Sluten dövpsykvård saknas i Sverige

Fyra psykiatriska öppenvårdsmottagningar för döva och hörselskadade finns i Sverige. Däremot finns ingen sluten vård för dem, något som skapar problem. Det kan den nyblivna döva socionomen Emelia Nilsson, som skrivit en c-uppsats om ämnet, konstatera.

Emelia Nilsson tog socionomexamen vid Lunds universitet tidigare i år. Anledningen till att hon valde att skriva en c-uppsats om kommunikation och bemötande av döva patienter i sluten psykiatrisk vård var att en döv klasskamrat och hon hade hört att det fanns brist på teckenspråk och kompetens i både den öppna och slutna psykiatriska vården för döva. DT gjorde en stor kartläggning av den öppna dövpsykvården i våras. Slutsatsen som kunde dras var att den skiftade i kvalitet och att tillgången till den berodde på var man bodde.
– Det finns inte någon psykiatrisk slutenvård enbart för döva, vilket fick mig att fundera på hur livet för döva personer i slutenvård ser ut, säger Emelia Nilsson.
Hon hade intervjuat personer som var yrkesverksamma i såväl den slutna som den öppna psykvården, eller som hade erfarenhet av eller varit i kontakt med den slutna.
Att någon sluten dövpsykvård inte finns har sina naturliga förklaringar. Döva är en liten grupp. Därför hamnar få döva i den slutna psykvården.

I Stockholm finns Sveriges största psykiatriska öppenvårdsmottagning för döva och hörselskadade.
Enhetschefen Eva Råberg berättar för DT att fem av ”deras” patienter hittills i år har varit inlagda i heldygnsvården med mycket korta vårdtider. Emelia Nilsson har kommit fram till att det kan förvärra den döva patientens situation om den professionella inte kan teckenspråk eller/och har kunskap om patientens bakgrund.
Att ha teckenspråkstolk ger inte heller alltid en fullgod kommunikation på grund av språkliga och kulturella skillnader. Tolken ska kunna översätta nyanser och känslor då språket är en del av behandlingen. Patienten ska kunna förstå det språk som behandlaren använder. Om patienten låtsar att denne förstår för att inte framstå som mindre kunnig, kan behandlaren tro att patienten tar till sig vad han eller hon säger. Om patienten och behandlaren (och tolken ifall den behövs) inte har en fungerande kommunikation, är risken stor att patienten får fel diagnos och fel behandling.
På frågan om hur den psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade i Stockholm ser till att den slutna vården blir så bra som möjligt för ”deras” patienter, svarar Eva Råberg:
– I och med att vi har ett gemensamt journalsystem så kan vårdavdelningen se att
 patienten har kontakt med oss. Vi får oftast veta dagen efter att patienten finns inlagd. Då planerar vi så snabbt vi kan ett besök hos patienten för vidare planering. Om patienten är inlagd några dagar så får den en tid snabbt på mottagningen för uppföljning efter utskrivning, säger hon, och fortsätter:
– Allmänt tycker våra behandlare att personalen är intresserade av och tar till sig vår information. Heldygnsvården tar oftast kontakt med oss i samband med inläggningen men har mest frågor av arten “Hur gör man för att beställa tolk?”. Emelia Nilsson efterlyser en kartläggning, och utveckling av riktlinjer för psykiatrisk vård av döva patienter. Inget av landstingen har tagit fram några riktlinjer för den patientgruppen än.
SDR vidhåller fortfarande att de vill se ett nationellt hälsocenter med samlad kompetens kring hur man bemöter döva och hörselskadade patienter i olika vårdinsatser, inte bara psykvård. Centret ska vara ett ställe dit vårdpersonal kan vända sig om de vill ha råd och stöd. Och centret ska fungera som en nationell samordnare för psykvården för döva och hörselskadade. Vidare ska den vara solidariskt finansierad av hela landet så att döva och hörselskadade oavsett var de bor kan få psykvård på teckenspråk.
Glädjande är att i Stockholms läns landsting ska det arbetas fram riktlinjer som ska komplettera de befintliga regionala vårdprogrammen för olika diagnoser. I dem kommer det bland annat att stå om döva, hörselskadade och personer med dövblindhet.
– Det kommer naturligtvis att ta sin tid då det ska bildas en grupp med olika yrkesspecialiteter om detta, säger Eva.

LÄS MER: Hur mår dövpsykvården?