Skratta åt eller med – det är frågan

Varje år träffas Sveriges Radio, Sveriges Television, Utbildningsradion och handikapprörelsen för diskussion om hur, var och när personer med funktionsnedsättning – ”funkisar” – syns i media. Nyligen ägde ett sådant möte rum. Temat var humor – ”Kul eller kränkt?”.

Susanne Berg från tankesmedjan Independent Living Institute var en av de första talarna inför publiken med representanter från Handikappförbundens medlemsorganisationer, mediefolk från public service-företagen, SR, SVT och UR, och andra inbjudna gäster. Hon menade att humor är ett verktyg för att åstadkomma förändring.

– Det är skillnad på att skratta åt någon och att skratta med, sade hon och mindes en bioföreställning där alla andra i salen skrattade åt en misslyckad skådespelare från Indien som ständigt gjorde bort sig i Hollywood medan hon själv skruvade på sig och inte alls tyckte att det var roligt.

– Det är skillnad på att skratta åt en person och åt en situation. När man skrattar åt en person, kan det ofta upplevas som kränkande. Om man skrattar åt en situation, är det istället något som kan vara befriande, ifrågasättande eller i varje fall okej, sade hon.

Tre olika humorinslag, sända i antingen radio eller på TV, visades och diskuterades. Ett av dem handlade om programledaren Annika Lantz som fick en omvänd roll: det var nu hon som var funktionshindrad. Hon skulle visa för Jonas Franksson (själv rullstolsburen och programledare i det omtalade CP-magasinet, sänt under 2004) hur man som rullstolsburen skulle sätta sig i förarsätet i bilen. Och så visade hon hur hon kunde tillaga maten för det var ju svårt och skulle ta tid att laga mat. Hon värmde bara en portion oxpytt i en mikrovågsugn. Vips var den klar.

– Här vänder man på perspektivitet och driver med fördomarna. Lysande! tyckte Eliin Andersson, programchef, UR.

Sarah Remgren och Johanna Treffenberg, båda döva ståuppkomiker, stod på scenen. När Johanna skulle presentera Sarah, sade hon att Sarah adopterades till Sverige från Sydkorea och att hon är döv och synskadad. Men när Sarah i sin tur skulle berätta om Johanna, sade hon:

– Johanna är bara döv!

De berättade om en historielärare som fick jobbet utan att veta att han skulle arbeta i en skola för döva och hörselskadade. På frågan under anställningsintervjun om han var bra på att teckna, svarade han glatt ja. Han trodde nämligen att frågan handlade om tecknande (skapande), inte språk.

– Obs, det betyder inte att vi är jättebra på att rita, sade Sara.

De lät publiken gissa vilket av två framföranden som var på teckenspråk, inte gester. Många i publiken log och gissade rätt. Alla som kunde teckenspråk fick naturligtvis inte gissa!

Elisabeth Ulfsparre, projektledare på SVT Teckenspråk, var en av deltagarna på dagen då SVT, SR och UR mötte handikapprörelsen. Hon jobbar nu med Lika Olika: ett nytt TV-program som bjuder på humor, allvar och kulturkrockar, speciellt mellan döva och hörande. Det sänds med start den 30 november. Özz Nûjen, känd komiker, är programledare.

Hur undviker ni att kränka när ni bjuder på humor?

– Vi vet inte. Vårt mål är att bryta tabun. Frågan är vem som tycker att det är tabu. Målet är också att provocera. Vilka provocerar vi? Vilka blir provocerade? Det vet inte vi, och det blir en utmaning när programmet sänds. När vi får feedback, får vi veta mer, sade Elisabeth Ulfsparre, som ser humor som ett sätt att ta bort fördomar och okunskap.