Tolklärarna går vidare

Fr.v: Lars-Gunnar Möllefors, Maya Rohdell och Eva Sundqvist Dahne. FOTO: Privat

På Västanviks folkhögskola har det bedrivits tolkutbildning för döva teckenspråkstolkar sedan 2015. De som har funnits med sedan starten är lärarna Maya Rohdell, Lars-Gunnar Möllefors och Eva Sundqvist Dahne (som också har en administratörsroll). De tre har jobbat tätt ihop med undervisningen av nya döva teckenspråkstolkar. Nio år senare lämnar de över fanan till två nya tolklärare. Hur skulle de sammanfatta dessa år, och vad ser de för utbildningen i framtiden?

De tre har sedan tidigare lång erfarenhet av att arbeta på folkhögskola med undervisning av hörande teckenspråkstolkar. Maya Rohdell var projektledare för projektet “Utbildning av döva tolkar och översättare” som bedrevs av SDR och som påbörjades 2014, ett år innan utbildningen på Västanviks folkhögskola satte igång.
– Nio år senare har vi undervisat totalt fem elevkullar, säger hon. Till en början var utbildningen ett år. Senare utvecklade vi den och nu är den totalt två år. Pilotutbildningen var ett resultat av att yrkesrollen egentligen redan fanns.
– Såg man sig omkring märkte man ju att döva “jobbade” som döva teckenspråkstolkar och översättare, helt utan utbildning eller lön. Det fanns en vilja att påbörja en utbildning och därmed också etablera yrkesrollen, säger Maya Rohdell.

Lars-Gunnar Möllefors vidhåller att det finns grundläggande skillnader mellan utbildningen av döva och hörande teckenspråkstolkar.
– När vi utbildar döva teckenspråkstolkar är det stort fokus på själva tolkprocessen. Vi utbildar inte i ett språk vilket man gör i andra tolkutbildningar, själva språket har de ju redan. Det de ska lära sig är att utveckla själva tolkprocessen och att lära sig tolkstrategier. Vi utbildar inte heller i internationella tecken, men vi arbetar med analys av internationella tecken och deltagarna får träna och utveckla den grund som de ofta redan har. Eleverna får lära sig om dövblindtolkning av en annan lärare på skolan. Det vi lär ut är alltså att deltagarna ska anpassa sin språkkompetens till olika tolkanvändare. Syftet är att tolkanvändaren ska få informationen på sina egna villkor.

– Ett exempel är kanske i ett polisförhör, om polisen skulle säga “mordvapen” och teckenspråkstolken skulle översätta det rakt av så skulle det kunna bli missförstånd, fortsätter Lars-Gunnar Möllefors. Den döva teckenspråkstolken ska kunna identifiera att här behöver det specifieras; var det en kniv, ett skjutvapen eller kanske en sten?
– Sedan tror jag att det ger en annan trygghet att ha ytterligare en döv person med sig i rummet om det bara är hörande i övrigt, det blir ett extra stöd. Vi kan också förklara för den/de hörande hur mötet med en döv fungerar så att tolkanvändaren inte behöver förklara sig om hen inte vill, betonar Lars-Gunnar Möllefors.

Maya Rohdell stämmer in i det Lars-Gunnar Möllefors säger.
– En döv teckenspråkstolk tolkar inte ’rakt av’ vad den hörande teckenspråkstolken tolkar utan använder hela sin språk- och kulturkompetens för att anpassa sin tolkning till den döva tolkanvändaren. Den döva teckenspråkstolken noterar vad som behöver ske för att tolkanvändaren inte ska behöva undra eller fundera.

Efter nästan ett decennium av att utbilda dövtolkar ska de nu lämna över till nya förmågor. När DT:s reporter frågar hur det känns är de samstämmiga.
– Det har varit en så rolig och fantastisk tid, utbrister allihopa.
– Jag kommer att sakna det här, deltagarna och mina två kollegor, säger Eva Sundqvist Dahne. Det här är inte ett beslut som fattats snabbt, utan det har växt fram tillsammans hos oss tre. Det är rätt tid för andra att ta över.

När DT:s reporter frågar om deras drömmar och visioner för framtiden är de också samstämmiga.
– “Oralismspöket” är närvarande på olika sätt, säger Lars-Gunnar Möllefors. Vi behöver fortsätta kampen för dövas rätt att välja hur en tolksituation ska se ut. Det är inte självklart idag att man får beställa en döv teckenspråkstolk, det beror på var i landet man bor.
– Jag önskar att varje tolkcentral runtom i landet ska anställa minst två döva teckenspråkstolkar, säger Maya Rohdell med sina två nickande kollegor bredvid sig. En räcker inte, döva behöver kunna ta stöd av andra döva. Det är min dröm.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se