Niclas Martinsson tackar för sig

Efter 15 år går Niclas Martinsson vidare till nya utmaningar.

I totalt 15 år har han varit anställd hos Dövas Tidning. Nu går Niclas Martinsson vidare till nya utmaningar. Under en två timmar lång intervju blickar han tillbaka på mer än 15 år och en livstid av minnen.

Han föddes i Uppsala men är uppvuxen i Storvreta som ligger strax norrut. Det tog honom två timmar att pendla enkel väg till Manillaskolan där han gick hela sin grundskoletid, mellan 1989 och 1999.
– Fram till årskurs fem åkte jag taxi fram och tillbaka, men sedan fick jag börja åka tåg och buss vilket jag tyckte var roligare. Det gav en annan frihet, att kunna åka hem tidigare eller senare. När jag planerade att komma hem senare än vanligt var jag tvungen att gå in i en kiosk och be kioskägaren att ringa mina föräldrar för att framföra informationen. På den tiden hade vi inte mobiler på samma sätt.

Redan som liten var Niclas fascinerad av allting som hade med transporter att göra. Buss, tåg och flygplan var saker som intresserade honom.
– Ibland åkte jag och en vän till Arlanda flygplats efter skolan på fredagarna för att titta på flygplan. Andra ville kanske hellre vara på Dukis men vi ville hellre vara på Arlanda, skrattar han. Jag tyckte också att det var roligt att gå in på resebyråer och hämta tjocka resekataloger. Sedan satt jag och bläddrade i dem och drömde mig bort.

Idag är Niclas 41 år. När jag frågar honom om han har någon hobby idag så svarar han nej. Någon hobby måste man väl ha, tänker jag och drar till med att det kanske är att träffa vänner?
– För mig är sådant inte riktigt en hobby. Man kan ju alltid fråga sig hur man ska definiera det, om det är att träffa vänner eller familj, att kolla på film och serier; ja, då är det ju en hobby jag har. Träning och läsning också. Ganska vanliga hobbies.

Jag undrar om en journalistkarriär var given redan när Niclas var liten, men så är inte fallet.
– Som barn, fram till klass fem eller sex, var jag mest intresserad av att leka. Jag var inte så intresserad av att läsa böcker eller tidningar. Någon sportkille var jag inte då, och är fortfarande inte. Men i klass sju eller åtta började jag läsa böcker. Det är ganska sent. Det blev då ett stort intresse och jag läste mycket.
– Min uppfattning är att många elever i dövvärlden, eller i alla fall i Manillaskolan, inte läste böcker eller tidningar. Många hade inte så lätt för svenskämnet. För egen del är jag glad att jag knäckte läskoden. Världen blev större när jag kunde fastna i skrivna berättelser och historier. Det gjorde i sin tur att jag utvecklade min svenska, och det blev dessutom roligt att lära mig engelska. Jag satt gärna och läste såväl morgontidningar som kvällstidningar.

Tillbaka till morgontidningarna och kvällstidningarna; Det var där de första tankarna på journalistyrket började komma.
– Jag tänkte inte att jag själv skulle bli journalist. Men det verkade roligt
och jag blev nyfiken. På gymnasiet gick jag samhällsprogrammet inriktning samhälle på ett hörande gymnasium i Uppsala. I parallellklassen läste
de samhällsprogrammet inriktning journalistik. Ibland kunde jag snegla åt deras håll och se hur roligt de verkade ha det. Jag tyckte att eleverna på det programmet verkade coola. Mitt och deras program hade ibland gemensamma lärare, och det gjorde att tankarna på journalistiken kom. Dessutom skrev jag lite för skoltidningen.

Inte nog med det, han fick en praktikplats som hans klasskamrater i parallellklassen nog skulle kunna bli avundsjuka på.
– Jag fick göra praktik på TV4 Uppland, som är en lokalstation. Jag hade med mig tolk och fick följa med reportrarna på deras uppdrag. Det blev då ännu mer intressant. Men det är inte den enda yrkesbanan jag funderat på. Jag funderade också på att bli jurist och civilekonom, just för att jag ville ha ett välbetalt jobb. När jag sedan läste rättskunskap på gymnasiet tyckte jag att det var ganska tråkigt och fyrkantigt, så då lutade det mer åt att bli civilekonom eller journalist.

