Replik: Kulturbevakning är ingen lyx — den är dövsamhällets eget medvetande

Arkivbild från Sign Language Arts Night 2025. Foto: Johan Hedrén

Det här är ett debattinlägg. Åsikterna är skribentens egna.

Dövas Tidnings vikarierande reporter Elin Westerlunds kommentar till Mindy Drapsas uttalande i SVT:s 15 minuter är på samma gång intressant och oroande. Elin förklarar att tidningen lider av kompetens- och resursbrist inom kulturområdet och därför inte kan recensera teckenspråkiga föreställningar eller driva kulturdebatt på det sätt som vore önskvärt. Det jag fastnar för är dock att kulturdebatt och recensioner uttryckligen pekas ut som lågprioriterade.

Att en redaktör eller som i det här fallet en vikarierande reporter, blir en sorts grindvakt — som måste välja vilka texter och idéer som får plats — är i sig oundvikligt. Det är inte konstigt. Men när kulturen ses som ett särintresse snarare än som en nödvändig arena, då blir prioriteringen ett uttryck för majoritetens politik, inte bara en resursfråga.

Dubbelmedvetandet

Den afroamerikanske teoretikern och aktivisten W.E.B. Du Bois beskrev det som dubbelmedvetande: en erfarenhet där den som tillhör en minoritet ständigt ser sig själv genom majoritetens ögon. Man får inte omedelbar tillgång till kunskap om sig själv — man matas i stället av majoritetssamhällets medvetande, i vårt fall det hörande. Vid sidan av detta finns ett andra medvetande, ett som hörande varken känner till eller kan nå utifrån. Ett ”dövmedvetande” får vi inte gratis. Vi måste aktivt erövra det, diskutera det och göra en personlig resa genom olika former av audismmotstånd.

Att leva med dubbelmedvetande innebär en ständig pendling mellan dessa två. I hörande sammanhang — i skolan, på arbetet, i offentligheten — tvingas vi operera utifrån det första medvetandet. Först i dövgemenskapen, i teckenspråket, i mötet med andra döva, kan det andra medvetandet träda fram. Pendlingen är inte ett val. Den är vardag, och den kostar. Och utan platser där det andra medvetandet får ta plats riskerar pendeln att fastna — alltid på den hörande sidan.

För dövrörelsen är det andra medvetandet helt avgörande. Hur har svenskt teckenspråk överlevt? Hur uppstod begreppet audism? SDR:s arbete vore otänkbart utan detta andra medvetande, eftersom samhället i grunden företräder hörande normer och vill att döva och hörselskadade ska bli som de.

Konstnärerna återger — kritikerna analyserar

Det handlar alltså inte bara om kultur, utan om kunskap, ideologikritik, språk, psykologi — om hela medvetandet. Döva kvinnors, poc-hörselskadades och äldre dövas kulturskapelse, vare sig det handlar om böcker, tavlor, statyer, film eller teater, är extremt viktig för att lyfta fram det andra medvetandet. Det medvetande som synkar med verkligheten, till skillnad från det falska medvetande som spelar efter samhällets normer.

De franska kulturteoretikerna Gilles Deleuze och Félix Guattari menar att konstnärerna är ett slags empirister: de uttrycker det som faktiskt sker i samhället, det som vi andra — fångade i majoritetens normer — har svårt att ens urskilja. Konsten registrerar verkligheten innan teorin hinner formulera den. Det innebär att om vi vill frigöra oss från det första medvetandet räcker det inte med att läsa ideologikritik eller forskning. Vi måste ta del av kulturskapelser från till exempel döva queer, dövblinda med flera. Det är där det andra medvetandet rör sig, lever, och blir tillgängligt för andra.

Dövkonstnärer arbetar i praktiken hela tiden med det andra medvetandet. Forskningen ligger alltid efter. Konstnärerna är skickliga på att uttrycka denna verklighet — men att uttrycka är inte detsamma som att analysera. Det är därför vi som intellektuella — inklusive Elin — har ett yttersta ansvar att recensera och driva kulturdebatt. Denna typ av kulturskapelse är den enda plats i vårt samhälle där det andra medvetandet faktiskt produceras.

Den dubbla blicken

Men dövas kulturkritik behöver inte begränsas till de egna verken. När en döv kritiker granskar hörande kulturskapelser där döva eller teckenspråk förekommer — i romaner, filmer, teaterpjäser — synliggörs det som annars förblir osynligt: stereotyperna i den hörande blicken, exotifieringen av teckenspråket. Det enskilda verket är ingen isolerad produkt — det är en spegling av fördomar som cirkulerar genom hela det hörande samhället. Just där, i mötet mellan en döv betraktare och ett hörande verk, blir dubbelmedvetandet en kritisk metod. Att kunna se både det första och det andra medvetandet samtidigt är vad som gör analysen möjlig — och vad som gör den nödvändig.

Tillgänglighet är inte detsamma som kultur

Dövsamhället har länge varnat för att tillgänglighetsfrågor inom kultur riskerar att tränga undan teckenspråkskonsten. Att tolka eller översätta majoritetens kulturskapelse är inte detsamma som att skapa egen kultur — det är snarare att fortsätta mata in det första medvetandet. Att lågprioritera kulturbevakningen är att lågprioritera vårt eget medvetande. Det är därför vi ska recensera, recensera och återigen recensera. Debattera. Analysera. För annars riskerar vi att — mot vår vilja — själva bli grindvakter åt audismen.

PATRIK NORDELL