Sarah Remgren har skrivit manuset till Frans

Aki Pirkola och Mette Marqvardsen på scen. FOTO: Urban Jörén/Riksteatern

Under april och maj månad har Riksteatern Crea och Teatteri Totti turnerat runt med föreställningen “Frans” som handlar om finlandssvenske Frans Leijon som levde mellan 1879 och 1947. Frans Leijon levde med dövblindhet efter att ha fått svinkoppor som barn, men tog sig igenom utmaningarna han stötte på och blev en skicklig och mångsidig hantverkare. DT har intervjuat Sarah Remgren, som är manusförfattare till föreställningen.

Hur bekant är du med historien om Frans sedan tidigare?
– Jag har sedan tidigare läst boken “Mäster Frans”, som är skriven av Anita Hellöre. Det är roligt att Anita ville uppmärksamma honom, Frans hade nämligen bott hos hennes släktingar i Jakobstad i Finland. När jag gjorde mina efterforskningar till manuset gav det mig en ännu större beundran för Frans. Det var inte bara det att söka efter information, utan jag fick chans att tänka på honom och hans livsgärning. Jag var också i kontakt med Anita som blev min sakkunnige, och ur de dialogerna föddes det ännu fler tankar och ännu mer beundran. Till sist kände jag att det är tråkigt att jag aldrig kommer att ha chansen att träffa honom. Vi lever ju i två helt olika tider.

Hur fick du idén om att skriva manuset till Frans?
– Idén kom från början från Teatteri Totti. De hade det på sin lista att göra en föreställning om Helen Keller (reds anm: en amerikansk författare, funktionshindersrättskämpe och föreläsare med dövblindhet), men någon föreslog Frans istället. Han är ytterligare en förebild med dövblindhet. En “lokalkändis” skulle man till och med kunna kalla det, då han är finlandssvensk. Han växte upp och dog i Finland. Teatteri Totti beslöt sig för att göra en föreställning om honom, och det blev ett samarbete mellan dem och Riksteatern Crea. Man ville att manusförfattaren skulle ha egen erfarenhet av dövblindhet och i och med det frågade man mig. Jag kände, och känner mig, mig oerhört hedrad! Det känns fint att se förställningen ute på turné nu.

Det står på Riksteatern Creas hemsida, i ploten till Frans, att det sägs att personer med dövblindhet har en extra drivkraft, något som gör att det går trots att förutsättningarna är svåra. Är det något du själv, som också har dövblindhet och som haft din egen föreställning hos Riksteatern Crea, känner igen dig i?
– Ja. Det är lite svårt att förklara. Jag tror nästan det är samma sak för döva, ibland ställs vi inför tuffa situationer men vi ger inte upp utan fortsätter försöka hitta lösningar. Ett bra exempel är ju tekniska lösningar, det har alltid intresserat döva eftersom det gör våra liv enklare. Där kan man dra en parallell till oss med dövblindhet, vi vet att våra liv i majoritetssamhället inte alltid är så lätta. Det väcker en inre drivkraft. Forskaren Mattias Ehn har själv sagt utifrån sina intervjuer med personer med dövblindhet att de ofta upplever att de har ett slags “jävlar anamma”, på finska är motsvarigheten “sisu”. Det har levt kvar i mig.

Vad hoppas du Frans ger för budskap eller känsla till publiken?
– Inspiration! Man ska känna sig golvad av hans livsöde. Frans var unik för sin tid. Så många känner till historien om Helen Keller, men hans har inte blivit berättad om lika ofta. De hade båda fantastiska livshistorier men det är också intressant att de hade så olika förutsättningar. Frans hade en fattig uppväxt, till skillnad från Helen som kom från en välbärgad familj. Helen var inte fullt teckenspråkig utan kunde tala, till skillnad från Frans som främst kommunicerade på teckenspråk. Den stora gemensamma nämnaren är att de båda hade människor omkring dem som trodde på dem. Det har lett till deras framgångar. Jag hoppas att Frans får sitt erkännande genom att fler får vetskap om honom.
– Jag hoppas att föreställningen visar betydelsen av teckenspråk för döva, och framförallt de med dövblindhet.
– Jag också fått en liten inblick i hur det är att vara döv finlandssvensk men samtidigt kommer jag aldrig förstå det eftersom jag själv inte är det. Jag har en förhoppning om att publiken får se det finlandssvenska teckenspråket, får reda på att det är ett utrotningshotat språk och känna en vördnad över att få uppleva Frans historia och språket på scen.

SKÅDESPELARE
Aki Pirkola
Mette Marqvardsen

KONSTNÄRLIGT TEAM
Manus: Sarah Remgren
Regi: Marita S. Barber
Scenografi: Debbie Z. Rennie
Kostym: Christina Yalcin
Maskdesign: Anna Olofson
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Alexander Charlamov
Sakkunnig om Frans Lejons liv: Anita Hellöre

SPRÅK: Finlandssvenskt teckenspråk och svenskt tal
LÄNGD: 1 timme

Du hittar mer information om föreställningen här.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se