Elever utsatta för sextrakasserier i dövskolor

Trakasserierna ska ha pågått i över 30 år.

Expressen avslöjar idag att elever på både Birgittaskolan i Örebro och Manillaskolan i Stockholm, utsatts för sexuella trakasserier under lång tid – från 1971 och till 2007. Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM som sedan 2008 ansvarar för de statliga specialskolorna, har nu anmält sig själva till Skolinspektionen och till Diskrimineringsombudsmannen, DO, baserat på uppgifter från en av eleverna.
 

Gemensamt för de 15 eleverna som Expressen träffat är att de alla pekar ut samma idrottslärare som arbetat på både skolorna, först på Birgittaskolan och sedan 1988 på Manillaskolan fram till pensionen 2009. Han har även vikarierat på Manillaskolan så sent som vårterminen 2013, enligt SPSM.
Läraren i fråga tillbakavisar anklagelserna om sexuellt ofredande.
De tidigare eleverna var elever på de två skolorna från 1970 fram till början av 2000-talet. De yngsta är i dag i 25-årsåldern och de äldsta i 50-årsåldern. Då de flesta av de tidigare eleverna inte känner varandra har berättelserna framförts oberoende av varandra. Men mönstret i det de berättar är likadant. För Expressen berättar de bl a. om lärarens regelbundna inspektioner av elevernas kön genom att kika i deras gympashorts för att kolla om de hade trosor på sig, något de inte fick ha, enligt läraren. Även killarna kollades. De berättar också om hur läraren tvingade dem att springa runt nakna i duschen. Varv efter varv, medan läraren tittade på. De som inte skötte sig fick duscha tillsammans med killarna, som straff.
 De beskriver också hur de tvingats hitta på olika strategier för att skydda sig från att läraren kunde komma in i omklädningsrummet när de var avklädda – eleverna duschade i grupper så att den ena gruppen höll utkik efter läraren så att den andra gruppen kunde duscha i fred, sen bytte man. Och om hur de bytte kläder bakom en trappa så att läraren inte kunde se dem avklädda.

Första larmet från elever kom till skolledningen i början av 70-talet. Och fler anmälningar har inkommit under åren – utan åtgärd. Enligt Expressen gjordes inget förrän på 90-talet. År 1999 slår en tidigare elev, då praktiserande lärare på skolan, larm igen.
 Rektor Anita Bengtar och biträdande rektor Birgitta Sandberg tog upp detta med gymnastikläraren. Någon polisanmälan upprättas inte och den påstådda varning läraren fick dokumenterades aldrig. Och läraren fick fortsätta som vanligt fram till pensionen 2009, och därefter återkomma som vikarie fram till vårterminen 2013.
Att ingen polisanmälan gjordes 1999 eller tidigare fick konsekvenser för de utsatta som i våras vågade polisanmälde händelserna som utspelade sig på 90-talet, men det var för sent. Preskriptionstiden hade gått ut. Därför lade polisen ned ärendet.
Den misstänkte idrottsläraren säger till Expressen i en kommentar via sin advokat att han inte gjort något fel och att han “agerat i sin lärarroll i enlighet med stadgar och regler” och att anklagelserna är “otäcka”.
Att underklädeskontroll skulle vara en av de reglerna finner skolinspektionens chefsjurist Jonas Nordström märkligt:
– Det finns inget konkret stöd i lagar eller regelverk, varken då eller nu, för ett sådant agerande. Det låter som en kränkande behandling av eleverna, säger han till Expressen.
Efter att ha tagit del av Expressens uppgifter anmälde i veckan SPSM sig själv till Skolinspektionen och till Diskrimineringsombudsmannen, DO, baserat på uppgifter från en av de före detta eleverna. I och med anmälan vill myndigheten se att en ordentlig utredning görs. Det är oklart i nuläget om ärendet tas vidare.
– Den före detta elevens berättelse har berört oss djupt. Det är en allvarlig påminnelse om vuxnas ansvar att alltid ta barns berättelser på allvar, säger Greger Bååth, generaldirektör på SPSM, och framhåller att om det hade hänt i dag hade åtgärder satts in på en gång.

Dövförbunden eniga – viktigt att gå till botten med detta
Både Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) och Svenska Dövidrottsförbundet (SDI) ser mycket allvarligt på de uppgifter som kommit fram. Båda förbunden menar att de inte har någon anledning att betvivla elevernas berättelser. SDR vill se att en ordentlig undersökning görs och att skolledningen granskas noga, så att de drabbade får upprättelse och att det inte ska hända igen, och framhåller elevernas mod att våga berätta, vilket är särskilt svårt när något skett inom minoritetsgruppen. Även Hörselskadades riksförbund (HRF) har uttalat sig i frågan:
– Det är helt nödvändigt att gå till botten med vad som hänt, även när det gäller händelser långt tillbaka i tiden, säger förbundsordförande Jan-Peter Strömgren, på HRF:s hemsida. Vidare säger han att det är inte bara viktigt för de elever som har kränkts – det är också avgörande för att familjer till döva och hörselskadade barn ska kunna ha förtroende för att dessa skolor kan erbjuda en trygg skolmiljö.

I våras slog de tidigare eleverna larm till både SPSM och DT. Vi skrev om detta i en notis i vår pappersutgåva (DT 3-13) som utkom i maj. Läs mer här.