2026-06-29

”Mitt hjärta finns alltid kvar på Gotland”

Sanna Jonsson står vid Ringmuren i Visby. Foto: Elin Westerlund

– Det är lite som att bo utomlands, säger Sanna Jonsson om Gotlands hav och stränder. Foto: Elin Westerlund

Gotland är hemma för Sanna Jonsson efter tre decennier på fastlandet. Efter att hon flyttat tillbaka till ön engagerar hon sig i dövföreningen och för att sprida kunskap om döva och teckenspråk inom Samhall.  

Efter cirka 30 år på fastlandet valde Sanna Jonsson, 56, att flytta tillbaka till Gotland. Nu har hon bott på ön i tio år. 

– Mitt hjärta finns alltid kvar här hemma på Gotland, säger Sanna. 

Det vackraste med Gotland är enligt henne havet och stränderna. 

– Det är lite som att bo utomlands. 

Visby är känd som rosornas stad under sommaren. Foto: Elin Westerlund
Visby är känd som rosornas stad under sommaren. Foto: Elin Westerlund

Sanna berättar att ön lever upp på sommaren när affärer, restauranger och kaféer håller öppet. Höjdpunkten på året är medeltidsveckan, som infaller i augusti. Efter det blir det enligt Sanna ”som dött” på ön. 

– Det är roligt med liv och rörelse. Ibland kan jag bli irriterad på turister och biltrafiken. Men vi lever på turismen. 

Sanna är född i Väskinde, som ligger ungefär en mil norr om Visby. När hon var sex och ett halvt år gammal började hon pendla till Stockholm för att gå i Manillaskolan, en erfarenhet som hon delar med flera gotlänningar. Under flygresorna hade hon sällskap av fyra äldre gotlänningar. 

– Jag blev tidigt självständig, säger Sanna. 

I veckorna bodde hon hos en värdfamilj och på helgerna åkte hon hem till Gotland. 

– Min familj valde att stanna kvar på Gotland, och därför blev det så här. 

När Sanna gick ut Manillaskolan 1986 återvände hon till Gotland. På ön fanns nämligen två döva flickor, och deras hörande föräldrar letade efter en döv barnskötare. De hittade Sanna, och frågade om hon kunde tänka sig att arbeta som barnskötare. 

– Jag var först lite tveksam eftersom jag nyss hade slutat skolan, men tackade ja. 

Efter två år flyttade familjerna till Vänersborg. Sanna förklarar att en del familjer väljer att flytta till fastlandet för att barnet ska både kunna gå i dövskola och bo tillsammans med sin familj. 

För Sannas del gick flyttlasset till Örebro. Hon gick barn- och ungdomslinjen på gymnasiet, och bodde i Örebro fram till år 2003 då hon flyttade till Norrköping för att arbeta på Mo Gård. Hon hann även bo i Stockholm ett tag innan hon återvände till Gotland år 2016. Sannas två barn från ett tidigare äktenskap bor fortfarande på fastlandet. 

– Jag känner mig som hemma här på Gotland. Det är som att komma tillbaka till mina minnen. Det är inte så mycket som har förändrats här. 

Väl tillbaka på Gotland utbildade Sanna sig till guide. Hon var nyfiken på Gotlands historia och ville lära sig mer, trots att hon under skoltiden inte var så värst historieintresserad. Hon ville också kunna hålla guidade rundturer på teckenspråk. 

– De två första åren höll jag flera guidade turer med mitt dåvarande företag. Nu är de lite färre eftersom jag har annat att göra. Men jag ställer upp om någon vill ha guidning, säger Sanna. 

Rauken Jungfrun är öns högsta och har enligt sägnen fått sitt namn efter ett tragiskt kärleksdrama för nästan 1000 år sedan. Foto: Elin Westerlund
Rauken Jungfrun är öns högsta och har enligt sägnen fått sitt namn efter ett tragiskt kärleksdrama för nästan 1000 år sedan. Foto: Elin Westerlund

Idag jobbar hon som tvätteriarbetare på Samhall. Från början tänkte hon att hon skulle jobba bara i ett år, men blev kvar då hon såg möjligheten att utveckla sig själv och sina kunskaper. Nu har hon jobbat i sex år på Samhall. 

För tillfället utbildar hon sig till internlärare på Samhall. Planen är att i framtiden kunna hålla utbildningar för döva medarbetare utan att behöva beställa tolk. Hon har också utbildat sina kollegor i teckenspråk och ser det som sin hjärtefråga att sprida kunskap om döva och teckenspråk inom organisationen. Dessutom vill hon skapa en större jämlikhet mellan döva och hörande inom Samhall. 

