Recension: Visukalen Fame

Höll vad den lovade. Och lite till.

Fame är en av världens mest spelade musikaler. Innan världspremiären av Visukalen Fame utlovade regissören Josette Bushell-Mingo en visuell explosion med 33 medverkande på scenen (med döva, hörselskadade och hörande) inklusive en åttamannaorkester som skulle bjuda på dans och musik som både hördes och kändes. Risken med att utlova att det blir en explosion som bara visar sig som en liten kinapuff är stor. Speciellt när ingen gjort det förut.

Världspremiären slutade med stående ovationer. Historien om Fame var ett genialt val av Josette Bushell-Mingo , för hela ensemblen träffade rätt och den utlovade explosionen rev ned murar och alla möjliga gränser.
I den drygt tre timmar långa föreställningen får vi följa några ungdomar som vill bli kända och söker in till estetgymnasiet i New York, på New York High School of Performing Arts. Vi får följa dom under den fyra år långa utbildningen. Under den resan får vi uppleva kärlek, hårt arbete och motgångar och glädje på vägen till deras dröm – att bli kända. Historien som framförs av en mix med unga amatörer tillsammans med professionella artister. Att de är hörande, döva och hörselskadade i en och samma föreställning gör inte det sämre. Tvärtom.
Dessutom känns temat väldigt aktuellt i vårt “Idol”-tidevarv, då många söker till dokusåpor i hopp om att nå berömmelse.

Norske skådespelaren  Ronny Patrick Jacobsen  (som bl a. har tillhört Norges motsvarighet till Tyst teater – Teater Manu) som spelar teatereleven Nick Niazza som varit med i en reklamfilm, men som vill bli seriös skådespelare. Och som han gjorde det. Med en sån intenstitet och glöd. Bara han är värd entrépengen.
Romel Belcher som danseleven Tyrone Jackson som kämpar med sin dyslexi och helst av allt vill dansa, hade en fin scennärvaro, det är inte helt lätt att behärska alla delar – sång, dans och skådespeleri samtidigt men det hade han inga problem med.
Amina Ouahid  spelade danseleven som vill till den absoluta toppen, Carmen Diaz, var också riktigt bra.
Amina och Romel har en ljus framtid på scenen om de vill satsa på scenkonsten i framtiden.
Themba Tainton som musikeleven Scholomo Metzenbaum som lider av att hans pappa är en känd klassisk musiker. Han vill hitta sin väg i musikens värld var också bra, men teckenspråksovanan lyste genom men kommer att bli bättre när han blivit varm i kläderna.
De lyftes av hela ensemblen. Och musiken, ljussättningen, den enkla scenografin fångade rätt känsla.
Under föreställningen händer ibland allt på en gång och det blir nästan för mycket. Det dansas och sjungs och andra pratar samtidigt. Sen är det ensamt, jobbigt och deppigt för att gå upp i glädje igen. Så håller det på.
Som livet i stort: Det är ingen dans på rosor, om man ska ta till en sliten men sann klyscha. Så är det för oss alla oavsett vilken färg eller hörsel vi har.

Än en gång har Tyst teater sprängt gränserna. De har visat att kultur är att flytta gränser och mana till eftertanke.
Visukalen Fame är en tvåspråkig värld där språken gifter sig i dansandet och musiken. Skådespeleriet övertygar också.
De två världarna berikar varandra. Som det borde i det riktiga livet.
Ensemblen fångade det Fame handlar om: Att få utlopp för din kreativitet och leva ut dina drömmar. Oavsett vilka förutsättningar du har.

Om du har möjlighet att ta dig till Örebro den närmasta månaden (föreställningen pågår fram till 2 juni) – gör det.

Fame Visukalen
Örebro teater
Regi: Josette Bushell-Mingo
Koreografi: Ambra Succi
Musikalisk ledning & arrangemang: Christer Christensson
Medverkande: Ronny Patrick Jacobsen, Maria Simonsson, Kalle Nilsson, Romel Belcher, Amina Ouahid, Frida Sollén, Mia Ray, Themba Tainton, Jenny Norén, Christian Dywik, Veronica Björnstrand, Juli af Klintberg, Carlos Villanueva Muller, Linus Lindman, Tommy Fransson, Joel Kankkonen m fl.

FOTNOT: FAME VISUKALEN är framtagen av Riksteaterns Tyst teater i samarbete med Örebro Länsteater och Riksteatern Örebro län.