Den som läser kanske kan tänka sig att Niclas läste journalistik efter att han tagit studenten. Men han hoppade på samhällsvetarprogrammet vid Uppsala universitet.
– Jag hoppade av efter tre veckor. Jag trivdes inte riktigt, det var mycket självstudier och få föreläsningar eller seminarier så jag kände mig ensam. Det kändes inte rätt att utbilda mig direkt efter gymnasiet. Så jag började praktisera hos SVT Teckenspråk i Leksand och Stockholm i ungefär två månader. Det var roligt, men jag var fortfarande tudelad. Skulle jag bli civilekonom eller journalist?

Efter praktiken hos SVT Teckenspråk läste Niclas faktiskt journalistik och multimedia vid Södertörns högskola, men det kändes ändå inte rätt.
– Det var så inriktat på internet på den tiden. De olika verktyg vi använde tyckte jag var för avancerade och inte så roliga att lära sig. De verktyg som vi journalister använder idag som till exempel mobilen är mycket lättare. Begränsningarna var fler förr. Så nu lockade civilekonomprogrammet och jag valde att gå den vägen istället. Jag läste ekonomi på Stockholms universitet under ett år och det var inte dumt alls, men till sist kände jag att det trots allt inte hade blivit rätt.

Niclas sökte till den treåriga journalistutbildningen på JMK, Enheten för journalistik, medier och kommunikation vid samma lärosäte som tidigare, Stockholms universitet.
– Åh, det kändes helt rätt! Nu var jag säker på att jag ville bli journalist. Det tog sin tid att komma dit.

– Det var en väldigt rolig utbildning. Den var uppdelad i två delar. De tre
första terminerna fokuserade på journalistvetenskap och var framför allt teoretisk. Det var roligt att skriva B- och C-uppsatserna, för att jag fick välja vad jag ville fördjupa mig i. Den andra delen av kursen fokuserade på journalistisk produktion, och var mer praktisk. Självklart var det mycket roligare! Det ingick två praktikperioder också. Den första var två veckor lång och den andra sexton veckor lång. Jag fick då praktisera på Svenska Dagbladet, och hade tolk med mig. Jag kunde åka ut och göra reportagen vilket var fantastiskt kul.

– Det är en stor morgontidning vilket har varit en bra erfarenhet. Att få se hur journalister jobbar på en sådan. Jag fick besöka olika avdelningar. Bland annat fick jag jobba med inrikes nyheter, näringsliv och kultur. Det var tufft emellertid också. De som jobbade där var snälla men klimatet kunde vara tufft. Jargongen kunde vara hård. Om jag gjorde något som kanske var sådär kunde de verkligen säga det rakt i mitt ansikte. Det fanns definitivt stunder då jag inte kände mig uppmuntrad, men samtidigt är ju kraven höga på journalisterna där. Cheferna var olika bra på att ge konstruktiv feedback.

– Det fanns också tillfällen då jag fick beröm och uppmuntran. Jag fick
en fin mentor, Erik Sidenbladh, som jag fortfarande har kontakt med. På den tiden kunde Niclas tänka sig att jobba på en arbetsplats med främst hörande anställda, men idag är det inte lika självklart. – Det är inte omöjligt, men jag känner att jag hellre arbetar på en teckenspråkig arbetsplats.

Varför blev journalistiken Niclas väg? Vad var det som lockade? Han funderar lite.
– Om du tycker om att träffa nya människor, gillar att lyfta frågor, skriva och arbeta med språk så är journalistyrket perfekt. Det är ett kreativt arbete. Jag är en nyfiken person som tycker om att lära mig nya saker hela tiden. Man får fantastiska förmåner eftersom man får tillgång till miljöer man aldrig skulle få tillgång till som privatperson. Att förmedla vad man har sett, känt och luktat till läsarna eller tittarna är fantastiskt.
– Ingen dag är den andra lik, brukar man säga och det stämmer verkligen. Det är konstant förändring.

