2022-09-19
Så har biståndsarbetet förändrats genom åren
Fr.v. Uldis Ozolins i Kenya. T.h. Birgitta Ozolins i Nepal. FOTO: OZOLINS
SDR 100 år Att SDR genom åren bedrivit biståndsarbete internationellt känner nog de flesta till. Redan 1977 började SDR och medlemmarna stödja en dövskola i Tanzania ekonomiskt och därefter har en lång rad biståndsprojekt genomförts i bland annat Thailand, Kenya och Nepal. Att biståndsarbete är viktigt och till gagn kan de flesta nog enas om. Kan det emellertid finnas en problematisk aspekt i frågan? Bedriver man verkligen biståndsarbete på samma sätt förr som nu?
Året är 1993. Lennart Tjärnström från Dövas Tidning befinner sig i Katmandu, Nepal, för att intervjua Uldis och Birgitta Ozolins. Tillsammans befinner de sig där för att stärka dövföreningarna och det nepalesiska teckenspråket. Vid det här laget är de rutinerade biståndsarbetare. De har varit i Kenya några år tidigare för att även där bygga upp dövföreningar och ett nationellt dövförbund. Birgitta Ozolins berättar:
– Det ansågs skamligt att teckna det egna landets teckenspråk. Man skulle teckna SEE (tecknad engelska) och inte ha ett naturligt avslappnat teckenspråk. Jag fick en biståndskollega på plats men vi två hade helt olika syn på vilket språk som skulle uppmuntras. Denna kollega slutade ganska snart.
Tillsammans åkte paret till Kenya 1986 på uppdrag från SDR och SHIA (i dag MyRight). Uldis ansvarade för att utveckla ett nationellt dövförbund och dövföreningar. Birgitta tog sig an att arbeta med och dokumentera det kenyanska teckenspråket. Ungefär på samma sätt arbetade de i Nepal.
Att stärka det kenyanska och nepalesiska teckenspråkets ställning i sina respektive länder kändes viktigt, men Birgitta såg också andra problem.
– I Nepal var det vanligt att kvinnorna bara satt hemma och inte deltog i möten eller sammankomster. Jag frågade männen om jag kunde få träffa deras fruar och bara få prata lite med dem. Vi bestämde en tid och plats, och det kom cirka fem kvinnor. Vi hade ingen särskild agenda utan det var bara förutsättningslösa samtal. Jag hade en tanke med det, att kvinnorna skulle inse hur viktigt och härligt det är att få umgås med andra kvinnor och inte bara vara hemma. Jag ville skapa ett behov hos dem. Så småningom spred sig ryktet och det blev fler och fler kvinnor på dessa träffar.
Samtidigt som biståndsarbete kan vara berikande och viktigt kan det vara problematiskt när vita kommer till andra länder och tvingar på befolkningen sin egen religion, kultur och språk. Precis som kolonisatörerna gjorde förr, och fortfarande gör.
– Vi var enormt noga med att inte blanda in religion eller politik i vårt arbete! Det var SHIA också noga med. Det var inte vårt syfte när vi var där. Det fanns vita missionärer som kom till Kenya och bildade dövskolor. De blandade in sina egna länders teckenspråk i undervisningen. Vi var inte överens med dem. Tvärtom ville vi bevara deras eget lands teckenspråk.
Paret Ozolins belönades med SDR:s utmärkelse, Lars-Åke Wikström’s International Award 1999, för sina mångåriga insatser för döva i utvecklingsländer.
Jesper Hansén, generalsekreterare, och Göran Alfredsson, ordförande i MyRight berättar mer om hur biståndsarbetet fungerade på 1970- och -80-talen.
– Kraven på biståndsaktörer har ökat avsevärt och man måste ha betydligt mer kompetens nu än tidigare. Det har därmed blivit svårare för små organisationer att helt på egen hand hantera biståndsmedel, vilket förstås innebär att det är svårare för sådana organisationer att söka och få anslag. Jag gissar att detta är ett skäl till att Shia/MyRight bildades eftersom MyRight kan ha en högre biståndskompetens än enskilda medlemsorganisationer, som bara bedriver enstaka projekt. En konkret konsekvens av detta är att det 1981 var en handläggare som arbetade med MyRights totalt 14 projekt, medan vi nu har cirka 35 projekt, men fyra handläggare.
De första åren pågick utsändande av svenska rådgivare eller experter och nästan alla projekt hade en ansvarig svensk på plats. Nu har detta sedan länge upphört.
Internet/e-post har givetvis revolutionerat kommunikationen. På 1980- och -90-talen var man hänvisad till vanlig post och fax, och möjligen ibland vanlig telefoni. I dag når skriftlig kommunikation fram omedelbart i e-post och det är enklare att föra samtal genom exempelvis Teams och ha möten med personer som befinner sig på helt andra kontinenter än vi själva. Detta för MyRight närmare sina partnerorganisationer. Det gäller förstås också medlemsorganisationerna, berättar Jesper Hansén.
– Det biståndsprojekten går ut på i dag är ungefär samma saker som förr, men skillnaden är att FN numera har tagit fram konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, säger Göran Alfredsson.
Jesper Hansén håller med.
– En förändring som skett de senaste åren, alltså långt efter 1981, är att fler organisationer börjat ta in ett funktionsrättsperspektiv i sitt arbete. År 1981 skulle det fortfarande dröja 25 år innan Konventionen (om rättigheter för personer med funktionsnedsättning) kom, så arbetet under 1980- och -90-talet och början av 2000-talet, genomfördes dessutom utan det starkare folkrättsliga stöd som konventionen innebär. En konkret konsekvens av detta är att MyRight i dag hänvisar till rättigheter betydligt mer än vad som gjordes 1981.
– En annan skillnad om man ska jämföra då och nu är att det var enklare förr att hitta människor som ville ställa upp och engagera sig, berättar Göran Alfredsson. Det är inte fullt lika enkelt i dag. Detsamma gäller pengar, förr var vår budget nästan dubbelt så stor.
MyRight finansierar vanligtvis större delen av alla biståndsprojekt som beviljas, men föreningarna måste själva stå för en mindre egeninsats.
SDR är en av MyRights medlemsorganisationer och har en lång historia av flera biståndsprojekt. På frågan varför biståndsarbete behövs svarar Joakim Hagelin-Adeby, vice förbundsordförande för SDR, såhär:
– Det kanske behövs extra just nu när det är oroligt i världen. Kriser och katastrofer tenderar att slå extra hårt mot minoriteter, fattiga och funktionsvarierade. Döva ingår i den gruppen och har alltid prioriterats lägre av samhället. Därför är det extra viktigt att kunna bistå med stöd. Vi kan till exempel dela med oss våra kunskaper kring lobbyarbete.
OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se
LÄS OCH SE MER: Här finns alla artiklar och inslag om SDR:s 100-åriga historia som DT tidigare publicerat
Dela artikeln via e-post.