2023-05-25

Möt Gabriella

Hon är UR:s första döva gruppchef. FOTO: Olivia Renner Balkstam

Den som följt UR:s produktioner har fått bekanta sig med henne tidigare, på sitt CV har hon bland annat titlar som programledare för flertalet program och projektledare. Men vem är egentligen Gabriella Della Morte Pålstam bakom gruppchefsrollen? 

Gabriella kommer precis från jobbet när vi slår oss ner på ett café. Privat har hon samma spralliga och glada energi som de flesta känner igen från tv-rutan. Detta till trots beskriver hon sig själv som ganska privat.
– Tidigare kunde jag känna ett behov av att vara vän med alla och bjuda på mig själv, men i dag väljer jag min vänkrets mer noggrant. Jag har inte det behovet längre riktigt. 

Hon föddes på Södersjukhuset i Stockholm 1989, under det som ibland beskrivs som teckenspråkets guldålder. Hennes mamma märkte tidigt att Gabriella, som är yngst av tre syskon, inte reagerade på ljud.
– Min mamma märkte snabbt att jag inte hörde saker så hon tog mig till läkare och de konstaterade först att det inte var något fel på min hörsel. Min mamma misstänkte att jag var så pass visuell att jag “klarade” testet, jag är inte helt säker på hur de gjorde men förmodligen så tittade jag när de tog fram olika ljud. Hon gav sig inte och krävde fler undersökningar, och till slut upptäckte de att jag var hörselskadad. Jag är inte stendöv.

Precis som för alla hörande föräldrar som får ett dövt eller hörselskadat barn väckte det frågor. Det blev två hörselskadade kvinnor som avgjorde Gabriellas öde.
– När det var svart på vitt bestämde sig min mamma för att utreda vad hon skulle göra härnäst. Hon är en öppensinnad person som tycker om att söka information. På något sätt fick min mamma kontakt med två hörselskadade kvinnor, som då var i min ålder idag, och ställde frågor till dem. Hon ville veta om hon skulle satsa på svenskt teckenspråk eller inte. Det fanns ju möjlighet att välja olika förskolor, antingen en för hörselskadade eller en för döva. Dessa två kvinnor berättade att de inte fått teckenspråk under uppväxten utan hade fått lära sig det när de var äldre, och att om de själva hade fått välja så skulle de ha valt att få lära sig teckenspråk redan när de var små. De hade missat mycket och hamnat efter på olika sätt för att de inte hängde med i vad folk sa. De hade tampats mycket med huvudvärk.

– Det fick min mamma att bestämma sig för att jag skulle börja på Skeppargatans förskola på Östermalm, en fullt teckenspråkig förskola för döva barn. Jag hade redan börjat på en förskola för hörselskadade barn, men jag fick byta. Talet skulle jag ju ändå få hemma med en hörande familj, men de valde också att lära sig svenskt teckenspråk.

Under den tidiga uppväxten i Mälarhöjden, med mamma, pappa och två bröder, var det redan bestämt att Gabriella skulle få börja på Manillaskolan. Men de stötte på patrull.
– Jag fick, som några andra, inte börja på Manillaskolan till en början för att jag hörde för bra. De tyckte att det skulle vara bättre för mig att gå på Alviksskolan. Min mamma kämpade för att jag skulle få börja på Manillaskolan. Hon ville inte att jag skulle förlora den teckenspråkiga miljö jag tidigare haft. Till sist gick de med på att låta mig börja på Manillaskolan. I dag är jag oerhört tacksam för att hon kämpade. I dag kan jag ju verkligen välja vilken värld jag vill, men jag identifierar mig som döv. 

Gabriella började sedan på naturvetenskapsprogrammet på Risbergska skolan i Örebro som 15 år gammal, då hon hoppade upp en klass i grundskolan. Gymnasietiden beskriver hon som härlig.
– Jag valde först mellan ett hörande gymnasium i Stockholm tillsammans med en klasskamrat från Manillaskolan och Örebro, men efter ett miljöbesök kände jag att jag ville börja där. Det var rätt beslut och jag inser nu i efterhand hur otroligt viktigt det var för min personliga utveckling och min identitet att få gå på en skola med fullt teckenspråkig miljö. Att få bo i en stad med många andra döva och hörselskadade. Det var då jag hittade mig själv och det har gett mig minnen för livet. 

