Mannen som ska tina dövfotbollen

Conny Bååth tillbaka

Senast dövfotbollslandslaget var med i ett större mästerskap var vid Världsspelen i Christchurch, Nya Zeeland 1989. Sedan dess har det stått stilla. Då var Conny Bååth förbundskapten. Nu ska han ta sig an svensk dövidrotts kanske största utmaning: Att tina upp dövfotbollen i Sverige, som stått ute i kylan i 23 år.

Sedan 1989 har han hunnit samla på sig en hög med klubbadresser och meriter, bl a. som framgångsrik tränare i Assyriska.
Conny Bååth föddes 1949 av döva föräldrar. Han har förutom den bakgrunden också en lång erfarenhet med att jobba med och för döva. Därför ansåg herrlandslagets huvudansvarige Henrik Rangfeldt att Conny Bååth var en bra kandidat att vända den negativa trend svensk dövfotboll haft. Bååth sticker inte under stol med att han kanske varit lite bortskämd med fotboll på högre nivå efter att bl a. ha tagit upp Assyriska i norrettan (motsv. dagens superettan) från division 3. Men ingen utmaning är för stor för Bååth vars hjärta klappar för dövidrotten.
– Det är lite skillnad på ”hörande elit” och dövfotbollen, helt klart. Men jag vill göra ett försök. Och jag gillar utmaningar, säger han.

Efter att ha funderat ett slag bestämde han sig: Han ville ge tillbaka något till dövidrotten.
– Det var avgörande för mig, av naturliga skäl. Mina rötter finns trots allt i dövvärlden, konstaterar Conny Bååth.
Pappa Bertil Bååth är inte vem som helst. Han är, kort sagt en legend i dövidrottens historia. Han ställde upp i flera Deaflympics i fri idrott. Bäst var han vid spelen i Stockholm precis före kriget 1939. Då tog han fyra guld (guld 400 m, 800 m, 4 x 400 m, 1 500 m stafett reds. anm.) och har varit en förebild hos många döva i den äldre generationen.
– Det är inte många som har tagit fyra guld, ler han.
– Han var min bäste mentor. Han lade grunden för mitt idrottsintresse, säger Bååth.
I det mesta Conny företagit sig i livet har varit idrottsrelaterat. Idag jobbar han som anläggningschef för idrottsplatserna i Huddinge kommun. Tidigare har han bl a. jobbat som idrottskonsulent på Svenska Dövidrottsförbundet, som idrottslärare och fritidsledare på Manillaskolan och varit tränare i över tio fotbollsklubbar på 25 år.

Varför har inte Sverige kvalat till de stora mästerskapen, tror du?
– Jag vet inte, jag har ingen bra koll på hur det varit före mig. Men att vi halkat ned är inte bra. Mitt stora mål är att landslaget ska kvala till ett stort mästerskap. Han räknar upp de mästerskap som kommer härnäst: Kvalet till EM 2014, EM 2015, VM 2016 och så Deaflympics 2017.
– Målet är att vi kvalar till något av dem. Vi måste vara med där. Jag känner att det är nu eller aldrig. Kommer vi inte med nu, så har jag misslyckats med mitt uppdrag.

Ett landslag som inte spelat ett stort mästerskap på 23 år. Och du ska bara på två år bygga upp ett landslag som ska spela i de stora sammanhangen?
– Ja, tyvärr, säger Conny och ler. Snittåldern i landslaget är runt 18 år. Inga rutinerade trettioåringar. Det kan vara en fördel, men också en nackdel. Vi får hitta andra vägar, som att bygga en stark organisation som kan till viss del ersätta rutin. Vi får bygga på ”andra stenar” och se vad vi är bra på och hitta ett system utifrån det. Det är utmaningen: Jag ska på två år försöka utveckla unga pojkar till mogna män – är inte det lättaste mellan 18-20 år… Conny funderar, sen säger han:
– Men om man inte försöker så går det inte. Och jag är inte rädd för att prova, avslutar Conny Bååth.