”Tempot är så högt att jag knappt vågar blinka”

DT:s Ylva Björklund har sett den teckenspråksgestaltade föreställningen “Gruppen köper sig fri”. Här är hennes recension. 

På Stockholms stadsteaters Fria scen har föreställningen “Gruppen köper sig fri” nyligen haft urpremiär och ska efter ett par veckor i Stockholm sedan ut i landet, bland annat till Göteborg. Det som är unikt med denna föreställning är att den både syntolkas och teckenspråksgestaltas.
Gruppen – som representeras av Bianca Kronlöf, Elin Söderqvist och Nina Haber på scenen – har spelat återkommande sedan 2011. Teckenspråksgestaltningen är inkluderad i föreställningen och för den står teckenspråkstolken Mina Lilja Zwedberg.

Scenografin är enkel och består av en lutande spegelvägg och en trappa. Spegelväggen gör att teckenspråksgestaltningen får nya vinklar att jobba utifrån och det är kul att man tänkt till där. Under föreställningen möbleras scenen med växter i olika storlek och form och ramar tillsammans med stundtals färgstark ljussättning in föreställningens tema. Det är en fin start med syntolkningen även som text i scenografin och förväntningarna på resten av föreställningen höjs…

“Gruppen köper sig fri” handlar om vår tids kapitalism. Föreställningen parodierar ekonominyheter och texternas teman drar mellan världssvälten till att tiden är vårt samhälles riktiga hårdvaluta och det enda kapital som vi inte kan spara. Viktiga budskap med andra ord. Föreställningen går i ett rasande tempo där Robin Hood och körkortboken dras upp i princip samma utandning. Mina Lilja Zwedberg gör ett bra jobb som hänger med i tempot men för mig som sitter i publiken når föreställningen inte riktigt fram. Tempot är så högt att jag under långa stunder knappt vågar blinka för att jag är rädd att tappa tråden och i den kampen missas också budskap. Enda gången jag blundar är när ensemblen ber publiken göra det. Det funkade. Där har man också tänkt till.

Annars är dansavbrottet i slutet av föreställningen väldigt välkommet och det hade varit önskvärt med fler sådana små avbrott och lite mindre text eller i alla fall något lägre tempo. Det blir en kamp att bara försöka hänga med och jag känner mig nästan manglad efteråt. Lite synd när man satsat så hårt och när temat är så rätt i tiden och otroligt viktigt.
Föreställningen är ett samarbete och ett bra initiativ av Stadsteatern, Folkteatern och Gruppen. Att aktivt jobba för att inkludera nya publikgrupper på teatern är mycket välkommet! Nästa gång hoppas jag att ni kör ända in i kaklet och använder en döv skådespelare på scenen, först då snackar vi inkludering på riktigt.

YLVA BJÖRKLUND
redaktionen@dovastidning.se