Porträtt: Julia Kankkonen

Julia Kankkonen tecknar "tack".

Den 16 januari kom beskedet på SDR:s sociala medier att generalsekreterare Julia Kankkonen valt att gå vidare till nya utmaningar. Men vem är Julia – egentligen? Lär känna henne i detta porträtt.

Allting har en början och ett slut. Julia Kankkonen, som varit SDR:s generalsekreterare i fem och ett halvt år, tackar nu för sig. Hon har valt att avsluta sin tjänst och den 14 mars blir hennes sista arbetsdag. Många har sett henne i olika sammanhang i dövrörelsen – men vem är egentligen Julia?

När intervjun börjar ställer DT till att börja med frågor till Julia Kankkonen om vem hon är och vad hon gör på fritiden, svaret blev bland annat att hon gärna läser. DT frågar vad hon helst läser, och svaret är inte kort. Allt från biografier till romantiska berättelser till kriminalromaner.
– Det är särskilt spännande och inspirerande att läsa om människor som gjort karriär inom sina respektive områden, kanske särskilt om de gjort helt andra val i livet jämfört med de jag har gjort.

Hon lyfter också fram sin familj och sina vänner som en viktig del av henne.
– Kärnan i mitt liv är min familj. Min man och övriga familjemedlemmar. Jag har en oerhört fin familj. Och mina vänner, nya som gamla, genom jobbet eller genom fritiden. Alla människor kan bidra med någonting till ens liv.

Något som Julia tycker är viktigt i livet är att ha en trygghet i sig själv, och att fånga de små ögonblicken.
– Det är viktigt att älska sig själv, ha en grundtrygghet och komma ihåg det man är bra på. Man ska njuta av sitt liv – här och nu.

Historien tog sin början i finska Karleby den 5 juli 1979 när Julia föddes. Hon och hennes tre bröder gick i den enda finlandssvenska dövskolan, i Borgå i Finland. Skolans grundare, finlandssvenske döve Carl Oscar Malm, studerade på Manillaskolan i Stockholm innan han flyttade tillbaka till Finland och startade dövskolan i Borgå.

För Julia blev det tvärtom. Hon och hennes syskon studerade på dövskolan i Borgå fram till 1990, då familjen valde att flytta till Sverige på grund av det minskade elevunderlaget. När Julia var 10 år gammal började hon på Manillaskolan.
– Men den finska kulturen har alltid funnits kvar inom mig. Jag är till och med finsk medborgare fortfarande.

Beslutet att flytta till ett nytt land gladde inte den 10-åriga Julia.
– Jag ville inte alls flytta. Jag trivdes så bra i lilla och mysiga Borgå. När jag började på Manillaskolan var det en enorm kontrast, där fanns ju mycket fler elever. Med tiden accepterade jag det och smälte in, men mitt mål var att återvända till Finland när jag var klar med grundskolan.

År 2011 arbetade hon som kulturkoordinator i Finland och pendlade fram och tillbaka under ett år. Tanken var att kanske flytta tillbaka till Finland efter det. Men det visade sig inte vara samma Finland som hon lämnade 1990.
– Det finlandssvenska språket fanns inte kvar på samma sätt. All reklam var på finska eller engelska. Skulle jag kommunicera med hörande där var det ofta engelska som gällde, eftersom jag inte behärskar flytande finska. Samtidigt hade jag ju blivit alltmer hemmastadd i Sverige.

Om någon frågar Julia idag om hon tror att hon kanske vill flytta tillbaka till Finland en dag blir svaret nej.
– Men jag hälsar gärna på släkt och vänner.

Julia väljer att stanna kvar i Sverige, men den finska identiteten finns kvar. Hon beskriver sig som stolt finsk.
– Jag tycker inte att Finland är bättre än Sverige, tanken är inte att jämföra. Men det var där jag föddes – i de tusen sjöarnas land. Bastukulturen, karelska piroger och så det fantastiska begreppet sisu som kan sägas vara en översättning av en styrka, uthållighet och envishet. Det är något som finns inom en finländare.

Tillbaka till Manillaskolan och femte klass, där Julias svenska skolgång tog sin början.
– Många av oss i min årskull hade liknande bakgrunder, då många hade döva föräldrar. Vi har fortfarande kontakt med varandra.

Julia berättar att hon tyckte mycket om att gå i skolan. Kanske var hon lite busig och testade gränser också. Hennes förmåga att leda visade sig tydligt redan på den tiden.
– Jag var elevrådsordförande. I klass tio flyttade vi tillfälligt till en annan skola då Manillaskolan skulle renoveras. Under den tiden pratade vi mycket om skoldemokrati, och vi kom in på det här med hissarna i skolan. Endast lärarna fick använda hissarna medan vi elever var tvungna att gå i alla trappor. Byggnaden var cirka fem till sex våningar hög.

Eleverna var inte nöjda – så det blev en strejk. Julia skrattar åt minnet.
– Elevrådet uppmanade alla klasser att sätta sig på bottenvåningen och inte delta på lektionerna. En ur personalen kom ner för att samtala med oss. Han tyckte att vi gjorde helt rätt i att visa vad vi tycker genom att strejka – men vi hade inte tänkt på den lilla detaljen att föra en dialog innan vi genomförde strejken. Det tog jag lärdom av, att alltid börja med att bjuda in till dialog.

