Pinsam feel good-film från Frankrike

DT recenserar Familjen Bélier.

Regissör: Eric Lartigau
Skådespelare: Louane Emera, Luca Gelberg, Karin Viard, François Damiens och Eric Elmosnino.
Land: Frankrike
Längd: 100 minuter
Åldersgräns: Barntillåten

Mer än sju miljoner fransmän har sett Familjen Bélier, en film av Eric Lartigau. Filmen handlar om en döv familj med ett CODA-barn. Mamma, pappa och lillebror är döva, och storasyster, Paula, är hörande.
I filmen är 16-åriga Paula familjens språkrör. Hon ringer samtal å föräldrarnas vägnar, tolkar föräldrarnas läkarbesök, när föräldrarna vill titta på tv och jobbar på bondgården samtidigt som hon går i skolan. Hennes liv går i stort sett ut på att hjälpa sin döva familj med alla möjliga uppgifter. Hon skäms över sin pinsamma familj och det är nästan ingen som vet att de är döva.

I skolan blir Paula upptäckt för att ha en fantastisk sångröst och då övertygar hennes sånglärare henne att åka till Paris. När familjen får reda på det blir de väldigt arga och kallar henne för svikare och att hon lämnar sin döva familj i sticket. Det ger henne skuldkänslor – hon vill stanna hemma och finnas till hands för familjen, men på samma gång vill hon släppa navelsträngen och åka till Paris för att följa sin dröm.
Det är en sak om alla skådespelare skulle spela dumma och säga lustiga saker, men i det här fallet var det bara den döva familjen som betedde sig konstigt, medan alla andra ”hörande” rollerna spelade normala.

Familjen Bélier ska föreställa en feel-good film. Emellanåt kan man visserligen inte låta bli att skratta men ibland vill man bara sjunka genom marken. Vissa repliker är klockrena, vissa andra repliker är pinsamma. Av filmen finns det en risk att vissa tittare får en snedvriden syn på döva. Att många döva är beroende av sitt hörande barn och belastar det med alla möjliga arbetsuppgifter.

Enligt IMDB har denna film ett betyg på 7,4 av 10 och är en storfavorit i Frankrike. Men av mig får den 3 av 10. Jag kan visserligen inte franskt teckenspråk men familjens teckenspråk ser inte ut att flyta på normalt. Till exempel använder inte skådespelarna några munrörelser alls. Efteråt kollar min kollega, Niclas Martinsson, och jag upp dem – alla skådespelare är nämligen hörande förutom lillebror som inte fick många egna scener. Skådespelarna fick lära sig teckenspråk i upp till sex månader inför filmen, därför kunde man på en gång se att teckenspråket inte var skådespelarnas första språk.

Läs mer om filmen i DT nummer 2, som är ute från och med den 9 april.