2026-09-14
Panos Paraschou – Cullbergs första döva dansare
– Jag skulle älska att få uppträda som dansare på Eurovision och representera Grekland, eller vilket annat land som helst som vill ha mig, säger Panos Paraschou. Foto: Elin Westerlund
Det var slumpen som förde Panos Paraschou till Sverige. Trots att han längs med vägen stött på motgångar ger han inte upp, utan siktar både på en karriär som professionell dansare och på Eurovision.
Kroppar som möts, och smälter in i varandra. Kroppar som tar avstånd från varandra, och isoleras. Detta mot en vit duk som följer med dansarnas rörelser för att till slut kollapsa.
Det är upp till betraktaren att tolka Cullbergs flesh chariot, chariot of flesh koreograferad av amerikanen Faye Driscoll. Dansföreställningen hade urpremiär den 4 september i Stockholm, och Panos Paraschou medverkar i föreställningen som dansare. Han är dessutom den första döva dansaren någonsin vid Cullberg.
– Dansen är inte en hobby för mig, det är ett yrke. Jag älskar att uppträda och vill kunna försörja mig på det, säger Panos Paraschou.
Det enda som skiljer döva dansare från hörande är frånvaron av ljud. Panos känner till cirka tio döva dansare runtom i världen. Några av dem har han träffat personligen, andra håller han kontakt med genom sociala medier.
– Hörande dansare kan lyssna till musiken, som hjälper dem att vara mer precisa i sina rörelser. Döva dansare kan inte förlita sig till musiken på samma sätt, så de är mer beroende av synen och att observera andra. Döva kan föreställa sig hur musiken flödar och skapa sin egen inre rytmkänsla, beroende på dansstil. Om basen är alltför låg eller för jämn kan det bli svårt att känna rytmen medan man dansar.
Enligt Panos tenderar döva att vara mer observanta än hörande. Dessutom är visuella signaler viktiga ledtrådar för att veta vad som sker härnäst.
– Om man tittar noggrant och uppmärksamt kan du kanske märka att dansaren är döv.
Enligt Panos krävs en hel del övning för att kunna observera dansrörelser på detaljnivå. Han förlitar sig också på dansläraren och ensemblen för att få en känsla av tempot och strukturen. Det hjälper honom också att synkronisera sina rörelser med ensemblens.
– Sedan går det på autopilot eftersom jag har upplevt det tusentals gånger. Jag kommer ihåg rytmen men det är ändå viktigt att hålla ögonen öppna så att man håller takten med de andra dansarna.
Det var ändå inte en självklarhet att Panos skulle sikta på en karriär som dansare. Innan han valde att satsa på dansen hade han hunnit ta en kandidatexamen i specialpedagogik vid Makedoniens universitet i Thessaloniki, Grekland.
– Vid den tiden var den grekiska ekonomin svag, och min familj tyckte att jag skulle välja ett tryggt och stabilt yrke. Att vara dansare ansågs inte vara ett stabilt yrke.
Under studierna i specialpedagogik kände Panos en inre konflikt, men valde att hålla den för sig själv och stå ut.
– Dansen var det jag verkligen ville hålla på med. Men utan stöd från min familj och mina lärare kände jag att jag inte hade något annat val.
När Panos’ pappa uppmanade honom att söka lärartjänster på en skola för elever med särskilda behov ville han inte alls det och avfärdade idén helt och hållet.
– I flera år gjorde jag det andra förväntade sig av mig. Till slut kände jag att jag inte längre ville leva så.
Som tonåring hade Panos tagit danslektioner. Han tog därför kontakt med sin tidigare danslärare Tatiana Papadopoulou, som i sin tur hjälpte honom att söka in till Greklands nationella dansskola (KSOT) i Aten. Panos berättar att han fick stöd av sin familj under den här processen.
Ändå var det inte en självklarhet att han skulle bli antagen till dansskolan i Aten.
I början vägrade lärarkollegiet på KSOT anta honom till utbildningen på grund av hans dövhet. I Grekland var lagen om tillgång till konstutbildning för personer med funktionsnedsättning begränsad.
När Panos tidigare lärare Papadopoulou fick höra om att vissa lärare var tveksamma till att låta honom delta i urvalsprovet, trots skolledningens positiva inställning, kontaktade hon skolan. Hon förklarade att han kunde dansa med samma precision som hörande dansare utan att kunna höra musiken.
Panos fick till slut delta i urvalsprovet och blev antagen på egna meriter. Först efter att han blivit antagen fick han veta att hon hade ingripit i urvalsprocessen.
Fallet uppmärksammades också i grekiska medier och ledde till en diskussion om jämlikhet mellan döva och hörande.
Flyttlasset gick från Thessaloniki, där han växte upp, till Aten.
I början av studietiden använde han teckenspråkstolk på danstimmarna. Men det skulle visa sig vara svårt att samtidigt följa med tolkningen och dansrörelserna. Han valde istället att använda tolk bara till de teoretiska lektionerna.
– Jag var tvungen att se på läraren. Det var så jag förstod allt.
När han behövde förklaringar var hans klasskompisar villiga att hjälpa till genom rörelser och gester. De kom varandra nära eftersom de tillbringade nio till tio timmar tillsammans om dagen för att repa. Ändå kunde Panos känna sig utanför på grund av den språkbarriär som fanns.
Coronapandemin gjorde situationen mer ansträngande på grund av bland annat distansstudier och användningen av munskydd. Trots det var han fast besluten att slutföra sina dansstudier.
