Regissör Mindy Drapsa om Power

Power är Riksteatern Creas senaste verk. FOTO: Maja Brand/Riksteatern

I torsdags var det premiär för Riksteatern Creas senaste verk “Power”, som beskrivs som en explosiv och visuell performanceföreställning. Under sina 55 minuter betar föreställningen av ämnen som normer, tabun och samhällets förväntningar på kvinnor. Maja Lidbrink ligger bakom manus och på scenen ser vi tvillingsystrarna Jamila och Amina Ouahid, som genom visual vernacular, dans och rekvisita speglar olika sidor i en och samma person. Dövas Tidning har fått en pratstund med föreställningens regissör Mindy Drapsa.

Hur har det varit att regissera Power?
– Det har varit annorlunda jämfört med andra arbeten som jag har regisserat, berättar Mindy Drapsa. Det är väldigt mycket teckenspråkig konst och poesi, jämfört med många andra föreställningar där det finns tydliga repliker utifrån svenskan och ett tydligt syfte där jag som regissör ska göra en egen tolkning och sedan skapa scenkonst utifrån det. I Power har det varit mycket av ett samarbete med Jamila och Amina som står på scenen, de har också haft sin egen kreativa process och sina egna idéer. Som regissör har jag i detta fall mer stått för att allt ska klaffa och fungera ihop. Jag tror det beror på att föreställningen utgår från teckenspråket och inte svenskan, det blir mer levande och som regissör måste jag leva ihop med de som skådespelar. Jag har inte sagt åt dem att nu ska de göra så här och så här, utan det har varit en fråga om samspel och nära teamwork. Vi har alla i teamet gjort ett nära arbete parallellt med varandra, och min roll har varit att se till att kommunikationen fungerar och att alla är medvetna om vad som händer. Det har varit roligt!

Så Jamila och Amina har varit med och påverkat föreställningen mycket?
– Oerhört mycket! Vi har ju såklart ett manus, men när det gäller teckenspråkig scenkonst går det inte att få allt nedskrivet på papper. Vi har skapat, justerat och experimenterat längs vägen. Jag måste säga att de har varit en stor del av processen.

Det är två personer på scenen, men är de i grunden en och samma person?
– Ja, så är det. Tanken är att det är samma person, och föreställningen symboliserar att vi alla har en inre kamp och inre röster som säger olika saker. Ibland vinner en röst, ibland vinner en annan.

Vilken känsla har du velat ge publiken?
– Två saker, skulle jag säga. Den första är att jag vill ge en känsla av power. Att när man har sett föreställningen så ska man gå hem och känna sig kraftfull och stärkt. Att man mår bra, känner att man kan och är motiverad. Delvis kan man ge den känslan genom den teckenspråkiga scenkonsten, att det känns roligt att se en föreställning på sitt eget språk och att man förstår allt. Man kanske inte behöver förstå allt, men man ska känna att det är på mina villkor och känna igen sig i humorn bland annat. Sedan har vi velat ge en känsla genom scenografi och ljus. Det har inte varit så enkelt, i hörande produktioner kan man leka loss hur mycket som helst men med döva krävs också ett “tillgänglighetsperspektiv”, det finns saker man måste tänka på då vi uppfattar det med ett annat sinne. Men konsten är fri. Vad är dövkonst? Vad kan fungera för döva? Det har vi fått fundera över. Jag ville att det skulle vara färgstarkt och mycket ljus, för att publiken skulle få en wow-känsla. Det i kombination med den teckenspråkiga scenkonsten är ju häftigt.

Om man ska fundera på ett tillgänglighetsperspektiv kan man undra över bakgrunden som är skimrande silver. Är detta något ni funderat på och gjorde ni tester innan?
– Det var inte självklart sen innan att bakgrunden skulle bli silvrig. Jag gav en mer abstrakt bild kring vad jag ville ha, och sedan föreslog scenografen att vi skulle ha det. Min första tanke var “oj, det kommer aldrig att funka!”. Men hon hade gjort egna tester tillsammans med andra ur teamet och de hade kommit fram till att det kan fungera. De är hörande men har erfarenhet av att arbeta med döva. Jag valde att lita på dem, för konst innebär att man måste ta risker ibland. Man måste testa sig fram och experimentera. Tillgängligheten är viktig, men konsten har också sin plats och det kan vara en balansgång. Jag är själv synskadad och alla med synskador är olika och har olika behov. Vi valde att köra på här, men det har varit lite pulshöjande. Vi har haft genomdrag tidigare och då har vi fått fundersamma kommentarer kring bakgrunden. Folk har frågat vad plan B är, och någon sådan har vi inte. Det känns lite oroligt, men det verkar ha fungerat bra hittills. Även jag kan tycka att ett fåtal saker är lite svåra att se, särskilt om man sitter på långt håll, då är det till exempel på grund av kostymens färg ihop med ljuset e.t.c. Vi är medvetna om detta och det är kanske inte den bästa lösningen för alla, samtidigt som det är en fantastisk upplevelse för många. Det är en risk jag har valt att ta.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se