KRÖNIKA: Arbetet och den gamla Sarah var som siamesiska tvillingar

”Sarah, du kör för hårt. Du måste ta det lugnt. Lyssnar du ens på mig?” har mina nära och kära sagt till mig i flera år. Då svarade jag alltid leende att jag uppskattade deras omtanke och försäkrade att allt var under kontroll. Visst, det är tufft ibland men det går över snart, sade jag också.

Jag älskade mitt jobb och det var inte ovanligt att jag jobbade i högt tempo. Mitt motto var GO ALL IN. Det gällde både jobbet och privatlivet. Jag brann för att kunna bidra till ökad kunskap om dövblindhet, döva och teckenspråk. Allt det här fick mig att känna att jag levde!

Ja, jag lever fortfarande och den här krönikan är svår att skriva. Att lämna ut sig för alla är jobbigt. Dock tror jag på öppenhet och vill berätta om hur det senaste halvåret varit. Jag hoppas att ni tar del av den här berättelsen och tänker lite extra på er själva.

En varm och ljuvlig sommardag förra året var jag i Malmö för att fira min brors födelsedag. Dessutom var det min första semesterdag. Istället för glädje och umgänge blev det droppen för mig. Min värld började gunga rejält – det var som om jag satt i en båt på ett stormigt hav. Men det var inte första gången jag fick en yrsel som höll i sig flera veckor. Jag förstod direkt vad det var och kontaktade läkaren. Då fick jag diagnosen stress- och utmattningssyndrom. Mitt gamla jag skulle för ett år sedan ha asgarvat ihjäl sig och tänkt ”Utmattning? Aldrig!”

Det var känslomässigt jobbigt att genomgå olika faser när jag var hemma. I början var det en period av förnekelse. Jag ville inte acceptera att jag var sjukskriven och kände mig dum som inte tog varningssignalerna på allvar. Jag ältade det varje dag tills jag en dag kände att det faktiskt var ok att inte jobba. Poängen var att jag långsamt skulle bli bättre och det var en utmaning. Därefter började jag reflektera kring nya strategier och prioriteringar för att kunna leva livet. Jag hade inte kraft till fler strategier eftersom jag redan lever ett liv fullt av strategier med min dövblindhet. Seriöst, ni skulle se min strategibank som är full av användbara taktiker för att min vardag ska fungera. Nu ska jag också tänka om och lägga till strategier som också fungerar för mina utmattningssyndrom. Fan, räcker det inte med att jag redan har dövblindhet?

Under tiden fick jag en identitetskris. Det är ju något som man förknippar med tonåren, inte en 32-årig person. Arbetet och den gamla Sarah var som siamesiska tvillingar. Jag kunde inte riktigt skilja dem åt.

Jag försökte finna mig själv och förstå mig bättre. Innan jag körde in i väggen var jag en social person som tyckte om att göra saker och umgås med folk. Efter händelsen kunde jag inte träffa folk utan att bli helt slut. Man har en bild av hur en utmattad person är. När folk träffade mig blev de lite förvånade över att jag var mig själv och att min personlighet inte hade förändrats. Deras bild av en utmattad person fick sig alltså en törn. Det som däremot förändrats är min ork – jag blir trött fortare. Det är väldigt individuellt hos dem som drabbats av syndromet. Själv blir jag slut väldigt snabbt.

Den person som jag är i dag, är Sarah 2.0. En bättre Sarah? Jag vet att jag inte är ensam om det. Det är en sjukdom som drabbar många i Sverige beroende på hur vi lever i samhället, vilka krav det ställer på oss och vilka krav vi ställer på oss själva. Det är svårt att finna en balans.

I dag arbetar jag 25 % och är fortfarande sjukskriven på 75 %. Den största utmaningen är att göra allt i ett lägre tempo, förlåt i ett normalt tempo! Jobbet går inte under om jag gör det i mitt tempo. Uppgifterna blir gjorda även om det inte går lika snabbt som förr men de blir ändå bättre! Det som jag berättat om är min egen upplevelse och erfarenhet. Det betyder inte att alla som varit i samma situation upplever likadana symptom.

Jag slutar inte leva livet – jag gör det bara ännu bättre än tidigare. Jag är inte helt frisk utan jag kan få återfall om jag glömmer bort mig själv. Jag slutar inte att arbeta med det jag brinner för. Jag tar bara en paus och det är ok! Och så har jag ju också blivit uppdaterad till Sarah 2.0. Det är bra så.

Sarah Remgren tar en dag i taget och ser fram emot det nya året då Sarah 2.0. ska leva livet!