominerat yrke, men det var ingen som såg ned på mig för att jag var en döv kvinnlig lastbilschaufför. Jag gör ju ett bra jobb.

Stina bor på en hästgård i Norrala strax utanför Söderhamn. Hon har ett eget hus, och i huset mittemot bor ett dövt par – storasystern Marta och hennes man Johan. Tillsammans driver de hästgården.
– Mina föräldrar bor fem kilometer bort. De kommer ofta förbi på dagarna och hjälper till med olika göromål när vi andra är på jobbet.

Från början var det Stina och Martas mormor och morfar som bodde på gården. De hade kor, får och hästar. När Stina var fyra år fick hon och systern en alldeles egen shetlandsponny.
– Han var så busig! Jag ramlade av massor av gånger och vid ett tillfälle bet han mig i örat. Varje gång jag ramlade av hoppade jag upp i sadeln igen. Det var ingen som bad mig göra det, utan jag vägrade helt enkelt ge upp.

På den vägen var det. Under uppväxten hade Stina alltid häst, och idag har hon och systern fyra hästar tillsammans. Stina tävlar i dressyr, hoppning och fälttävlan, särskilt med sin bruna valack Prinsen.
– För 20 år sedan började vi också med avel. Två av hästarna är från min egen uppfödning.
– Under uppväxten red jag en del på ridskola, men när jag blev större kände jag att det inte var lika roligt eller utvecklande som att rida hemma. Jag och min syster hjälpte varandra att utvecklas. Vi sa åt varandra om någon gjorde fel när den red. Sedan har jag tränat för instruktörer, bland annat Sara Algotsson Ostholt som vann silver i OS i fälttävlan 2012.

Vad är det som gör att Stina trivs så bra i Söderhamn?
– Det är fin natur, och litet och enkelt. Jag känner många här, och jag har ju en egen hästgård med en åker. Om jag flyttar kanske jag måste sluta med hästar, och det vill jag inte. Där jag bor är det optimalt att ha egna hästar. Och jag har ju mitt arbete här.

Dövas Tidning har inga siffror på hur många döva som bor i Söderhamn, enligt Stina är det väldigt få. Hon har hörande vänner i sin stad, men saknar hon fler döva att träffa i vardagen?
– Självklart kan jag sakna fler döva att umgås med, men istället kan man ju prata över videosamtal. Min bästa vän bor utanför Örebro, så vi turas om att hälsa på varandra. Vi reser gärna tillsammans.

Stina kan till och med räkna med oväntade besök.
– Min gård ligger så nära E4:an, så det händer att långväga vänner kommer förbi och hälsar på. Söderhamn ligger mellan Gävle och Härnösand.

Vad är det bästa med Söderhamn?
– Naturen, särskilt på sommaren är det fint. Man kan ta båten till skärgårdsöarna, men dessvärre har jag inte testat det ännu, säger Stina och skrattar. På somrarna är det ofta turister på campingplatserna. Vid hamnen kan man äta god hemgjord glass.

Ska man besöka Söderhamn så ska det vara på sommaren, menar Stina.
– Då ordnas bland annat en Pridefestival, och det brukar ordnas alkohol- och drogfria fester i samband med alla skolavslutningar. Det brukar vara populärt och mycket folk.

I dagsläget är Stina inte aktiv i någon dövförening.
– Det var sist när jag var liten, i Hudiksvall där det då fanns en dövförening. Nu är min närmaste dövförening den i Gävleborg, men jag har fullt upp med hästgården och -tävlingarna. Det finns inte så mycket tid till annat.

För DT berättar Stina att hon i framtiden drömmer om att resa mer och avancera ännu mer inom hästtävlandet. Men i Söderhamn – där allting började – blir hon gärna kvar.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se

SÖDERHAMNS KOMMUN
Folkmängd: 24 586 (kvartal 3, 2024. Källa: SCB)
Landskap: Hälsingland
Län: Gävleborgs län