Socialrealistiskt drama som går in under huden

DT recenserar filmen The Tribe.

Regissör: Myroslav Slaboshpytskiy.
Skådespelare: Grygoriy Fesenko, Yana Novikova, Rosa Babiy och Alexander Dsiadevich med flera.
Land: Ukraina.
Längd: 132 minuter.
Åldersgräns: 15 år.

The Tribe (Klanen) tar oss till ett slitet internat för döva i Ukraina med väggar vars färg flagnar, långa kala korridorer och starka lysrör. Den tonåriga nykomlingen Sergej anländer något sent till skolan och missar därmed morgonsamlingen. Han utstrålar inte kaxighet och självförtroende direkt när han stiger in i klassrummet. Ganska snart lägger han märke till att en viss klan, bestående av uteslutande killar, styr på internatet. Han dras in i den och omvandlas så småningom till en på ytan självsäker kille för att kunna passa in.

Utanför lektionstid ägnar sig gruppen åt diverse brott som att råna folk. Under deras kvällsaktiviteter tvingar de även två tjejer från internatet att prostituera sig. En i gänget är deras hallick. Sergej som nu smält in i gruppen börjar få problem när han visar känslor för en av tjejerna, Anna. Hon är nämligen hallickens älskarinna, vilket gör att Sergej bryter mot klanens outtalade regler och därför ska straffas.

The Tribe beskrivs av regissören Myroslav Slaboshpytskiy som ett slags stumfilm. Den är på ukrainskt teckenspråk, inte textad och bjuder inte på någon musik. I vissa presentationstexter och recensioner av filmen är karaktärerna dessutom etiketterade som dövstumma och filmen som dialoglös. Här tycks det seglivade ordet dövstum leva vidare. Det är oerhört tröttsamt. Filmen ska enligt mig inte klassificeras som en stumfilm då den hörande publiken kan höra vissa ljud, till exempel skrik av smärta. Om en film har ljudinslag så ska den räknas som en ljudfilm, inte en stumfilm. Det är lika befängt att säga att The Tribe är helt utan dialog bara för att replikskiften sker på ett språk som inte är talat.

Samtidigt tycker jag att regissörens val att inte texta filmen är lovvärt. Här tvingas den icke teckenspråkskunniga publiken, som till vardags är van vid att hänga med i vad som sägs i samhället, att försöka tolka dialogerna och handlingen. Det är en nyttig erfarenhet för dem. Jag, som inte behärskar ukrainskt teckenspråk, kan dock förstå enstaka tecken.
Skådespelarna är faktiskt döva på riktigt, inte som i den franska filmen Familjen Bélier. Deras teckenspråk är trovärdigt. När de kommunicerar med hörande tar de fram anteckningsblock och pennor. Det känns autentiskt. Det är inte bara det som känns äkta utan hela filmen är verklighetstrogen. Så realistisk att den stundtals blir otäck och går in under huden på mig då vissa scener är helt enkelt för grymma.

The Tribe får 9 av 10 i betyg av mig. Den skildrar på ett övertygande sätt hur olika förtryckta grupper som döva ungdomar och kvinnor har det i Ukraina. Personalen på internatet tycks inte vara tillräckligt mån om sina elever på fritiden utan klanen får härja mer eller mindre fritt, med stöd av en träslöjdlärare. Dessutom får man se hur unga kvinnor utnyttjas i prostitution och vilka förödande konsekvenser det för med sig för dem. Och rent filmtekniskt är The Tribe intressant. Den ser ut att vara en film som fångats i en enda tagning. The Tribe har lovordats av filmkritiker världen över och fått en rad filmfestivalpriser, till exempel Cannes Grand Prix. Det är välförtjänat. Dessvärre visas filmen bara på ett fåtal kvalitetsbiografer i Sverige som Södran i Lund, Zita i Stockholm och Fyris i Uppsala.