Direkt efter studenten 2009 började hon studera på Karolinska Institutet, på kandidatprogrammet i biomedicin. Hon skruvar lite på sig.
– Nej, det var inte riktigt rätt för mig. Jag började studera precis efter sommaren och kände redan vid jul att det inte var min melodi riktigt. Det var ett så högt tempo, och utbildningen var till stor del på engelska. Jag var inte heller van vid att ha teckenspråkstolkar på universitetsnivå, och jag började fundera på om det jag gjorde då var någonting jag skulle vilja göra resten av mitt liv. Då grep ödet in. SVT Teckenspråk sökte nya programledare till ungdomsprogrammet BYSS. Två första säsonger hade redan sänts med två andra programledare, men nu skulle tredje säsongen spelas in och de sökte två nya programledare.

– Alla har väl en inneboende dröm om 15 minuter i rampljuset? Eller att få vara med i tv åtminstone? Jag blev ju astaggad! Jag sökte och fick jobbet som programledare. Erdem Akan blev min programledarkollega. Under tiden jobbade jag också som fritidsledare på DUKiS tillsammans med Florian Tirnovan. The man himself! Vi blev senare programledarkollegor på UR:s program Radioaktiva Bananer.

– Det blev totalt två säsonger av BYSS, och i den sista gjorde vi en roadtrip i USA. I övrigt har det varit lite olika ströjobb, jag har bland annat gjort research åt SVT och sedan frågade UR om jag ville bli programledare för Lilla Aktuellt Teckenspråk Skola. Det var precis efter programmets start 2013. Så det var så det blev och det var riktigt roligt. Jag blev kvar i några år. Sedan har jag varit inslagsproducent, manusstödjare, bisittare, producent och projektledare för samma program också.

I samma veva började Gabriella studera på journalistprogrammet på Stockholms universitet.
– Jag började fundera på om jag skulle starta ett eget företag, eftersom det ramlade in så många uppdrag. Jag hade till exempel uppdrag hos SDR som översättare och aktör. Då frågade Dramaski om jag ville börja arbeta hos dem som heltidsanställd och jag insåg att jag ville ha mer erfarenhet. Så jag valde att börja arbeta hos dem och idén kring ett eget företag rann ut i sanden. Även hos Dramaski kom jag ju mycket i kontakt med UR och SVT bland annat. När jag jobbade på Dramaski fick jag mycket stöd och förtroende av mina kollegor och jag fick producera och projektleda olika produktioner. Jag utvecklades mycket hos dem och det är jag tacksam för idag. Sedan blev jag erbjuden jobbet som projektledare hos UR och då hoppade jag dit istället. Det var år 2018. Och sedan dess har jag blivit kvar.

Jag ställer den något breda frågan hur hon skulle beskriva sig själv som person. Hon funderar en stund.
– Jo men… jag som person säger aldrig ja till något om jag inte vet att jag kan satsa helhjärtat på det. Det gäller allt från uppdrag, jobb eller andra förfrågningar. Om jag säger ja så betyder det att jag vill och kan leverera till 100%. Om jag inte känner att jag är rätt person för något så säger jag helt enkelt inte ja. Det fungerar inte att säga ja och sedan försöka bara för att upptäcka att det blev ett halvbra resultat. Det tycker jag inte om!

Hon nämner på kuppen ett lite charmigt drag. 

– Jag är faktiskt lite klumpig, alltså fysiskt klumpig. Jag kan slå till saker och spilla ofta. När jag äter ris eller couscous hamnar det alltid överallt. Jag snubblar också över saker och så vidare. Men jag tappar aldrig bort saker såsom min mobil eller min plånbok, de har jag stenkoll på.

Naturligtvis vill jag veta vad det var som fick henne att ta steget in i medievärlden. Varför blir en biomedicinare journalist istället? Hon tar sats för att svara men inser att hon tittar in i min kamera som jag använder för visuella minnesanteckningar och skrattar.
– Nu är jag arbetsskadad. Jag tittar in i kameran istället för på dig!

