Christina Eriksson – vem är hon?

Christina Eriksson vid Eriksbergs hamn. FOTO: Olivia Renner Balkstam

Efter över 30 år som legitimerad psykolog har hon gått i pension. Men hon slår inte av på takten riktigt ännu, för vem ska ta över efter henne? Lär känna Christina Eriksson i detta porträtt.

Solen lyser där DT:s reporter stiger av bussen i Eriksberg i Göteborg. Med sitt hamnnära läge är Eriksberg med sina många nybyggen ett eftertraktat område att bo i. Här bor Christina Eriksson sedan sjutton år tillsammans med maken Per. Hon beskriver sig som en person som måste ha tempo, och Per beskriver henne som en kärleksfull person som älskar små och stora detaljer.

Hon föddes i Lidköping i Västra Götaland den 11 november 1954. Familjen flyttade under Christinas första år till några olika städer på grund av arbetsmöjligheter.

Hennes dövhet stod klar vid cirka två års ålder och då valde hennes föräldrar att släppa allt och flytta till Vargön utanför Vänersborg där hennes mormor och morfar bodde.

När hon var tre år gammal flyttade familjen till Göteborg, till Solvädersgatan i Biskopsgården. – Det var tack vare min morfar som vi fick en lägenhet i Biskopsgården, han hade kontakter. Jag fick börja på Alma Abrahamssons förskola på Västra Skansgatan i Göteborg. – Min morfar var från början utbildad folkskolelärare, som det hette på den tiden. Under sin utbildning kom han i kontakt med en dövlärare och det var han som sedan kom att informera min morfar om Alma Abrahamssons förskola.

Efter sin förskoletid skulle hon börja specialskola för dövstumma, som det hette på den tiden, och då gick flytten tillbaka till Vänersborg och skolgången påbörjades på Vänerskolan. På den tiden fungerade det så att man observerade barnen som gick i första klass för att avgöra deras förmågor. De barn som hörde bra och hade bra svenska fick börja specialskolan för oegentligt dövstumma i Örebro. – Jag var inte ett av de barnen, jag hörde för dåligt, berättar Christina. Jag fick gå kvar i Vänerskolan. Mina föräldrar skaffade en lägenhet i Vänersborg så jag kunde bo kvar hemma.

När Christina skulle börja högstadiet fick hon flytta till Göteborg och bo hos släktingar i Mölndal och Partille, eftersom hon då bytte skola till Nordhemsskolan i centrala Göteborg. Där fanns det hörselklasser fram till 90-talet då Kannebäcksskolan bildades.

Mina föräldrar tyckte att undervisningen på Vänerskolan var för långsam. Man fick vänta mycket på klasskamraterna, till exempel under talövningarna. Jag fick läsa engelska också. Specialskolans elever gjorde vanligtvis inte det men man kunde ansöka hos Skolöverstyrelsen om man ville göra det.

I nionde klass 1971 började diskussioner om var hon skulle påbörja sina gymnasiestudier. Det var en övergångstid och det fanns inget optimalt gymnasieval för den som var döv eller hörselskadad. Till slut gick flyttlasset till Örebro för den gymnasiala verksamheten för döva och gravt hörselskadade i Örebro. – Först började jag på den naturvetenskapliga linjen, men jag bytte senare till samhällsvetenskapliga linjen.

Gymnasieskolan i Örebro beskriver Christina som de fyra bästa skolåren i hennes liv. De kom också att avgöra Christinas öde på fler sätt än ett. En två år äldre elev som hette Per fångade hennes intresse. De är än idag gifta och har två söner och två barnbarn. När Christina skulle börja sitt tredje år tog Per studenten och flyttade till Göteborg för tandläkarstudier. De hade planerat att Per skulle börja där och Christina skulle komma dit efter studenten.

Under gymnasietiden hade skolan förståelse för att Christina och Per var förlovade, och betalade därför Christinas resor till Göteborg så de kunde träffas på helgerna. På den tiden fanns det dessutom något som hette klädbidrag. – På den tiden kunde man få det, berättar hon. Man fick åka och titta på kläder i en butik, och sedan fyllde man i en blankett som sedan lämnades till skolans kurator som gjorde en rekvisition. Sedan kunde man åka och köpa kläderna. Det var innan RG-bidraget kom. På den tiden fick man bara studiebidrag på cirka 110 kr i månaden.

Efter fyra år tog Christina studenten 1975. Efter det flyttade hon till Göteborg enligt planen, där Per hade köpt en lägenhet på Gitarrgatan i Frölunda utanför Göteborg. – Det var en fin tvåa på 59 kvadrat. Vi bodde bra. Per lånade en bil av sina föräldrar och vi åkte runt och hade roligt med den. Det var en lycklig tid.