– Döva är också en del av Samhalls målgrupp. Ofta tänker man att personer med funktionsnedsättning är hörande, inte döva. 

Samtidigt som Sanna återvände till ön väckte hon liv i Gotlands Dövas Förening, som hade varit vilande i sju år. Idag sitter hon i dövföreningens styrelse. 

– Jag märkte att tolktjänsten inte fungerade så bra när jag flyttade hit, så jag ville förbättra den. 

Idag har döva på ön en och en halv tolk att dela på. 

– Det fungerar bra med tolk, det beror också på vilket uppdrag det är. 

Några utmaningar kvarstår dock. Sanna berättar att många teckenspråkstolkar är inflyttade och arbetar endast något år på Gotland innan de flyttar tillbaka till fastlandet. Sanna förklarar det med den låga lönen tolkar får och att det är utmanande att hitta boende på Gotland. Hon nämner också sommaren som en utmaning då tolkarna på ön tar semester. Hon anser att regionen borde ta in tolkar från fastlandet, på samma sätt som man gör inom sjukvården och räddningstjänsten. 

I skrivande stund har dövföreningen 40 medlemmar, jämfört med 10 medlemmar år 2018. Sanna berättar att de flesta av medlemmarna bor på fastlandet och vill stötta föreningen. Hon tillägger att det bor cirka 20 döva på Gotland, men inte alla är medlemmar i dövföreningen. Sanna har på senare tid sett hur allt fler döva flyttar till Gotland. 

Dövföreningen delar lokal med andra föreningar i Röda Korsets lokaler i Gråbo, där de håller träffar varannan lördag under lågsäsong. Under sommaren träffas de istället på St Hans Café i centrala Visby, dit teckenspråkiga turister också är välkomna.  

Dövföreningen håller träffar i Gråbo under lågsäsong. Foto: Elin Westerlund
Dövföreningen håller träffar i Gråbo under lågsäsong. Foto: Elin Westerlund

Innan föreningen hittade lokalen i Gråbo flyttade man runt en hel del. År 1995 sålde SDR Rosenhill i centrala Visby, där föreningen tidigare höll hus. Kort efter försäljningen blev byggnaden k-märkt, berättar Sanna.  

I år firar Gotlands Dövas Förening 95 år, men Sanna är ändå orolig för att föreningen i framtiden kan gå samma öde till mötes som Borås Dövas Förening. 

– Det är många äldre som har gått bort och många som har flyttat till fastlandet, säger Sanna. 

Hon ser också flera familjer med döva barn på Gotland, som inte kan teckenspråk trots att barnen använder cochleaimplantat. 

– Det är många familjer som väljer att stanna kvar på Gotland och låter barnen gå integrerat, konstaterar hon. 

Vid tidpunkten för intervjun bor Sanna och hennes man i Dalhem, känd för Gotlandståget. Tågtrafiken lades ned på 1950-talet men idag är museijärnvägen ett populärt besöksmål bland turister under somrarna.

Museijärnvägen i Dalhem är ett populärt besöksmål under somrarna. Foto: Elin Westerlund
Museijärnvägen i Dalhem är ett populärt besöksmål under somrarna. Foto: Elin Westerlund

Sanna berättar att de till sommaren flyttar till Visby eftersom hyresvärden har sagt upp dem då fastigheten ska säljas. Det är däremot inte så enkelt att få tag på en hyreslägenhet på Gotland då bostadsbristen är stor, konstaterar hon. Men hon tror ändå att de kommer hitta en lägenhet till sommaren, och ser fram emot att bo närmare jobbet. 

Sanna önskar bo kvar på Gotland i ytterligare 5–10 år, men tror ändå att hon kommer flytta till fastlandet när hon blir äldre. Hon nämner att det då skulle bli enklare att resa med husbil, vilket är parets stora nöje. Dessutom skulle de slippa de höga priserna på Gotlandsfärjan, något som länge varit föremål för missnöje på ön. Men den största anledningen är äldreomsorg på teckenspråk. 

– Det finns inget äldreboende med teckenspråk här på Gotland. Jag vill bo på ett äldreboende där teckenspråk används fullt ut.

TEXT: ELIN WESTERLUND

elin.westerlund@dovastidning.se


Gotland
Folkmängd: 60 926
Källa: SCB 2025
Landskap: Gotland
Län: Gotlands län


Artikeln har tidigare publicerats i pappersversionen av Dövas Tidning 2/2026.

Uppdaterad: 2026-06-29

Publicerad: 2026-06-29