Emelie Granbom siktar på veterinäryrket

Djur har alltid varit en viktig del av Emelie Granboms liv.

Mitt yrke: I alla nummer av DT under 2024 kommer vi att utforska vilka yrken och utbildningar döv-Sverige har valt. Häng med i olika karriärval och livshistorier. Denna gång möter vi 22-åriga Emelie Granbom som läser till veterinär på Sveriges Lantbruksuniversitet.

Emelie Granbom är bosatt i Uppsala men från början född och uppvuxen på landet utanför Örebro. På fritiden läser hon gärna och spelar hockey, eller umgås med vänner och flickvän. Hennes stora intresse under uppväxten, ridningen, har hon inte haft tid eller möjlighet till eftersom hon flyttat så mycket under sitt vuxna liv. Det är något hon vill ta upp inom snar framtid. Djur har alltid varit en viktig del av hennes liv.

För 22-åriga Emelie kom tankarna på veterinäryrket i tidig ålder.
– När jag var omkring 13 år gammal så hjälpte jag till i ett stall där jag brukade rida, och där fanns vid ett tillfälle ett dräktigt sto, berättar hon. När det stod klart att hon snart skulle föla fick jag och några vänner vara en av “fölvakterna”. Vi fick turas om att vara vakna på natten och vakta stoet. Så höll vi på i några dagar tills det stod klart att det var dags. Det uppstod komplikationer som gjorde att förlossningen drog ut på tiden och därför behövde vi ringa distriktsveterinären som kom på en gång. Vi fick assistera veterinären och hjälpa stoet att föda fram fölet. När fölet var ute hjälpte vi den att stå och dia. Det var en cool upplevelse, att jag fick vara med när något sådant hände.

Veterinäryrket innebär emellertid också svåra stunder.
– Vid ett annat tillfälle under samma år fick stallägarens häst kolik (magont). Jag var där för att rida min fodervärdshäst men fick rycka in för att hjälpa till. Hästen hade rullat fast sig
i boxen, eftersom hästar som har kolik ofta rullar runt. Vi fick hjälpa den att ta sig loss. Jag tog ut honom på promenad i väntan på veterinären för att se om han kunde tömma tarmen men det hände inget. Situationen blev värre och värre. Veterinären rådde stallägaren att ta hästen till sjukhus men det skulle krävas två timmars bilfärd och frågan var om hästen skulle klara det. Så det svåra beslutet blev att avliva hästen på plats. Det var förstås hemskt, men samtidigt blev det en intressant upplevelse för mig att få assistera vid både livets start och slutskede. Jag förstod ännu mer att det var det jag ville arbeta med.

Hon var hörande fram till 11 års ålder då omgivningen började märka att hon hörde sämre. För Emelie var det något hon inte ville förlika sig med.
– Min familj märkte att jag hörde sämre men jag slog ifrån mig det. Jag fick träffa skolsköterskan och vårdcentralen för att testa hörseln. Senare gjordes en magnetröntgen och man såg då att det var något som inte stämde med hörselnerven. Det visade sig att mitt problem är neuropatiskt, alltså är själva hörseln intakt men överföringen till hjärnan från hörselnerven fungerar inte lika bra som tidigare. För mig är det alltså viktigt med läppavläsning och att det inte är för mycket bakgrundsljud när jag pratar med någon. Med tiden har tillståndet förvärrats.

När studenten på Karolinska skolan i Örebro var avklarad flyttade hon till Västanviks folkhögskola för att läsa svenskt teckenspråk. Hon var trött på att behöva kämpa, och sökte efter ett nytt sammanhang.
– Det var första gången jag ens förstod att det fanns en dövvärld. Det var fantastiskt. Jag blev bjuden på en fest där det fanns 50-60 döva personer. Jag tänkte bara wow! Vad hade jag missat?

Efter ett år på Västanvik gick flyttlasset till Stockholm. Emelie hade lagt den stora drömmen om veterinärstudier åt sidan och kommit in på civilingenjörprogrammet med inriktningen teknisk matematik på KTH.
– Jag vågade inte satsa och söka in till veterinärprogrammet. Jag hörde ju inte, och var osäker på hur det skulle fungera med tolk till de olika momenten. Skulle jag kunna använda ett stetoskop för att lyssna efter hjärtljud? Men drömmen fanns kvar. Till sist beslöt jag mig för att söka till veterinärprogrammet och kom in.

I Sverige erbjuds veterinärprogrammet endast på ett lärosäte i hela Sverige, i Uppsala på Sveriges Lantbruksuniversitet. Det är hög konkurrens för att komma in och det krävs väldigt goda betyg.
– Många i min klass har gjort om högskoleprovet många gånger för att kunna komma in. De som kommit in har ofta en dröm sedan tidigare om att bli veterinär. Många av oss har en bakgrund där man vuxit upp med djur som intresse.

Nu är hon inne på sin fjärde termin. Programmet är totalt fem och ett halvt år långt, så hon har ungefär tre år kvar.
Som tidigare nämnts var Emelie orolig för att inte klara av sin veterinärutbildning eftersom hon är döv, men det har fungerat över förväntan.
– Jag använder teckenspråkstolkar i undervisningen under praktiska moment och skrivtolkar under föreläsningar. Det är en fördel att ha skrivtolkning för då behöver jag inte titta konstant på tolken utan kan ta korta pauser för att titta på något annat. Anteckningsstöd har jag också.

Än så länge tycker hon att det har gått bra även under de praktiska moment där hörsel brukar krävas.
– Vi hade en blodtrycksövning där vi skulle lyssna på blodtrycket genom ett stetoskop, men i mitt fall sa lärarna att jag kunde känna istället. I praktiken använder man sällan stetoskop till sådant idag, utan det finns maskiner. Jag upplever att mina lärare är duktiga på att hitta anpassningar för mig. De har egen erfarenhet av att vara veterinärer. Jag har inte diskuterat med dem hur framtiden kan komma att se ut för mig, men jag vill inte heller jobba på klinik. Jag hoppas att det finns annat jag kan göra, som till exempel utföra ultraljud. Eftersom de är hörande kanske de inte kan se vilka lösningar som finns, som jag själv kanske kan se. Det är dessutom omöjligt att veta hur mycket jag kommer att kunna uppfatta med min egen hörsel i framtiden. Jag försöker att inte oroa mig för mycket. Om det mot förmodan inte finns några lösningar vet jag i alla fall att jag har följt min dröm och gjort mitt bästa.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se