Trots att Christina tidigt var målinriktad kändes hennes framtid inte utstakad. – Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Så när jag kom till Göteborg så sökte jag upp en arbetsmarknadskonsulent som jag hade träffat redan i Örebro. Jag fick flertalet förslag på vad jag kunde göra. På den tiden behövde man inte söka plats på universitetet utan man kunde bara dyka upp i universitetets huvudbyggnad och skriva in sig. Så jag började läsa sociologi till slut.

Det var inga problem med teckenspråkstolkar utan de ordnade fram det. Jag fick information om att det fanns något som hette lektörshjälp och det innebar att den som hade svårare att följa undervisningen kunde få extra undervisning av en professor eller amanuens. Man kunde få tolk även till det. Jag fick lämna en lista på vilka tider jag behövde tolk till dåvarande Tolktjänst och så ordnade de tolkar. I de fall någon tolk inte kunde dyka upp så fick undervisningen spelas in på ljudband och så fick den översättas till svenskt teckenspråk i efterhand. Den som översatte bandinspelningarna åt mig var Alma Abrahamsson, min tidigare förskoleföreståndare. – Jag lyckades bevisa för mig själv att jag klarade studier även på universitetsnivå för under min första tentamen blev jag näst bäst av totalt 50 elever.

På den tiden fanns ett rikt föreningsliv i Göteborg och det, tillsammans med studierna, tog fram nya insikter. På gymnasiet hade Christina sett en grupp döva som hade gått på Västanviks folkhögskola och fått ett starkt dövmedvetande. Hon som var bland de yngre stod mest vid sidan av och såg på. – Jag fick möta så många starka döva med ett starkt dövmedvetande. Vi fick också besök av teckenspråksforskarna Brita Bergman och Inger Ahlgren. Lars-Åke Wikström var också med och vi var ute och åt. Det blev mycket diskussioner. Då började ett dövmedvetande växa fram även inom mig.

Efter ett års sociologistudier var Christina fortfarande inte klar med vad hon ville göra sedan. Hon började då läsa en allmän kurs i psykologi och sedan en kurs i barn- och ungdomspsykologi. Det gav henne insikt om vad hon ville gå vidare med och därefter ansökte hon till psykologutbildningen. Hon kom in utan problem då hon hade tillräckligt höga betyg. – Jag skrev inte i ansökan att jag var döv. Först när jag fått antagningsbeskedet och skulle skriva in mig talade jag om det och då fungerade det precis som när jag studerade sociologi och kurserna i psykologi, de ordnade tolkar. Jag har verkligen inte upplevt några problem alls.

Christina och maken Per på balkongen. FOTO: Olivia Renner Balkstam

Christina läste enligt ett äldre system med en grundutbildning som ledde till filosofie kandidatexamen, genom vilken man kunde arbeta som biträdande psykolog. Skulle man sedan vilja läsa vidare till legitimerad psykolog fick man söka till en tvåårig psykologutbildning på masternivå. Ett problem var att väntetiden var lång då det var många sökanden till den utbildningen. Man fick ställa sig i kö efter ett antal arbetspoäng.

I väntan på att kunna studera vidare fick hon en psykologtjänst på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro, då hon hade haft kontakt med studierektorn och kuratorn sedan hon började läsa till psykolog. Hon jobbade också deltid hos professor Gunnel Backenroth vid Psykologiska institutionen på Stockholms universitet under två år, inom ett projekt som inriktade sig på rehabilitering av psykosocialt isolerade döva.

Efter fem år fick Christina plats på masterutbildningen som ledde till psykologexamen, men då hade förändringar skett i vilket stöd elever kunde få. Till exempel uppstod frågan hur det skulle bli med tolkar. Universitetet ordnade sedan två teckenspråkstolktjänster på två år. Tolkcentralen var behjälplig i att söka efter tolkar.
– Det blev mycket lättare så för de och mina kurskamrater kände till varandra och de följde mig så länge att de hade koll på ämnena.

Psykologutbildningen tog slut i januari 1990, i april samma år skickades beviset på psykologexamen in till Socialstyrelsen och i maj hade hon psykologlegitimationen i sin hand. Hon fick sedan anställning på audiologiska kliniken på det som idag heter Universitetssjukhuset i Örebro. Erik Borg var överläkare och klinikchef, och positiv till att anställa Christina.
– Många döva tyckte det lät hisnande. Jobba på audiologiska kliniken? Men jag såg det som en chans. Jag blev kvar i tre år. Det var världens snällaste människor där.

