Tiden efter ordförandeskapet 

Åsa Henningsson har haft en händelserik tid som förbundsordförande. Foto: Elin Westerlund

Under kongressen i Karlstad sommaren 2025 slutade Åsa Henningsson som SDR:s ordförande. Vilka planer har Åsa framöver? 

När Åsa Henningsson, 58, ser tillbaka på tiden som förbundsordförande konstaterar hon att det var en händelserik tid. Bland annat minns hon coronapandemin, kriget i Ukraina och regeringsbyten i Sverige. Hon beskriver det som en osäker tid, med mycket väntan på vad som kommer hända till härnäst. 

Under tiden som förbundsordförande har hon också sett hur rätten till vardagstolkning blivit mer restriktiv och att allt fler aktörer anser att det inte ligger på deras ansvar att ordna med tolkning. Hon ser också att det finns bristande tillgång till information på teckenspråk och tillgänglighet. 

– Men det som är bra är den nationella funktionen för tolktjänsten, som bildades strax efter att jag slutade som ordförande. 

Hon minns även när regeringen skulle besluta om förändringar från handikappersättning till merkostnadsersättning våren 2018. Hon beskriver det som en stor seger när SDR tillsammans med FSDB och SRF lyckades lobba för att ersättningen skulle bli kvar för dem som får den. Merkostnadsersättningen skulle dessutom följa ett visst schablonbelopp.  

Hon ser också att den tekniska utvecklingen har gått snabbt. 

– När jag började som ordförande var det nästan ingen som pratade om AI. 

Hon lyfter också fram att hon är stolt över förbundskansliet och styrelsen som hon har fått samarbeta med. Hon är också stolt över de projekt som SDR hållit i och den skuggutredning som förbundet gjort kring tolktjänsten. Hon vill också passa på att tacka alla för förtroendet under hennes tid som ordförande. 

Några händelser har fastnat i hennes minne. Almedalen är ett av dem. Hon beskriver Almedalen som en speciell mötesplats där folkrörelser och den politiska världen möts samtidigt. Hon lyfter också fram möjligheten att skapa nätverk i Almedalen och genom det kunna uppmärksamma olika frågor. Ett annat minne var deltagandet i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter i Genevé, Schweiz,  

Ett speciellt minne var när drottning Silvia skulle få Kruthmedaljen. Åsa besökte det kungliga slottet tillsammans med dåvarande vice ordförande Joakim Hagelin Adeby för att överlämna medaljen till drottningen. Åsa berättar att drottningen förr varit beskyddare för Manillaskolan och gjort flera skolbesök, bland annat, och därför fick hon Kruthmedaljen. 

Åsa upplever att hon fortfarande är samma person idag som för åtta år sedan när hon blev vald till förbundsordförande. 

– Det som har förändrats är att jag blivit åtta år äldre, med allt vad det innebär. Jag har också blivit farmor och mormor till två barnbarn, som är tre år gamla. Mina föräldrar har också gått bort under den perioden. 

Hon känner att hon har fått lära sig mycket under ordförandeåren, som till exempel hur man bemöter olika människor och att hon utvecklat sin retorik.  

– Med en person kan man vara rakt på sak. Med en annan person fungerar det inte. 

Hon känner också att hon har fått bättre tålamod, och lärt sig att ibland vänta ut saker och ting. 

Trots att hon inte längre är SDR:s ordförande är hon fortfarande starkt engagerad i olika frågor.  

– Jag reagerar ofta starkt på orättvisor mot döva. Jag brinner också för föreningsliv.  

Arbetsmarknaden för döva är en annan fråga som hon också engagerar sig i. Hon anser att döva också ska kunna nå chefspositioner, och ser att det under den senaste tiden skett en förändring mot det positiva. I den här frågan ser hon UR som en förebild med en döv gruppchef, men också SPSM. Hon ser också att fler företag anställer döva personer, trots att företagsverksamheten inte nödvändigtvis har någon anknytning till döva eller teckenspråk.  

Frågan om teckenspråkets ställning engagerar också henne. Hon anser att svenskt teckenspråk ska vara jämställt med svenska, inte klassificeras som ett minoritetsspråk. Det skulle enligt henne leda till att det svenska teckenspråket får en starkare status. 

– Vi är en minoritet, men man kan inte jämföra svenskt teckenspråk med andra minoritetsspråk. 

Enligt henne är teckenspråket mer utsatt och får inte samma stöd och förutsättningar som de nationella minoritetsspråken. Hon säger också att teckenspråk är och kommer alltid vara ett förstahandsval för de flesta döva, men för personer som talar ett nationellt minoritetsspråk kan de välja att växla mellan svenska och minoritetsspråket.  

– Vi har rätt till teckenspråk. Inte för att vi måste utan för att vi har rätt till språket. 

För tillfället tänker Åsa satsa på återhämtning efter åtta intensiva år. Efter kongressen i Karlstad hade hon en plan för vad hon skulle göra under sommaren, och det var att jobba hemma på gården och umgås med familjen. 

– Det blev mycket fokus på praktiska saker som att renovera, måla och spika. Det gjorde jag hela sommaren. 

Hon berättar att hela familjen i somras kunde träffas för första gången på flera år. Hon säger att ena barnbarnet bor i USA och det andra i Sverige. 

– Två nya familjemedlemmar fick mötas för första gången, säger hon glatt. 

Hon åkte även bort i en månad, och kom hem den första oktober.  

– Jag börjar småningom komma tillbaka till vardagslivet i ett annat tempo. 

 Stickning och bakning är också något som ger återhämtning. 

– Det blir allt möjligt, som matbröd och bullar. 

Just nu håller hon på att sticka en ylletröja till sig själv. Hon berättar att hon hade köpt det mörkblåa-turkosa garnet på Färöarna i samband med ett möte som Dövas Nordiska Råd (DNR) höll där. Garnet fungerar som en trevlig påminnelse över vad hon gjort tidigare. 

Åsa letar även efter arbete i Piteåtrakten och vill vara kvar i Piteå. 

– Jag vet att Arbetsförmedlingen vill att man söker jobb i hela Sverige, men jag känner att jag redan har sett hela landet. 

Hon berättar också att hon har gått en utbildning för att bli BOUJT-syssnare. Hon säger att hon har mera tid nu och vill gärna bidra med något. Hon har inte ännu börjat som syssnare men ser fram emot det. 

– Jag ser att behovet är stort och att fler syssnare behövs. 

Intervjun har tidigare publicerats i Dövas Tidning 4/2025.

TEXT: ELIN WESTERLUND

elin.westerlund@dovastidning.se