KRÖNIKA: Stora busstårar skrämmer iväg hörande

Hejdå 2020. Alla vet redan att fjolåret var ett speciellt år och att det väl inte behöver nämnas. Jag fortsätter gå bakåt i tiden. Till 2019, 2018 och till 1990-talet. Ja, jag vet! Jag verkar inte kunna släppa det förflutna. Särskilt inte det ljuvliga 1990-talet. Då var det okej att åka buss när man var snorig och hostig, vilket är helt otänkbart att göra i dag. Charmen med att som sexåring åka buss var spänningen och självständigheten. Det bubblade härligt i magen när min kusin och jag väntade på den stora bussen in till stan. Precis som i väntan på jultomten.

På Östervångsskolan i Lund fick jag inte busskort förrän i femman. Mina klasskamrater som bodde i Lund fick det redan i fyran. Jag var småkränkt för att jag inte var en lundensare. Orättvist. Jag fick fortsätta åka taxi i ett år till. Tiden gick överraskat fort och plötsligt var det sommarlov igen. Äntligen skulle jag få mitt efterlängtade busskort! Min klasskompis Viktor, som också bodde i Oxie, och jag fick träna på att åka buss själva. Det hade våra föräldrar bestämt. Annars skulle vi komma på avvägar och hamna i skogen utanför Höör, istället för skolan i Lund.

När det var dags för slutprovet, ”Att hamna rätt med bussen”, var jag taggad. Jag hade en fullpackad ryggsäck med fika för tio personer, en bok och en klocka. Det kördes några busslinjer mellan Oxie och Malmö. Viktor och jag bodde inte på ”samma linje” så vi tog olika bussar in till Malmö. Resan flöt på fint och jag klev av vid Södervärn. Sen var det raka vägen till hållplatsen för bussar till Lund. Precis vad vi hade övat på. Tiden gick. Ingen Viktor i sikte. Med nervösa ben vankade jag fram och tillbaka. Den stora bussen som vi skulle ta körde iväg från mig i slowmotion. Jag såg med bestörtning på hur den blev allt mindre och mindre.

Vart har Viktor tagit vägen? Ska jag åka till Lund alldeles själv? Ångestklumpen i magen växte sig stor och jag kände mig hjälplös. Detta var precis före mobilernas tid. I panikdimmat kom jag på att jag kunde ringa hem till Viktor. Hans pappa var hemma på dagtid eftersom han hade kvällsarbete. Tyvärr fanns texttelefonen hemma i mitt rum. Hur göra? Jag måste hitta en hörande! Det fanns ett servicecenter för resenärer bredvid Pressbyrån. Jag skyndade mig dit och ställde mig i kö. När det blev min tur, mötte jag en ung kille som var ordentligt klädd, i vit skjorta och slips. Jag skrev i min lilla anteckningsbok om vad jag ville ha hjälp med. Då kom känslorna upp som en vulkan och tårarna sprutade rakt ut. Med snor och allt. Den äckliga jobbiga känslan av hjälplöshet projicerades över på mannen. Nu var det hans tur att vara handlingsförlamad. Ja, hur i hela friden skulle man trösta en storgråtande döv flicka? På denna tid kunde man många telefonnummer intill och Viktors hemnummer var ett av dem. Storögt tog han luren och ringde upp numret. Lyssnade, pratade lite och skrev ner på pappret. Enligt pappan hade Viktor redan åkt och att hans buss nog var försenad. Han tyckte att jag skulle ta nästa buss till Lund och gå till skolan. Att ha en tydlig plan gjorde mig lugn. Jag tackade för hjälpen och gick ut.

Vid busshållplatsen såg jag en stressad Viktor vanka fram och tillbaka. Precis som jag gjorde tidigare. Jag kände lättnad över att vi till slut hittat varandra. Under resan till Lund kände jag mig så stor som åkte själv utan någon vuxen, trots att jag lipade stort inför en okänd person. Jag klarade slutprovet med bravur. Om det var i dag, vid minsta försening skulle vi messa eller ringa varandra. Jag har stor respekt för er döva innan mobilernas tid. Ni kunde nog ha is i magen och inte skrämma iväg hörande med snoriga busstårar.

SARAH REMGREN
som gillar att åka buss. Tyvärr har det inte blivit en enda bussresa i dessa tider.