KRÖNIKA: Teckenspråkets vara eller icke vara

KRÖNIKA Jag ligger i sängen och reflekterar över alla mina elever som jag träffar varenda dag och varje vecka. Det är något magiskt med varje lektion som jag får genomföra, vilket jag gärna vill dela med mig om. 

Nyligen har jag haft en lektion med hörande grabbar som har syskon som är döva eller har en hörselnedsättning. Denna gång övar vi på att teckna olika veckodagar samt samtala kring dessa dagar. I slutet av övningen ställer jag en fråga: vilken dag är din favoritdag? En 10-årig kille räcker upp handen och tecknar på sitt stapplande sätt så att han kan göra sig förstådd: ”Måndagar, för då har jag fjärrundervisning som är den roligaste lektionen på hela veckan”. Så klart slår mitt pedagoghjärta ett extra slag då och man blir varm inombords. Att man lyckats nå eleven och att denna känner att lektionen är betydelsefull. 

På mitt arbete är vi tre pedagoger som har 125 elever fördelat på oss, snabbt räknat är det cirka 40 elever som jag får nöjet att bli en del av. Jag tycker att mina elever är riktigt modiga som vågar träffa en lärare som jag, som är allmänt slarvig enligt min fru och är helt oorganiserad hemma och därmed borde vara det även på jobbet. Men på något sätt gillar eleverna mig eftersom de fortfarande är kvar och inte har hoppat av. 

Jag tänker på en annan lektion där jag arbetar med en tjej som har en hörselnedsättning. Vi diskuterar olika fasta orala komponenter (genuina tecken). Då fastnar vi på ett tecken för ”udda, konstig, avvikande”. Hon säger till mig: ”Du är en ’udda’ lärare men jag gillar dina lektioner ändå”. Jag blir glad över att hon är ärlig och säger vad hon tycker till mig som står 40 mil bort. Eller är det därför hon vågar eftersom jag inte är på plats? 

Jag har ofta undrat över hur situationen för elever med hörselnedsättning skulle varit om de inte inte fått börja läsa teckenspråk via fjärrundervisning? De skulle inte fått träffa andra ”fjärrklasskompisar” som är i samma situation som dem själva. 

Som exempel har jag en grupp med elever som har hörselnedsättning och går integrerat i skolan. En elev är rätt tystlåten och inte så aktiv under lektionerna. Men jag vet att hon är så nöjd med att bara vara med i gruppen och se att det finns andra som också har hörapparat samt använder teckenspråk. Den bild som jag tidigare hade av henne var att hon tyckte att det var jobbigt att de andra i gruppen kunde mer teckenspråk så jag erbjöd henne en annan lektionstid för att hon snabbare skulle kunna utveckla sitt språk. Men det ville hon inte, det var identiteten hon var ute efter och önskade behålla samma undervisningsgrupp. Efteråt tänkte jag att jag är glad över att kunna ge henne möjlighet till en liten identitetspåfyllning varje vecka. 

Teckenspråkets vara eller icke vara: valet som många föräldrar, gör åt sina barn som har hörselnedsättning. Ska barnet få lära sig teckenspråk och hur mycket är det värt i längden? Den information som föräldrar får är absolut inte så enkel att sortera, gissar jag. Jag syftar på många rykten om att teckenspråket kan försämra talet och läsförståelsen. Detta är helt osant som ni alla vet. Forskningen säger tvärtom: teckenspråk stödjer all språkutveckling*. 

Men det är en annan sak man också förlorar då man ej får tillgång till teckenspråk: att få en identitet genom att träffa andra elever som är i samma situation. Det går inte att förklara utan var och en måste själv få uppleva det och själv ta ett beslut om man vill ta del av denna identitet eller möjlighet att kommunicera på teckenspråk. 

Alla som har någon anledning att använda teckenspråk ska få göra det utan andras tyckande. 

Jag vill avsluta med att betona att fjärrundervisning är ingen optimal lösning utan det fungerar som ett utmärkt komplement till fysisk undervisning.  

Gott folk, god natt på er! Forza teckenspråk och vår fantastiska identitet! 

PER MARKSTRÖM
som undrar vad det är för magi som ges honom vid nästa lektion.

---

*Emelie Cramer-Wolrath: (2013) Tala och teckna – ny kunskap om tvåspråkigt lärande i samma familj