Ulla-Bell, vila under ditt vackra blommande äppelträd

Äppleblommorna var som vackrast i full blom under maj månad precis som med teckenspråket när vinterns vantar över trädet togs bort var trädet de finaste viftande händer och fíngrarna som levande till att språka med andra döva under våren.

En stor författare, dövprofil och pionjär har lämnat oss. Ulla-Bell Thorin blev 80 år gammal.

I sin allra sista bok Jag ryter liknar Ulla-Bell döva vid ett äppelträd. Hon beskriver målande hur vackra blommorna är när de får slå ut i all sin prakt och skönhet och hur näringsrika äpplena är som trädet bär. Och hur vintern aldrig vinner – våren kommer alltid. Och det gula gistna äpplet som alltid överlever vintern. Precis som teckenspråket.

Ulla-Bell var arg på hur samhället bemötte döva och hon slutade aldrig att argumentera och påtala orättvisor. Hon var en fighter som aldrig släppte taget om kampen och rätten till teckenspråk, rätten till ett bra bemötande, rätten till en bra plats i samhället och rätten att få vara sig själv.

Hon var också stolt på ett mycket positivt och livsbejakande sätt. Stolt över att vara döv. Stolt över sitt teckenspråk och stolt över sin svenska. Hon var stolt över sina böcker. Sju böcker hann hon med. Fem romaner och två debattböcker. Den första gavs ut 1993 och den sista 2016. Böcker som är dövhistoriskt viktiga och fina skildringar och som berättar om hur det var att växa upp som döv kvinna i Sverige i det förra seklet. Vi får möta Nea, Ulla-Bells alter ego men också Margareta, Lollo, Marie, Rakel och flera andra flickor och unga kvinnor. I böckerna finns många starka berättelser om dövskolans övergrepp på döva barn men också om vänskap och kärlek. Inte minst kärleken till teckenspråket.

Ulla-Bell var hungrig på språk och lärde sig nya begrepp och ord hela tiden. Ordboken plöjde hon från pärm till pärm och i vintras hittade hon begreppet “exkluderad” som hon tyckte beskrev dövas situation i samhället väldigt bra. Och när språket inte räckte till för det hon ville uttrycka så hittade hon egna ord, som syssna. Ulla-Bell var ständigt hungrig på den näring som språket ger själen och identiteten. Arg, stolt och hungrig. Men också med en stor portion humor, en ständigt busig glimt i ögat och nära till skratt.

Tänk att i själva varje äppelblomman spira och växa fram som det finaste teckenspråk i full blom och sen med äpple att känna och lukta som de bästa uppfinningar i världen att utveckla vidare.

Och den vackraste av vårdagar när äppelträden står i full blom så tar hon sitt allra sista andetag. Genom sitt författarskap lever hon för evigt. Vila under ditt vackra blommande äppleträd nu Ulla-Bell. Vi ska minnas dig. Vi ska aldrig sluta syssna dig. Tack för allt.

YLVA BJÖRKLUND
redaktionen@dovastidning.se