Maree flydde till Sverige: “Vi var rädda jämt”

Medier, TV och tidningar rapporterar dagligen om den flyktingkatastrof som pågår. I Sverige finns redan många döva flyktingar med unika historier att berätta. Det här är en av dem.

Haninge i oktober 2015 Maree skrattar och säger ”Välkommen hem till oss!”. Här bor hon med sin man Waqas och lilla Nida, två år. Maree visar mig in i vardagsrummet med en lätt vaggande gång. Familjens andra barn beräknas anlända i början av nästa år. Det är höst utanför fönstren men inne är det varmt, tryggt och det doftar mat.

Kabul i Afghanistan 2004 Talibanerna styr staden och kvinnor får inte vistas ute på gator och torg men om de gör det så måste de bära heltäckande burka. Minsta lilla blottad strimma hud straffas med piskrapp. Staden är helt sönderbombad och Marees familjs hus har också förstörts.

– Vi var rädda jämt, bomber och granater flög i luften varje dag och vi borstade splitter från kläderna. Marken skakade ständigt av nya missiler som slog ner runt om oss, minns Maree.

I familjen finns fem kvinnor. Maree, hennes syster och deras mamma samt moster och mormor. Det är nu de bestämmer sig. De måste härifrån. Nu.

– Släkten samlade pengar till oss så vi kunde ta oss till Ryssland. Vi flög och planet skakade så hemskt. Jag var så rädd, berättar Maree och fortsätter:

– Vi packade ihop det vi kunde bära med oss. Mormor nästan kroknade av bagaget men kämpade på. Det var ju allt vi hade. Från Ryssland åkte vi buss genom Tyskland och vidare till Danmark. Jag minns att det var trångt och jag var så hungrig. Det första som slog mig när jag kom till Sverige var att det var lugnt här. Och att det luktade annorlunda, säger hon leende.

– I Sverige hamnade vi först på en flyktingförläggning i Gävle, där var det fint och alla var snälla men jag bara grät och längtade tillbaka till Afghanistan. Efter några månader hjälpte mammas vän oss att flytta till Stockholm, där blev vi inneboende i ett pyttelitet rum men det var helt okej. Stockholm är en stor stad precis som Kabul så det kändes lite bättre då.

Huddinge i oktober 2005 Maree har precis fyllt 18 år och efter några månader i Sverige får hon äntligen börja i skolan.
– Första dagen när jag blev inskriven fick jag lära mig tecknet för FLICKA och tyckte det var så pinsamt att visa det med formen på bröstet, säger hon och fnissar. Alla tecken som definierar hennes liv suger hon i sig som en svamp. Livet är inte helt lätt, mormor och moster stannade bara ett par månader, krocken mellan kulturerna och längtan hem till den jord man känner och vill bli begravd i blev för stor. Men Marees mamma ser ingen framtid för sina döttrar i Afghanistan och har beslutat sig för att stanna i Sverige. De bor inneboende och beroende av välvilja men de är fria.

För Maree har livet bara börjat. Hon har fått gå i skolan och lära sig teckenspråk och svenska.
Idag är hon lyckligt gift med Waqas från Pakistan som hon träffade på ett community för döva på internet för några år sedan. Nu har hon precis avslutat en praktikperiod via Af och hoppas få ett riktigt jobb efter nästa föräldraledighet. Båda Maree och Waqas lider när de ser bilder från flyktingkatastrofen och berättar att de grät när de såg den döde treårige pojken Alan på stranden allt medan deras egen lilla dotter få leka tryggt på vardagsrumsgolvet.

– Vi behöver hjälpa flyktingar, säger de båda, det är inget liv att leva så här. Hoppas att Europa kan hjälpa så många som möjligt och att Putin och Obama kommer överens om hur de ska stoppa IS och kriget i Syrien. Det är helt vansinnigt! Men man blir också glad när man ser hur svensk polis och Röda korset finns på centralen och tar emot dem. Det är fint.

TEXT: YLVA BJÖRKLUND

LÄS MER: Rekordmånga asylsökande på Västanviks folkhögskola