Pia får det andra Monica Hermansson-stipendiet

Teckenspråks- och dövblindtolken Pia Rönnmark Nygårds får det andra Monica Hermansson-stipendiet; en penningbelöning som Stockholmstolkarna AB delar ut.

Pia Rönnmark Nygårds från Örebro mottog Monica Hermanssons stipendium värt 20.000 kronor i dag. Hon fick beröm för att vara ödmjuk, kvalitetsmedveten, och alltid vara entusiastisk inför nya utmaningar. 

Grattis! Hur känns det?
– Fantastiskt! Samtidigt har jag blandade känslor. Jag är naturligtvis glad. Men jag tänker också: varför just jag? Det finns ju andra tolkar som gör sitt bästa. Men jag är stolt, och hedrad att de valde mig.

Hur har din tolkkarriär sett ut?
– Jag började jobba på Tolkcentralen i Örebro 1996 efter tolkutbildningen i Leksand. För tre år sedan bytte jag till Risbergska skolan (reds anm: en gymnasieskola i Örebro där döva, hörande och hörselskadade går). Jag tycker att utbildningstolkning är roligt. Tidigare köpte Risbergska tolktjänster från Tolkcentralen. Men för tre år sedan bestämde sig Risbergska för att ha egna anställda tolkar istället. Jag sökte och fick jobbet.

Varför tycker du att utbildningstolkning är roligt?
– Det är att jag hela tiden lär mig nya saker. Sedan får jag också lära känna tolkanvändarna (reds anm: eleverna). Självklart är det viktigt att man som tolk är neutral. Men på Risbergska kan jag ha en annan relation till tolkanvändarna. Vi kan säga hej till varandra, skoja… Jag kan få vara privat-Pia när vi har rast och så. Men när jag tolkar vet de att jag nu är tolk-Pia. De har inga problem med det.

Varför valde du att bli teckenspråks- och dövblindtolk?
– Min pappa är döv. Och min mamma är tolk (reds anm: Karin Rönnmark). Mina morföräldrar är döva. Alltså växte jag upp i en teckenspråksmiljö. Det enda jag visste under min uppväxt var att jag inte ville bli tolk. Men efter studenten var jag arbetslös och inte sugen på att fortsätta plugga. Min mamma var chef för Tolkcentralen då. I ett år, 1992-93, fick jag prova på att vara tolk där. Det var väldigt kul.

Varför var det kul?
–  Det var aldrig tråkigt, och stor variation. Jag fick hela tiden utvecklas. Man brukar säga att som tolk kan man lite om varje.

Hur tycker du att en bra tolk ska vara?
– Oj! Det är många egenskaper… En bra tolk måste behärska båda språken, vara allmänbildad, ödmjuk, socialt kompetent, och tycka om andra människor, eftersom man som tolk alltid träffar folk.

Den första Monica Hermansson-stipendiaten, Mia Maria Björkstrand, sa att en bra tolk är som ett kvadratiskt bord fast med rundade hörn. Håller du med henne?
– Ja, nyutbildade tolkar kan vara fyrkantiga och tänka att de alltid ska vara neutrala. Men i vardagen fungerar det inte alltid så. Som tolk måste man anpassa sig efter situationen. Sedan är det viktigt att man som tolk kommer väl förberedd till ett uppdrag. Man behöver ibland ringa folk och be om material i förväg. Om det är någon sur hörande som svarar “Nej, du får inte läsa materialet i förväg”, så förklarar jag varför jag behöver det materialet. Om den hörande personen ändå fortfarande säger nej så har jag gjort mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

Du sa “anpassa sig efter situationen”. Har du något exempel på detta?
– Ett exempel är när jag tolkade i barnpsykiatrin. En läkare ville testa en liten döv pojke, som fick leka i en sandlåda. Läkaren sa “slappna av” till mig. När pojken till exempel gav mig en leksaksbil kunde jag inte säga “Nej, jag är tolk och kan inte ta bilen”. Han förstod ju inte att jag var tolk och att läkaren var läkare.

Du har också sysslat med teckenspråksgestaltning. Du har bland annat gestaltat/tolkat julkalendern och melodifestivalen. Har du någon nytta av det i ditt tolkyrke?
– Ja, det är att jag försöker förmedla hur en person uttrycker sig. Till exempel när en person har en låg, och tråkig, röst så tecknar jag också på ett “ointressant” sätt (reds anm: hon hade ett uttryckslöst ansikte när hon försökte visa hur hon i så fall skulle tolka en sådan person. Hon sa alltså aldrig “ointressant”). Eller så försöker jag teckna på ett ungdomligt sätt när det är en tonåring som pratar.

Om en person stammar, härmar du hans/hennes sätt att prata då?
– Det är känsligt. Nej, jag skulle i så fall bokstavera “Han stammar nu” istället, som en information till tolkanvändarna. Det är viktigt att man visar respekt.

Vad ska du göra med stipendiepengarna?
– Jag har inte hunnit tänka på det. Men det blir någon fortbildning. Jag har inte bestämt mig. Kanske en engelskakurs i England. Jag gillar att fortbilda mig.

Utdrag ur motiveringen

/…/ Med sin kvalitetsmedvetenhet tar stipendiaten fullt ansvar för tolkningen och samspelar och får stöd av kollegor på bästa sätt för att tolkanvändarna alltid ska känna förtroende och trygghet. /…/ Stipendiaten har en förmåga att dela scenen med kollegor, lärare och andra offentliga personer genom att hela tiden ha sin egen roll klar för sig i kommunikationen. Stipendiaten bygger broar mellan döva, personer med dövblindhet, hörselskadade och hörande som resulterar i att olika grupper i vårt samhälle får möjlighet att mötas och få kunskap om varandras språk och kulturer. /…/

Om Monica Hermanssons stipendium

Stockholmstolkarna ABs vice VD, Monica Hermansson, dog 2005. Hon var med och grundade Stockholmstolkarna AB (STAB) 1992. Enligt STAB var hon den perfekta tolken i alla sammanhang tack vare sin ödmjuka inställning till tolkyrket: allt från små vardagstolkningar till internationella konferenser. Hon var också en mycket uppskattad dövblindtolk. När hon gick bort var sorgen stor över förlusten. Tanken med Monica Hermanssons stipendium är att uppmuntra de tolkar som vågar tänja på gränserna och utmana sig själva, på samma sätt som Monica Hermansson själv gjorde. Tolkar från hela världen kan söka pengar för fortbildning. Sist priset delades ut var 2009. När STAB delar ut nästa gång är inte klart. I år firar STAB, som är Sveriges största teckenspråkstolkföretag, 20 år.