KRÖNIKA: Tv-monopolet är bäst för oss, eller?

När jag träffar nya människor som inte vet ett jota om döva visar det sig alltid att vi har minst en gemensam nämnare: nämligen att vi sett samma tv-program, Upp med händerna (1975) och Tecken till varandra (från 1970- och -80-talen). Hur galet är det att dessa tv-program, som är sega enligt dagens mått, har lyckats etsa sig fast i så många personers minne? Det svenska teckenspråket är inte att tala om i dessa program – långsamt och kraftigt påverkat av svenskans struktur. Men de nya bekantskaper jag pratar med känner till dessa program.

Jag vet att en massa tv-program har producerats under 2000-talet. Men de jag möter kan inte nämna ett enda tv-program som har teckenspråk som huvudspråk. Jo, bortsett från Melodifestivalen och dess teckenspråksartister som förstås rönt uppmärksamhet i media. Ett underbart skyltfönster för vårt fantastiska teckenspråk. Men det är ju inte det teckenspråk vi till vardags använder. Jag tänker snarare på tv-program som är producerade av döva eller teckenspråkiga själva. Det är sådana produktioner jag önskar att folk fastnade för. De handlar inte bara om hur det är att vara döv utan också mycket mer som samhällsaktuella frågor, utmanande tävlingar för ungdomar och kulturkrockar mellan döva och hörande.

Jag fattar att vi lever i en värld med ett enormt medieutbud. Vi har tillgång till olika on demand-tjänster som Cmore, Netflix och Viaplay. Nu behöver vi inte följa tv-tablån utan kan titta när det passar oss och var som helst. I mobilen, surfplattan eller tv:n hemma i vardagsrummet. Vi kan enkelt bläddra och välja det som faller oss i smaken för stunden. Men på tiden när Upp med händerna och Tecken till varandra visades, var det något helt annat. SVT hade monopol på tv-sändningarna och vi hade bara två kanaler att välja på. Egentligen var det galet bra ur dövas perspektiv. Folk hade inget val. De fick nöja sig med den ena eller andra kanalen. Jag är nyfiken på vad det var som lockade dem att se program med svenskpåverkat teckenspråk. Var det för att de var föga roade av att se finsk folkdans på den ena kanalen och hellre gick över till den andra kanalen där teckenlektioner gavs?

Jag har pratat med några vänner som är hörande och inte har någon döv- eller teckenspråksanknytning om varför de inte kollar på tv-program på teckenspråk. De flesta har svarat i stil med ”Det är ju era program och dem är jag inte så intresserad av”. Redan där har vi en attityd som jag tycker att vi behöver förändra. Det är att de ska se att vi är mer lika än olika. Nu låter jag kanske lite väl negativ men det jag vill är att vi ska lyfta fram vår enorma kunskapsbank som finns hos oss och dela med oss av den till andra. Kunskap föder annan kunskap. Om vi inte lyckas med att förmedla vår kunskap vidare är allas vårt engagemang, program och liknande inget lyft för oss på lång sikt. Tänk om alla människor en dag önskar se tv-program på teckenspråk på grund av dess innehåll och inte språket. Vilken vinst vi har gjort då.

Busan! Dig hade jag nästan glömt. Inga barn i Sverige har väl missat dig? Du och dina tv-program som Teckenlådan har varit riktigt duktiga på att ta upp vår döv- och teckenspråksidentitet på ett bra sätt. Programinnehållet är också tydligt på ett sådant sätt att många gillar det oavsett vilket språk det är på. Men så kom du också till före Netflix-eran. Det är kanske en förklaring till att du gått hem hos så många barn.

Jag röstar för en återgång till tiden med statligt tv-monopol! Då blir livet lättare för oss, eller?

PER MARKSTRÖM
som vill tipsa om att Upp med händerna finns att se på SVT Play