– Jag började ju studera till biomedicinare direkt efter gymnasiet. Då kändes det rätt men ett tag in i utbildningen kände jag dels att tempot var högt och dels slog det mig att jag inte vill sitta i ett labb hela livet. Det kan ju vara roligt också såklart, men hela livet? Jag kände att det var fel för mig. Så fanns ju tjänsten som programledare till SVT:s program ute och jag blev sugen på det. Det var mitt första steg in i medievärlden och jag tyckte att det kändes så bra! Jag kände mig naturlig framför kameran trots att jag saknade erfarenhet sedan tidigare. Responsen var bra också. Så på den vägen var det.

Vi snabbspolar fram till 2022 då Gabriella till slut fick jobbet som gruppchef. Det jobbar hon nu som på 50% och projektledare resterande tid. Rollen som gruppchef var emellertid inte den enda stora händelsen i Gabriellas liv under 2022. I februari föddes hennes son Leon. Tillsammans med sambon Alex bor den lilla familjen nu söder om Stockholm. Hon har i nuläget inga planer på att flytta.
– Nej, jag trivs bra söder om Stockholm, speciellt i “gröna linjen”-söder (en av Stockholms tunnelbanelinjer reds. anm.).

Nu kommer vi in på fritidsintressen och hon frågar om jag är ett fan av fotboll. Jag skakar på huvudet.
– Ja, det är fotboll i alla fall.
Jag frågar om det möjligtvis är Hammarby IF som är favoritlaget och hon gapar.
– Hur visste du det?!
Det är fördomar baserat på att hon vill bo i södra Stockholm snarare än synska förmågor eller extrem research som är anledningen till min klockrena gissning.
– Ja, det är i Bajenland jag känner mig hemma. Det har alltid funnits med mig, alla i min familj håller på Hammarby. Min sambo håller också på Hammarby och det var också en anledning till att vi hittade varandra. Vi kollar på matcher tillsammans. Numera har vi inte samma tid till det när vi har barn, men tidigare hade vi säsongskort. Jag har också spelat fotboll och futsal, men futsal var aldrig min grej riktigt. Jag trivs med att springa långt som man gör i fotboll. Numera har jag lagt fotbollsskorna på hyllan.

Ytterligare intressen är vandring i naturen och träning. Eftersom Gabriella är halvitalienska är det kanske föga förvånande att hon älskar att äta och laga mat.
– Det är även i köket som jag och min sambo har hittat varandra. Vi älskar att laga mat och framför allt äta! Jag lagar allra helst italiensk mat, det kanske är lite jäv. Att samla folk över mat som vi har lagat är bland det mysigaste jag vet.

Jag vill förstås veta hur det kom sig att hon blev UR:s första döva gruppchef och hur responsen har varit.
– UR sökte efter en gruppchef till mitt projektområde och ville gärna se en döv gruppchef, med ansvar över anställda hos UR Teckenspråk. De tyckte att jag passade i den rollen och bestämde sig för att erbjuda mig tjänsten. Responsen har varit överväldigande för mig, jag har fått så mycket positiv respons av mina kollegor och andra utanför arbetsplatsen. Nu har jag ju jobbat så pass kort tid, men från hörande på UR har jag upplevt respekt och förståelse. Jag har verkligen känt mig välkommen, och inte alls känt att jag inte får vara med eller något sådant. Tvärtom! Jag är glad för det. Jag har inte känt att någon har tvivlat på min förmåga alls. Det gäller både de andra cheferna på UR och mina medarbetare.

Min uppfattning är att Gabriella har tagit sig an det mesta med ett öppet sinne och utan rädsla. Hon kanske har något klokt livsmotto att dela med sig av?
– Livet är vad du gör det till! Ditt liv är ditt och du bestämmer vad det ska innehålla. Om du är sugen på att testa något så gör det! Det är lätt att man låser sig vid att saker är svåra eller omöjliga att uppnå. Men oftast är det en själv som satt dessa begränsningar. Många saker är faktiskt möjliga att genomföra, man måste framför allt försöka! Världen går inte under om man inte lyckas på första försöket. Och om något ger dig dålig energi eller stjäl din energi, så undvik det. Det gäller både personer och saker.

OLIVIA RENNER BALKSTAM
olivia.r.balkstam@dovastidning.se

Uppdaterad: 2023-05-25

Publicerad: 2023-05-25