Journalistutbildningen blev vägen till Dövas Tidning. Den 26 januari 2009 blev han fastanställd reporter, men dessförinnan var han frilansande och visstidsanställd reporter åt tidningen. Hur lång tid totalt är svårt att räkna. Det var slumpen som avgjorde.
– Min mamma var på en mässa eller konferens omkring 2004, och mötte då Helena Fremnell (reds anm: tidigare informationschef på SDR och ansvarig utgivare för Dövas Tidning). Min mamma berättade om mig för Helena, att jag är döv och intresserad av journalistik. På den tiden planerade Dövas Tidning att starta ett projekt 2005 eftersom chefsredaktör Birgitta Leufstadius och redaktör Lennart Tjärnström närmade sig pensionen. Projektet syftade till att rekrytera och lära upp framtida journalister till Dövas Tidning. Helena berättade om detta projekt för min mamma, och därigenom fick jag informationen och ansökte. Jag blev antagen.

– Sedan blev det ännu lustigare, för när jag kom till kontoret mötte jag Tomas Lagergren (reds anm: tidigare journalist på Dövas Tidning). Vi såg på varandra och frågade “vad gör du här?”. Det visade sig att han också var antagen till projektet. Det som är speciellt med det är att vi gick i samma förskola och grundskola. Vi är båda från Uppsala så vi åkte taxi tillsammans, och senare tåg. Sedan valde vi olika gymnasier. Att våra vägar korsades igen kändes lustigt.

– Men min första frilansartikel handlade om Dövas Dag i Örebro och skrevs 2004, så jag hade ju lite uppdrag redan då. Jag åkte dit med Lennart, det var roligt. Han kände verkligen alla döva, kändes det som. Han hade ett stort nätverk.

Niclas blickar tillbaka på en tid då de var fyra personer på redaktionsmötena. Idag har Dövas Tidnings redaktion endast en anställd journalist.
– Jag är glad för min utbildning på JMK, men Dövas Tidning var den bästa journalistskolan för mig. Särskilt Birgitta fick en stor betydelse för mig, för hon var rak och bra på att ge feedback. Hon hade en journalistisk integritet. Hon var noga med att Dövas Tidning inte skulle vara SDR:s megafon. Tack vare mina båda “utbildningar” har jag utvecklat en journalistisk identitet och integritet. Jag kan stå på mig i vissa frågor. Det finns mycket jag skulle kunna berätta om tiden med Birgitta, Lennart och Tomas. De inspirerade mig och lärde mig mycket. Vi hade roligt tillsammans.

Niclas berättar om DT:s 130-åriga historia 2021. Du hittar klippet här.

På den tiden gav DT ut åtta nummer om året och hade ingen webbplats. Vi kommer in på vilka som är hans varmaste minnen från denna tid, och hans tid i stort hos Dövas Tidning.
– Det är alla möten, både i Sverige och andra länder. Jag tycker om att träffa människor. Många har varit generösa och berättat om sig själva. De har delat med sig av livshistorier och fallbeskrivningar. Jag är glad att de har vågat ställa upp, och visat det förtroendet för Dövas Tidning.

– Som journalist har du ju också förmånen att få besöka vitt skilda platser och träffa personer som du aldrig annars skulle ha fått besöka eller träffa.

– Det har varit roligt att producera nyheter som DT har varit ensamma om. Det har varit motiverande. Jag tycker att det är viktigt att DT har egna nyheter och ett unikt innehåll, då blir vi en angelägen tidning. Annars hade det varit tråkigt att läsa DT.

Vad kommer han att ta med sig från sin tid hos Dövas Tidning till sitt kommande yrkesliv?
– Min journalistiska identitet och integritet. Att kunna stå på mig. Det är inte alltid så lätt, särskilt som DT är en organisationstidning. Det är en balansgång att veta när man kan skriva kritiskt om SDR, och när man ska ta ett steg tillbaka. När jag väl valt hur vågskålarna ska stå har det oftast känts rätt. Medlemmarna har rätt att få veta vad som händer inom förbundet. Huvuduppgiften är inte att granska SDR men det kan finnas frågor som DT behöver lyfta. Du arbetar på uppdrag av läsaren. När folk frågar mig var jag arbetar svarar jag alltid “på Dövas Tidning”. SDR är en demokratisk organisation och det ska vara högt i tak. Vi ska lyfta fram olika perspektiv, för det gör också tidningen mer intressant att läsa eller titta på (om det är webb-tv).

