2025-02-27
KRÖNIKA: Våldet kommer nära men kärleken är starkare
Skottlossning på en skola i Örebro. Det som inte får hända har hänt. Skolan, som ska vara en plats för trygghet, kunskap och framtidsdrömmar har i stället blivit en scen för rädsla och chock. Elever, personal och anhöriga har kastats in i en verklighet ingen borde behöva uppleva. Den 11 februari hölls en tyst minut för offren på många håll i vårt land. Själv deltog jag också i den. För en minut slöt ett land upp. Trafik stannade upp, mataffärer pausade sin verksamhet och lärosäten tystnade.
Händelser som den i Örebro skakar om oss alla – men de påminner oss också om något vackert och viktigt: att vi har varandra. När krisen slår till ser vi hur människor sluter upp, hur vi sträcker ut en hand och vägrar låta rädslan ta över. Kärleken är alltid starkare än hatet. Därför vill jag lyfta och tacka er som varje dag kämpar för trygghet och gemenskap, ni som ser och stöttar dem som annars riskerar att glömmas bort. Dövföreningar, stöd- och jourverksamheter, fritidsgårdar, religiösa församlingar. Tillsammans gör ni ovärderliga insatser för döva och hörsel-skadade – en grupp som ofta hamnar i skymundan när samhället skakas av kriser.
Själv är jag ordförande i Malmös Dövas Förening Svenske. För mig är en dövförening så mycket mer än en förening – det ska vara en samlingspunkt, en trygg hamn, en plats där döva kan mötas, känna samhörighet och styrka. I en värld där så mycket kommunikation sker via ljud ska man se till att ingen lämnas utanför. Särskilt i tider av oro är det arbetet avgörande. När en dövförening dessutom kan samarbeta med andra typer av verksamheter för att ge stöd och tröst, till exempel som när Dövas Förening i Örebro samarbetade med Svenska kyrkan för att erbjuda en mötesplats efter dådet, visar vi att vi är starkare tillsammans.
I en tid där tillgång till korrekt och snabb information kan vara skillnaden mellan trygghet och ovisshet, såg vi att press-konferenser snabbt blev tillgängliga på teckenspråk. Det kan tyckas självklart, men för många döva var det avgörande. Den som var med under pandemin vet att det inte var självklart att all information gavs på teckenspråk, något som vi i dövrörelsen kämpade för att ändra på. Bättre sent än aldrig – vår kamp fick resultat. Här visade SVT att inkludering är möjligt, om man bara prioriterar det.
Men det är inte bara organisationer och verksamheter som gör skillnad. Det finns så många fler som har gjort ovärderliga insatser – eldsjälar, volontärer, grannar, lärare, butikspersonal, vänner och främlingar som visat värme och stöd i en svår tid. Vi ser det i de små handlingarna: någon som lyssnar, någon som erbjuder en hjälpande hand, någon som bara finns där och någon som har kommit för att visa sin närvaro och tända ett ljus. En kan inte göra allt men alla kan göra något. Och det räcker. Varje liten handling skapar en effekt, som en droppe i vatten där ringarna sprider sig. Det börjar med en person – och sedan fler. Så skapas förändring. Vad kan du göra för att bidra till ett tryggt samhälle?
Det är lätt att fastna i mörkret efter en tragedi. Att känna ilska, rädsla och hopplöshet. Men vi måste också våga lyfta blicken och se allt det ljusa: hur vi finns där för varandra, hur vi står enade, hur vi väljer kärlek i stället för hat. Det är så vi går vidare. Det är så vi bygger en framtid där våra skolor, hem och gator får vara trygga igen. Trygghet skapas inte av sig själv – det skapas av oss alla.
Till alla drabbade i Örebro: vi ser er, vi hör er, vi står med er. Och till dig som har visat medmänsklighet i någon form i samband med dådet – tack för att just du gör världen bättre!
FATIMA EISA
Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.
Dela artikeln via e-post.