KRÖNIKA: Strapatsrikt tågluffande med ärliga (?) nunnor

Här är Per Markströms senaste krönika, ”Strapatsrikt tågluffande med ärliga (?) nunnor”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

I denna tunga tid med många restriktioner vill jag dela med mig av några minnen då det var enklare att kasta sig ombord på ett tåg och fara till Europa. Vi var fyra killar som satte oss på ett tåg ner till kontinenten under tre veckor på 1990-talet.

Varje dag hände det något, oftast problem som vi fick lösa på egen hand. Mobil med sms-funktion fanns inte då. Vi postade vykort till våra föräldrar vid varje nytt ställe vi stannade för att meddela att ”vi lever och har det bra” fast vi hann hem innan vykorten kom fram.

Den första händelsen var att en av killarna lyckades med konsten att slarva bort passet när vi växlade pengar i någon italiensk stad norröver och upptäcke inte förrän vi var framme i Brindisi (södra Italien) där vi köpte båtbiljett för att åka över till Korfu.

Utan pass kunde vi inte fortsätta resan så vi bestämde att han fick åka själv till svenska ambassaden i Rom och ordna nytt provisoriskt pass. Innan han for till Rom kom vi överens om att han skulle hinna med ett tåg från Rom som anlände till Brindisi en halvtimme innan vår båt till Korfu avgick.

På dagen låg vi tre på en blåsig strand som var full med pet-plaskor och skräp. Men på köpet fick alla en hygglig kräft-bränna. Timmarna gick och på kvällen vid hamnen väntade vi tre på att den fjärde killen skulle dyka upp från tågstationen.

Båtavgången närmade sig så vi bestämde oss för att gå ombord. Vi tänkte att vi kanske hade missat honom då han redan passerat oss. Väl ombord stod vi på aktern och kunde se alla som klev på båten. Men tiden tickade iväg och till sist avgick vår båt och vi hade inte sett honom någonstans.

Vi delade upp oss och letade efter honom över hela skeppet utan att hitta honom. Panikartat började vi diskutera. ”Hur gör vi? Vad har hänt? Missade han tåget? Fick han inte passet eller är han vid hamnen och letar efter oss?”.

Vi kunde inte messa honom eller så. På morgonen kom vi fram till Korfu. Gissa vem vi såg sittande på en rostig gul flakvagn vid hamnen!

Vad som hände var att han hade sprungit från stationen och gått ombord på fel båt. Som tur var gick båten till rätt ö. Glatt kramade vi varandra och frågade hur det var i Rom.

Trots tidspressen att ordna passet hade han hunnit besöka Spanska trappan och tagit flera fina bilder. På vägen tillbaka till Brindsis satt han i en tågkupé tillsammans med ett par nunnor. Han placerade sin lilla ryggsäck ovanför sätet. Vid ett tillfälle gick han på toa och när han var tillbaka såg han att ryggsäcken var öppen och kameran borta. Nunnorna satt kvar. Kompisen försökte gestikulera med dem för att få veta om någon varit inne och rotat i väskan men det var som att prata med en betongklump, sa han.

Det är bara några av våra händelser under resan. Vi hann även bli arresterade någonstans i forna Jugoslavien. På grund av kriget var vi inte välkomna att åka genom landet utan fick vända tillbaka. Vi fick stå i ett låst väntrum i några timmar innan vi kunde gå ombord på ett tåg tillbaka till Grekland. Det var knökfullt på tåget och vi fann en tom godsvagn så vi kunde sitta och koppla av fram till Aten.

Sista dagarna i Grekland valde vi att hyra motocrossar och bygga ett tält av gamla luftmadrasser och liggunderlag av halm på ett nudistläger istället för att hyra ett rum med dusch på en taverna.

En annan grej som hände var att vi upptäckte att det är enklare att vara döv när man beställer mat på restaurang. En i mitt resesällskap var hörselskadad och han ville gärna hjälpa till och tolka (mer som översättning skulle jag påstå) vad vi ville beställa. En gång fick vi alla helt annan mat än vad vi önskat, han med hörselskada hade uppfattat fel när kryparen ställde frågor och svarat på måfå. Här är det bättre att peka på menyn för då vet man vad man får. En souvlaki istället för en moussaka. Det är skillnad det.

PER MARKSTRÖM
som ser fram emot en husbilssemester i sommar