Krönika: Varför är döva så arga?

Det var ett stormigt möte. Jag satt som representant för en intresseorganisation med flera andra intresseorganisationer samt engagerade döva som hade möjlighet att fråga ett par tjänstemän kring hur man tänker vid en eventuell flytt av en dövskola.  

Hätska, men rimliga, frågor flög kors och tvärs under mötet där man ville ha svar på hur teckenspråket, dövkulturen, delaktigheten, tillgängligheten skulle bevaras om dövskolan skulle flyttas till en annan plats där lokaler och personal skulle delas med en kommunal grundskola med hörande elever. Tjänstemännen besvarade så gott de kunde. Givetvis var flera frågor svåra att svara på men de försökte och visade uppriktig vilja på att det verkligen skulle bli bra om skolan flyttade.  

En paus tog vid och under pausen råkade jag hamna i samspråk med en av tjänstemännen som jag haft tidigare samarbete med. Hen lutade sig fram till mig och sa: ”Jag förstår inte varför ni döva är så arga. Vi vill ju bara väl?” Lite ställd och för lite tid att svara så passerade den frågan förbi och mötet fortsatte.  

Frågan stannade kvar hos mig lång tid efter mötet. För oss som minoritetsgrupp är det inte konstigt att vi är arga. Minoritetsstress, mikroaggression och förklaringsbörda är välkända begrepp hos oss. Vår ständiga kamp med att hantera hörselnormer och maktstrukturer i majoritetssamhället dränerar vår energi och ibland händer det att topplocket går. Det här vet vi.  

Problemet är att maktstrukturer och normer för oss ibland är en kamp mot tomma intet där motsatsen inte förstår att de är en motsats. Det finns fullt av sådana maktstrukturer i samhället. Män – kvinnor, heterosexuella-homosexuella, vita-svarta, AIK-Djurgården, I de fallen är de flesta medvetna om detta och kan på olika sätt förstå och jobba med det. Sen finns det alltid människor som inte vill förstå och inte ser strukturerna utifrån sitt perspektiv. Men de kan i alla fall se att det finns ett motsatsförhållande. Någonting som kontrasterar.  

Vi som minoritetsgrupp är väldigt liten i majoritetssamhället där väldigt många inte kommer i kontakt med oss alls i deras vardag och är inte ens medvetna om att de tillhör en majoritetsgrupp. De vet faktiskt inte. De skulle inte komma på tanken att definiera sig som hörande. De känner till att det finns döva och de känner till teckenspråk. Ofta tror de att det är samma teckenspråk över hela världen och det är så synd att det inte är det när de får veta fakta. Det här vet vi.  

Men de tänker inte oss som en motsats. Det här tycker jag blir ett extra lager för vår minoritetsstress. Att behöva förklara att de här situationerna är problematiska för oss, möts i många fall med axelryckningar och oförståelse från majoritetssamhället. Vi har lagar. Vi har konventioner. Men vi vet att de inte räcker hela vägen. I många fall är inte lagarna och konventionerna som är problemet – det är att majoritetssamhället inte vet hur de ska efterlevas för vårt bästa.  

När majoritetssamhället tror att de gör gott för oss och vi inte håller med, blir de förbryllade. För dem är det inte konstigt att döva och hörande kan gå i samma skola eller skolområde. De ser inte det som en motsättning. När vi protesterar eller ifrågasätter deras goda planer är det lätt hänt att de uppfattar oss som arga, när deras bild är att de bara ville oss väl och i tron att vi är tillsammans i det här. 

Kanske det är där grundproblemet finns – majoritetssamhället som inte förstår sitt privilegium och förvånas när vi pekar på bristerna. Det är inte av illvillighet, men det är påfrestande och ibland måste man få vara förbannad över det. 

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.