År 1994 fick Christina veta att man planerade att starta en psykiatrisk mottagning för döva och hörselskadade i Örebro.
– Jag blev kontaktad av förvaltningschefen inom psykiatrin som frågade om jag ville börja arbeta där och det ville jag. Jag arbetade bara deltid på audiologiska kliniken och resten av tiden på AMU (Arbetsmarknadsutbildningen). Jag fick ingå i utredningar kring hur den nya psykiatriska mottagningen skulle fungera. I samma veva läste jag neuropsykologi vid Stockholms universitet.

Christina sa upp sig 1999 efter fem års arbete på den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade och började studera på nytt, den här gången i Stockholm.
– Jag tog till sist en kandidatexamen i teckenspråk som huvudämne på Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. I samma veva startade jag också eget företag. Jag började sedan läsa svenska på Institutionen för nordiska språk. 2005 var jag färdig med min utbildning och då hade jag läst teckenspråk ända upp till magisternivå och svenska som andraspråk för döva på B-nivå, berättar hon.

När Christina hade slutfört sin utbildning på Stockholms universitet tog hon och Per beslutet att sälja huset i Örebro och flytta till Göteborg då det inte fanns något ledigt psykologjobb i Örebro. De köpte lägenheten 2006 som de än idag bor i.
– Per hade redan fått nytt jobb i Vänersborg. Sedan fick jag en psykologtjänst på deltid på Vänerskolan. Utöver det jobbade jag också på Iris Hadar en period och sedan jobbade jag kort på tolkutbildningen i Kungälv. Min utbildning inom teckenspråk blev en möjlighet för mig under en övergångsperiod.

2008 blev hon kontaktad av Kannebäcksskolan i Göteborg som frågade om hon var intresserad av att arbeta som psykolog hos dem, och det var hon. Hon arbetade också på Vänerskolan parallellt fram till 2017. På Kannebäcksskolan blev hon kvar fram till 2019. Hon fick sedan anställning på Psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Göteborg (numera i Mölndal).

Att slå av på takten och gå i pension i oktober 2021 var inte så lätt för Christina. 

– Många trappar ned successivt men i mitt fall arbetade jag 100% och sedan slutade jag tvärt. Vem skulle ta över efter mig? Därför arbetade jag heltid in i det sista. Det blev tomt, det var en omställning. Nu känns det lättare. Men jag har fortfarande en del uppdrag, jag undervisar då och då tolkar på Fellingsbro folkhögskola som kan möta döva patienter inom psykiatrin. På pappret är jag pensionär, men jag tar mig gärna an mindre uppdrag fortfarande.

Idag beskriver hon sig som tacksam för ett rikt yrkesliv och det finns sådant hon sett genom åren som hon önskar att fler personer fick ta del av.
– På Kannebäcksskolan hade jag nära samarbete med specialpedagoger och logoped som är teckenspråkiga. Jag blev mer intresserad av pedagogisk psykologi. Det handlar om hur lärarna anpassar sin undervisning till eleverna. Enligt en teori ska en lärare ställa sin undervisningsnivå på en lite högre än vad eleverna kan. Eleverna får då möjlighet till utveckling och framgång i sitt lärande. I mitt yrkesliv har jag mött duktiga teckenspråkiga lärare som anpassat sitt språk till nyanlända elever med kroppspråkliga signaler med inslag av gester. Eleverna utvecklades positivt och hade god kommunikation med sina lärare. Men sedan stannade utvecklingen för några elever för att lärarna fortsatte med samma språk och inte fortsatte med ett mer visuellt och gestaltande svenskt teckenspråk. Tillsammans med specialpedagogerna och logopeden försökte vi få lärarna att tänka på fortsatt språkutveckling i undervisningen för eleverna.

Christina har fler poänger att dela med sig av när hon sammanfattar sitt yrkesliv.
– Det är viktigt att teckenspråkiga döva skaffar sig en utbildning. De får då större möjligheter till god livskvalitet. Det blir annars för svårt att få en anställning. Det är viktigt att döva syns i samhället i olika samhällsfunktioner.

Nu är Christina seniorpsykolog och pensionär, vilket har föranlett återupptäckter från ungdomen.
– När jag var ung tyckte jag mycket om att måla, men sedan hade jag inte tiden över till det med arbete och familjeliv. Nu när jag är pensionär har jag återupptäckt mitt forna intresse och går en konstkurs på distans via SIMA Folkhögskola. Det är väldigt roligt! Jag är pensionär men livet är ju inte slut. Vem vet vad mer framtiden bär med sig?

FAKTA
Namn: Christina Eriksson
Familj: Maken Per, två söner och två barnbarn
Ålder: 68
Bor: Göteborg
Läser helst: Om historia, konst och lingvistik
Gör helst: Umgås med familjen och reser gärna
Ser helst på tv: Dokumentärer och filmer
Vackraste tecken: Förlåt

 

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se