Marie Eriksson får personlig assistans

Vann mot kommunen i rätten – domen kan bli ett prejudikat.

Marie Eriksson hade fram till maj 2011 62 timmars personlig assistans i veckan. Försäkringskassan drog sedan in den helt oväntat. Hon ansökte om personlig assistans hos Örebro kommun, vilket hon nekades. Istället fick hon 50 timmars ledsagning och 14 timmars hemtjänst i månaden, endast en fjärdedel av vad hon tidigare hade. Hon överklagade och vann mot kommunen i kammarrätten; en dom som sannolikt blir ett prejudikat.

Marie Eriksson är döv och nästan helt blind (Ushers syndrom).
– Jag har en syn som är lika med ett nyckelhål. Så jag kan bara se om det är ljust eller mörkt ute, men inte mer, säger hon.
Hon har svårt att ta till sig information via punktskrift. Därför behöver hon någon som känner henne väl och kan förklara saker och ting på taktilt teckenspråk för henne. Hon behöver också någon som kan ta henne ut, eftersom hon har dålig balans. Fram till maj 2011 hade hon 62 timmars personlig assistans i veckan, bekostad av Försäkringskassan. En handläggare från Försäkringskassan kom hem till henne för att göra en uppföljning. En dövblindtolk var med.
– Vid det mötet hade Marie Eriksson inte någon person med sig som kunde förklara och tala för henne, vilket bäddade för missförstånd, säger Fredrik Söderström, verksamhetschef för Teckenspråkig assistans, som har anställda personliga assistenter som kommer hem till henne. När DT var på besök hos Marie Eriksson, hade hon Lenita Olsson som personlig assistent. DT kan intyga att det ibland blev missförstånd. Lenita Olsson, som också agerade tolk, hjälpte till med att förklara och förtydliga för henne.

Efter Försäkringskassans besök hemma hos henne, drogs assistansen in.
– Det kom helt oväntat för mig, säger Marie Eriksson.
Försäkringskassan har ansvar för personlig assistans om det rör sig om mer än 20 timmar i veckan och gäller grundläggande behov som hjälp med att tvätta sig, laga mat och kommunicera utåt. Och kommunen om det gäller mindre än 20 timmar. Marie Eriksson ansökte om personlig assistans hos Örebro kommun. Ansökan avslogs. Istället fick hon 50 timmars ledsagning och 14 timmars hemtjänst i månaden.
– Jag kände mig isolerad hemma. Jag ville bara komma UT och göra olika aktiviteter, som att gå till Dövas hus och träffa vänner, handla mat eller gå en promenad! säger Marie Eriksson med eftertryck.
Hon fick vänta upp till tre dagar på att en ledsagare skulle komma hem till henne. Om vädret var fint, tog hon gärna en promenad varje dag.
– Jag märkte hur stressad hon var då hon ville göra så mycket på kort tid, berättar Lenita Olsson, som då var en av hennes ledsagare.

Marie Eriksson överklagade och krävde att få personlig assistans. Förvaltningsrätten gick på Örebro kommuns linje. Kammarrätten upptog hennes fall, och gick till hennes stora glädje emot kommunen i januari i år. Huvuddraget i domen är: hennes behov av hjälp med kommunicering ska ses som ett grundläggande behov. Nu har hon rätt till 134,5 timmars personlig assistans i månaden.
– Det räcker egentligen inte, men jag kan se hur avslappnad Marie Eriksson blivit, säger Lenita Olsson.
Örebro kommun överklagade kammarrättens beslut. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar i juni om fallet ska prövas eller inte. Kommunen yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle inhibera (uppskjuta) Kammarrättens beslut. Men det beviljades inte, vilket innebär att kommunen är skyldig att ordna med personlig assistans för Marie Eriksson fram till juni. Varje år får Högsta förvaltningsdomstolen in cirka 8000 ansökningar om prövningstillstånd. Endast ungefär 2 procent av dem går upp i domstolen. Det faktum att domstolen inte inhiberade, visar enligt Fredrik Söderström som talat med jurister att det är sannolikt att domen står fast.
– I så fall blir det ett prejudikat, säger han.
Vad kan domen komma att betyda för personer med dövblindhet?
– Domen betyder i så fall väldigt mycket för personer med dövblindhet, som ofta får stödinsatser av sin hemkommun. Nu skiljer det sig väldigt mycket i landet vilka stödinsatser man får, beroende på vilken kommun man bor i och hur välvillig och förstående handläggaren är. Det ska inte vara så, säger Fredrik Söderström.