– Jag vill också nämna att vad gäller SDR så har de haft stort förtroende för mig och mina tidigare journalistkollegor, och gett oss en frihet inom ramen. Det är jag tacksam för.
– Jag har också fått en stor kunskap om dövas livsvillkor, historia och kultur på köpet.

Nu går du vidare till nya utmaningar. Vill du berätta vad du ska göra härnäst?
– Jag har jobbat så länge på Dövas Tidning och har känt att jag behöver nya utmaningar. Dessutom har jag känt ett sug efter att återvända till TV-världen. Jag jobbade nämligen på SVT och UR ett kort tag efter min journalistexamen. Sedan blev jag fastanställd på DT. Nu har jag fått anställning hos UR, på Lilla Aktuellt teckenspråk som producent. Det känns spännande att fortsätta som journalist men att arbeta med andra format än tidigare. Dessutom känns det roligt att få arbeta i en större redaktion.
I redaktionen finns olika åldrar och bakgrunder. Nu arbetar jag med nyheter för barn på svenskt teckenspråk, vilket också en är ny utmaning. Att göra världen begriplig på ett intressant sätt. Att kombinera pedagogik och journalistik. Det kan kanske sägas vara det finaste journalistiska uppdrag man kan ha.

– Det har aldrig varit tråkigt på Dövas Tidning, men för mig har det också blivit lite av en trygghet. Jag har stannat i min trygga zon. Sedan mötte jag min pojkvän José som bor i Barcelona, och bestämde mig år 2022 för att flytta till Spanien i ett år för studier. Tack vare den tiden vågade jag hoppa ur min trygga zon och sedan dök erbjudandet hos UR upp. Sedan rullade det på och jag var tjänstledig ett tag till för att prova att arbeta hos UR. På den vägen är det.

– Man kan tycka att frasen “ta dig ur din komfortzon” är en klyscha, men den stämmer ju. Man måste prova, annars får man inte veta hur det blir.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se

---

Vilka reportagen minns du mest? Topp tre.
– Det är nästan omöjligt att välja ut en topp tre, men jag har gjort ett urval.

1. När jag besökte “döv-ön” Martha’s Vineyard i USA.
– Det är en ö i nordöstra USA. Jag reste runt i Kanada och USA i två månader som privatperson, men passade på att frilansa för DT när jag var på Martha’s Vineyard. Jag cyklade runt på ön, som var väldigt vacker, och besökte ett litet samhälle. Av en slump mötte jag en person som berättade om en teater som visade föreställningar med anknytning till dövas historia på ön. Naturligtvis blev det angeläget för mig att besöka den! Så jag cyklade dit inom ett par dagar och såg en föreställning. Efteråt frågade jag om jag fick intervjua skådespelarna och det fick jag. Anledningen till att detta reportage kändes extra kul var att jag fick kombinera skrivande om öns historia med reportaget på plats. Martha’s Vineyard andades dövhistoria. Man kan leka med tanken, hur skulle det kännas att växa upp och bo så här?

2. Landet runt där jag besökte nästan alla dövföreningar
– Jag besökte dövföreningar från norr till söder. Det blev möten med både styrelsemedlemmar och föreningsmedlemmar. Det är av yttersta vikt att DT speglar hela Sverige. Nu fick jag se döv-Sverige på riktigt, om jag får säga så. Att komma ut från Stockholm är viktigt, för DT ska inte vara en Stockholms-centrerad tidning. Intressant var det också att se hur olika förutsättningarna är för dövföreningarna runtom i landet. Några var mer välmående, medan andra kämpade mer då medlemmarna blev allt äldre och antalet medlemmar minskade.

3. En krönika efter att min pappa hade gått bort
– Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att det inte är självklart att som man säga “jag älskar dig” till sin pappa. Många söner säger inte de orden till sina pappor. Både söner och pappor behöver få veta av varandra att de är älskade. Självklart kan man visa kärlek på andra sätt, det är inte fel i sig. Men jag menar att till exempel tecknet för “ILY” (reds anm: på ASL) är lite ytligt.

DT:s redaktion vill rikta ett varmt tack till dig, Niclas, för alla dessa år!