Efter examen fick han ett stipendium från KSOT som gjorde det möjligt för honom att studera i ett års tid vid Salzburg Experimental Academy of Dance (SEAD) i Österrike. I Österrike blev han tipsad om en dövförening i Salzburg, men den riktade sig främst till äldre medlemmar som inte heller använde internationella tecken. Av den anledningen umgicks han mest med andra studenter på SEAD.
– Men jag stod ut, och sedan var det över.
Han berättar att han besökte Sverige för första gången påsken 2023, samtidigt som han studerade i Österrike. Tillsammans med en vän reste han till Stockholm och kände sig genast som hemma.
– Naturen är vacker, det är rent överallt och luften känns frisk. I Grekland är föroreningar från trafiken en del av vardagen. Stockholm känns också som en saga. På kvällen gör de mjuka ljusen att staden känns charmig, magisk och lugn.
År 2024 gick flyttlasset till Malmö eftersom Panos fick jobb på Skånes dansteater. Det blev hans första steg som professionell dansare i Sverige. Efter att kontraktet med Skånes dansteater gick ut frilansade han som dansare och uppträdde i Thessaloniki, Aten och Düsseldorf. Ibland höll han workshoppar och undervisade i dans. Han sökte också till flera danskompanier, men fick avslag.
– Jag kände mig ledsen och besviken och visste inte vad jag skulle göra. Jag kände att jag hade något att bidra med, men visste inte hur jag skulle få det att hända eftersom systemet ännu inte var redo att ge det stöd jag behövde, berättar Panos.
När han såg att Cullberg hade lagt ut en audition kände han att det kanske var hans sista chans.
– Jag kände till namnet Cullberg från tidigare, men visste inte vad kompaniet gjorde.
Konkurrensen var stenhård med hundra personer som deltog i urvalsprovet. Bara fyra blev valda, och en av de utvalda var Panos.
– Jag trodde inte att jag skulle bli vald, men de valde mig!
Han hade också en dröm om att få fortsätta bo i Sverige, och var beredd på att göra allt som krävdes för att kunna stanna. För tillfället har han inga planer på att flytta tillbaka till Grekland.
– Det känns som att det var meningen.
Hans kontrakt vid Cullberg kommer gå ut så småningom och han tar vara på varje ögonblick eftersom han känner att tiden går fort.
– Jag antar att jag måste börja fundera igen på vad jag ska göra. Jag vill verkligen fortsätta på Cullberg eller Skånes dansteater. Eller på något annat danskompani där jag trivs och kan både utvecklas som dansare och utveckla min konstnärliga identitet. Jag känner en stark lust att fortsätta.
Han har också en dröm som han vill går i uppfyllelse.
– Jag skulle älska att få uppträda som dansare på Eurovision och representera Grekland, eller vilket annat land som helst som vill ha mig. Då kan jag känna mig nöjd med mitt liv. Vi får se om det händer, säger han med ett brett leende.
Panos ser att det finns strukturella hinder inom dansbranschen, och vill se en förändring. Han anser att döva mycket väl kan arbeta tillsammans med hörande dansare och skådespelare. Därtill efterlyser han ett öppnare synsätt, som leder till en verklig inkludering på sikt.
– Jag är trött på ett system som inte så enkelt accepterar döva. Ofta känns det som att branschen ännu inte är redo för att välkomna döva. Ibland börjar organisationer och individer med ett öppet sinne, men den består inte för alltid.
– Alltför ofta placeras döva i projekt som handlar om inkludering av funktionsnedsatta istället för att få samma möjligheter som hörande. Det gör mig frustrerad eftersom jag verkligen tror att det alltid finns enkla lösningar, fortsätter Panos.
Han undrar också vad som sker med professionella döva dansare, på sikt, om de inte får möjlighet att göra karriär på grund av hur systemet är uppbyggt.
Samtidigt som han erkänner vikten av att matcha rätt dansare med rätt projekt betonar han att döva ska ha samma tillgång till möjligheter där de kan visa upp hela sin kompetens.
– Jag vill att döva, personer med funktionsnedsättning och hörande ska ha lika möjligheter inom branschen.
För döva som drömmer om en karriär som dansare har Panos ett råd:
– Var snäll mot dig själv och ge inte upp. Lita på din intuition, arbeta hårt och följ din passion!
Han anser att man ska vara medveten om att dansbranschen inte är stabil och att arbeten kommer och går. Det är också viktigt att vara sig själv, lyssna på andra och att ta stöd från familj och vänner. Dessutom är det okej att göra misstag och misslyckas.
– Om man aldrig gör något misstag, hur ska man då kunna utvecklas och bli bättre?
Vill man uppnå något ska man göra slag i saken, menar Panos.
– Dröm inte bara och vänta på att det kommer till dig. Gör något redan idag, inte imorgon.
Panos Paraschou
- Ålder: 30
- Född: Larissa, Grekland
- Bor: Stockholm
- Gör: Dansare på Cullberg
- Utbildning: Greklands nationella dansskola i Aten (2018–2021) och Salzburg Experimental Academy of Dance i Österrike (2022–2023). Har även en kandidatexamen i specialpedagogik från Makedoniens universitet i Thessaloniki (2014–2018)
Cullberg
Cullbergbaletten grundades år 1967 av koreografen och dansösen Birgit Cullberg. På 80-talet tog hennes son Mats Ek över som konstnärlig ledare. Idag är det en del av Riksteatern.
TEXT: ELIN WESTERLUND
Dela artikeln via e-post.