KRÖNIKA: Livet som hemlig skribent runt millennieskiftet

Här är Sarah Remgrens senaste krönika, ”Livet som hemlig skribent runt millennieskiftet”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

Ibland blir jag nostalgisk när jag tänker tillbaka på min tonårstid, som var i slutet av 1990-talet och in mot 2000-talet. Hur var jag då? Böcker och skrivande var livsviktigt för mig. Jag gick aldrig ut utan en bok i handen eller i ryggsäcken. Dessutom var jag stamgäst på Oxiebiblioteket utanför Malmö. Där kunde jag noggrant gå igenom hyllorna med ungdomsböcker. Ibland frågade jag efter boktips och bibliotekarien plockade ut böcker. Tyvärr slutade det ofta med att hon suckade och slog ut händerna. För jag hade redan läst de flesta böcker.

På min åttaårsdag fick jag en dagbok. På det rosa omslaget stod det ”Sara 8 år” med en bild på en flicka som pratade i telefonen. Det var spännande att äga en dagbok som ingen fick läsa i. Jag blev inspirerad av boken ”Hasses dagbok” av Siv Widerberg och ville bli nästa Hasse och skriva massor i dagboken. I alla fall kom jag in i tonåren och då var det mycket jobbiga tankar och känslor. Jag funderade lite för mycket om allt möjligt.

På denna tid prenumererade mina föräldrar på tidningen Arbetet och det fanns en insändarsida som hette Allan Ladd. Han var en fiktiv figur i form av en krokodil. På den sidan kunde man läsa bland annat en debattartikel, en dikt eller en efterlysning. För er yngre, en gång i tiden var det inte ovanligt med efterlysningar i tidningen. En gång övertalade jag min kompis att skicka in en efterlysning efter en snygg kille med ögonbrynspiercing som hon sett på stan. Kompisen var så kär och hoppades få tag i honom. Efterlysningen kom med i tidningen! Jag klippte ut den åt henne för hennes föräldrar läste fel tidning.

Sorgens dag kom år 2000 då Arbetet lades ner. Vi började med Sydsvenskan och där upptäckte jag en annan sida som liknade Allan Ladd. Postis hette den och drevs av en Anders som nog var en liten redaktion bakom. Det var ett forum för unga att uttrycka sina tankar och känslor på och endast ungdomar upp till 17 år fick skicka in. Texterna kunde vara roliga, positiva, sorgsna eller förtvivlade. Man fick vara anonym och skrev aldrig under sitt riktiga namn. Istället skulle man ha en cool eller ointressant signatur, till exempel Cancer, Legolas, En nattstjärna eller Snyggis. Vi visade uppskattning eller stöd genom att skriva svar till skribenten som kom med i tidningen. När ens favoritskribent fyllt 17 år, då kunde jag fälla en tår. Det var adjöss och slut med hens Postis-karriär.

Jag ville vara med i gänget och började själv skriva insändare, men under olika signaturer för jag kunde inte bestämma mig för en. Efter ett tag blev en av signaturerna etablerad och ungdomar började känna igen mig. Det var häftigt att se mina insändare i tidningen och att anonymitet var ljuvligt, ingen visste vem jag var. Det var min lilla hemlighet. Efter ett tag fick några kompisar veta att jag skrev och de började hålla utkik efter mig varje morgon. Trots mina grammatiska fel som jag upptäckte i efterhand var det okända ungdomar som gillade mina texter. Det värmde otroligt mycket för mig att läsa deras feedback på mina texter i morgontidningen.

I högstadiet på en svensklektion fick vi i uppgift att läsa några insändare från Postis och skriva en egen insändare. När jag såg uppgiften, då blev jag väldigt lång i ansiktet eftersom jag såg min egen insändare! Ska vi analysera min text utan att alla vet om det? En klasskompis frågade mig vad det är för något. Då avslöjade jag för henne och sedan fnissade vi åt lärarna som helt ovetande valt just min text.

Jag närmade mig 17-årsdagen och jag hade i månader funderat på min sista insändare. Då bestämde jag mig för att berätta vem jag var. Inte mitt riktiga namn. Utan att jag var döv och hade svenskt teckenspråk som förstaspråk. Det blev en fin avskedsinsändare. Många skickade in hyllningsinsändare efteråt. Det var ett av de stora avstampen för mitt skrivande.

Du kanske minns mig som Novembergudinnan? Varför just denna signatur? Jag fyller år i november och ja för det andra vet jag inte hur jag tänkte om min gudomlighet…

SARAH REMGREN
som fortfarande känner sig ung och glad över att få vara DT:s krönikör