Skolgången fortsatte sedan på Risbergska skolan i Örebro. Hon valde samhällsprogrammet.
– Mina två äldre bröder läste media på Virginska skolan, och senare även min yngre bror, så jag ville göra något annorlunda.

Efter gymnasiet ville Julia återvända till Stockholm men hon var skoltrött och kände inte för att plugga. Hon beslöt sig för att hon ville jobba med människor.
– Under den här perioden mötte jag många dövblinda och fick lära mig taktilt teckenspråk. Det kändes som något som jag ville fortsätta med, så jag ville gå en assistentutbildning. Det var så jag kom till Leksand för första gången.

Sedan den dagen har Leksand haft en särskild plats i hennes hjärta. Hon har idag ett fritidshus i Leksand.
– Leksand påminde mig om Borgå, en liten stad vid en sjö. Jag pluggade i ett och ett halvt år, men blev kvar i många år på Västanviks folkhögskola. Jag jobbade i olika projekt och hade bland annat en tjänst där jag lärde ut svenskt teckenspråk till nyanlända. Sedan höll jag i dramalektioner, vilket var extra roligt eftersom man måste kunna använda sitt ansikte och sin kropp för att kunna använda språket.

Sedan letade Julia efter nya utmaningar, och började på Riksteatern i Stockholm, där hon arbetade som marknadskommunikatör och försäljare i tre år.

Hon nämner också sin tid inom Sveriges Dövas Ungdomsförbund, och tiden efter där hon bidrog till att Arvsfondsprojektet Dövstudier för alla genomfördes, som hon senare också var projektledare för under två år. Något som Julia också har bidragit till är en projektidé som sedan blev till ett Arvsfondsprojekt – Döva tolkar och översättare.

Efter det blev det arbete med hennes eget företag och senare en comeback till Västanviks folkhögskola där hon undervisade i dövstudier och senare blev utvecklingssamordnare. Hon blev kvar på Västanviks folkhögskola fram till 50-årsjubileet 2019. Sedan såg hon annonsen där SDR sökte en generalsekreterare.

Julia hade följt SDR:s verksamhet i olika sammanhang när hon varit engagerad i dövföreningen i Dalarna och deltagit på SDR:s kongress.
– För mig har SDR känts som någonting spännande, men just då hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle söka en generalsekreterartjänst, eller kanslichef som det förr hette.

Men annonsen där SDR sökte en generalsekreterare fick henne ändå att börja fundera.
– Skulle det kunna vara något för mig? Jag funderade och kom fram till ett ja – jag ville utmana mig själv. Tiden innan hade det varit en omorganisation, och jag gick in med målet att jag skulle vara med och cementera den nya organisationen.

Så blev det – Julia blev anställd som generalsekreterare i september 2019 och fick lära känna en ny arbetsroll. Men SDR och resten av samhället fick ställa om i mars 2020.
– Pandemin kom när jag fortfarande var ny. Vilken start det blev! Alla skulle jobba hemifrån, och det skapade ju många frågor. Hur skulle vi kommunicera och videosamtala med varandra när vi var så många som arbetade på distans? Vi följde informationen från myndigheterna och fick hitta lösningar allt eftersom.

Självklart kan man stöta på utmaningar som generalsekreterare. Men något som Julia pratar varmt om är de anställda.
– Alla som har ingått i arbetslaget då och nu har bidragit till en fantastisk arbetsplats. Alla har samarbetat för att lösa allting på ett bra sätt.

Vad bär hon med sig från sin tid som generalsekreterare?
– Det är lite svårt att göra en sammanfattning för verksamheten är så bred och driver så många frågor. Något som är aktuellt nu är föreställningen Audism genom livet, som ska visas för riksdagen genom ett riksdagsseminarium i mars. Den lyfter saker som vi döva har pratat om länge och visar verkligen vikten av att SDR och dövföreningar arbetar tillsammans. Genom att samarbeta kan vi faktiskt ta oss ända till riksdagen!

– Om man tittar på förbundets årsredovisningar ser man hur många saker som uppnåtts genom samarbete, dialoger och kamp. Man måste stå fast vid det man tror på och komma ihåg att allting har sin tid. Förändring tar tid.

Nu går Julia vidare till nya utmaningar.
– Jag har uppfyllt många av de mål jag hade som generalsekreterare. Vi har fyra projekt, gjort satsningar för att stärka det intressepolitiska arbetet och en god förankring i dövföreningarna. Här och nu är det rätt tid för mig att gå vidare, innan kongressen som sker i juni. Det var inte ett lätt beslut men jag finns kvar i dövsamhället, bara på ett annat sätt.

Ett citat står Julias hjärta lite extra nära. Citatet är inspirerat av den f.d. amerikanske presidenten John F. Kennedys berömda citat som kan översättas till ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Julia har gjort sin egen variant av citatet som lyder ”Fråga inte vad dövrörelsen kan göra för dig utan fråga vad du kan göra för dövrörelsen”.
– Det är lätt att peka på andra och fråga vad de kan göra för en, men det är också viktigt att fråga sig vad man själv kan bidra med.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se