Vad döva har kallats under årens lopp

Olika varianter av emojin för döv.

SDR 100 ÅR När förbundets historia börjar på 1920-talet kallades döva för dövstumma och hörselskadade för döva.

1921 bildades en förening för hörselskadade. Den fick namnet Svenska föreningen för dövas väl, det är föregångaren till Hörselskadades Riksförbund.

1922 bildades Svenska Dövstumförbundet – det är föregångaren till Sveriges Dövas Riksförbund.

När staten övertog ansvaret för dövstumskolorna 1938, blev en av dem – skolan i Örebro – en skola för ”oegentligt” dövstumma, det vill säga elever med hörselrest eller barn som fötts hörande men tidigt blivit döva och/eller döva barn med bra tal.

Under den här tiden fanns begrepp som lomhörda, vokaldöva, tondöva, döva. Eller lite döv, rätt döv och helt döv. Alla dessa ord användes för personer som hade olika typer av hörselskador.

1948 ändrade Svenska föreningen för dövas väl namn till Hörselfrämjandets Riksförbund. Ordet hörselskadad började användas 1949. Vid Svenska Dövstumförbundet kongress i Göteborg beslutade ombuden att ändra ”dövstum” till ”döv” och den 1 januari 1950 ändrade förbundet namn till Sveriges Dövas Riksförbund.

Den 1 januari 1953 försvann ordet dövstum ur officiella texter. Det var dåvarande Skolöverstyrelsen som beslutade att i fortsättningen använda ordet döv.

Under 1970-talet använde man begreppen döv, svårt/gravt hörselskadad, medelsvårt hörselskadad och lätt hörselskadad. (Källa: Den gemensamma kraften, SDR 1922-1997).

I dag finns det andra begrepp, såsom teckenspråkig, personer med hörselnedsättning och döva med ci (cochlea implantat). Inom dövsamhället lyfts också personer med dövblindhet och döva+ (döva med funktionsvariation). Det finns även andra benämningar på personer som har anknytning till döva: CODA (barn till döva föräldrar), SODA (hörande som har döva syskon), och DODA (döva barn till döva föräldrar).

REDAKTIONEN
redaktionen@dovastidning.se

SDR:s syn i dag:

Vad innebär det att vara döv?

Att vara döv är mer än att bara sakna hörsel. Alla döva är olika och med teckenspråk som grund utgör vi en språklig och kulturell gemenskap. Vi finns i alla åldrar och har rätt att välja det språk som skapar delaktighet på våra villkor och passar bäst vid olika situationer och tillfällen. Vi har olika preferenser kring språkval och kommunikation genom teckenspråk, skrivet och talat språk. I majoritetssamhället beskrivs döva ofta som människor med funktionsnedsättning, men betraktas också som en minoritetsgrupp som använder teckenspråk. Dövhet är det medicinska perspektivet på en förlust av hörsel.

Flera döva beskriver sig som “stendöva” medan andra beskriver sig som döva men kan uppfatta ljud med hörseltekniska hjälpmedel. Flertalet döva är det redan från födseln, men människor kan även bli döva senare i livet.
Den medicinska termen dövhet ska inte förväxlas med ordet döv. Anledningen är att det inte alltid står i direkt relation till hur mycket personen hör och använder tal, utan det handlar också om identitet. Att vara döv handlar om känslan av tillhörighet i en kulturell och språklig minoritet där teckenspråk är en viktig del av gemenskapen.

KÄLLA: SDR.ORG

LÄS OCH SE MER: Här finns alla artiklar och inslag om SDR:s 100-åriga historia som DT tidigare publicerat