KRÖNIKA: Små och stora utmaningar

Jag hade en lektion med att gå genom massa begrepp i samhällsekonomi. En riktigt bra lektion där vi tillsammans förklarade och gav exempel så begreppen fick en konkret innebörd. Tiden flög iväg och när jag var tvungen att avsluta lektionen för att gå vidare till nästa klass, utbrast en elev rakt ut – ”vad mycket jag har lärt mig idag!”. Då mår man bra. Då har man lyckats!

Med gott självförtroende var jag redo att ta mig an nästa klass och gå genom samma område. Förra lektionen gick ju så bra, så det var ju bara att göra på samma sätt igen. Kommer bli succé! Efter några minuter började den första svettdroppen rinna nerför tinningen – det gick inte alls. Jag fångade inte elevernas uppmärksamhet. Ingen svarade på mina frågor. Det suckades, rycktes på axlarna, tittades bort. Jaja, med många års erfarenhet som lärare ska jag ändå se till att ro den här lektionen i hamn. Jag började berätta historier med en rolig twist i. Bilder går alltid bra. Något kul Youtubeklipp funkar alltid. Efter många långa minuter räcker till sist en elev upp handen. Ja! Nu händer det! Nu får jag med eleverna! Nu kör vi!

Jag stannar upp i klassrummet, signalerar tydligt för alla att en elev har räckt upp handen och vill säga något, kanske fråga eller ge ett exempel så fler elever hakar på. Så varsågod, ställ din fråga. Eleven tar ner handen och frågar: ”Vet du vad det blir för lunch idag?” ”Torsk med potatis” svarade jag sammanbitet och fortsatte med lektionen.

I många år har jag jobbat som lärare. Har mött så många olika situationer. Inför en klass är det så blandade elever – allt mellan elever som haft teckenspråket från födseln, trygg i sin dövidentitet och säkert så småningom SDUF-ordförande, till elever som nyss börjat i klassen efter att ha gått i en hörande grundskola i sju-åtta år. Ofta med ett rätt så stukat självförtroende och är i en teckenspråkig miljö för första gången i sitt liv. Allt däremellan ska jag försöka få ihop till en undervisning som möter var och ens behov. En utmaning!

Den ena dagen och lektionen är aldrig den andra lik. Hela tiden behöver man ta snabba beslut och hantera massa tonåringar som har fullt upp med sina liv och funderingar kring vänskap, relationer, utseende, identitet och allt det där samtidigt som jag ska försöka lära dem hur a-kassan fungerar.

Alla har sina egna erfarenheter av skolan och bildar sin egen uppfattning om hur den ska vara. Utifrån sina egna erfarenheter som elev, som förälder eller om man jobbar eller har jobbat i skolan. Ens uppfattning och verklighet kan skilja sig åt. Till och med om man jobbar i samma skola kan det vara helt olika världar och det gör det väldigt svårt att kunna möta varandra i diskussionerna om skolan.

Dövskolan är ett hett ämne. Många starka åsikter finns hur den ska skötas och drivas. Som förälder, före detta lärare och nu som biträdande rektor så har jag sett från olika perspektiv och oavsett från vilket perspektiv man ser på skolan, så är det omöjligt att ha en helhetssyn.

Det vi behöver göra är att samlas i en gemensam vilja och förståelse för våra respektive åsikter kan skilja sig åt, men att vi har ett gemensamt mål för en bra skola för döva och hörselskadade. För det här är viktigt, dövskolan är en av de få teckenspråkiga arenorna som finns i Sverige.

Det räcker med att titta på några av våra grannländer, så ser vi att skolor för döva och hörselskadade har avvecklats. Samtidigt ser vi från politiskt håll i Sverige att flera utredningar har föreslagit begränsningar så att färre elever ska få möjlighet att gå på dövskola i Sverige. Vi som vet betydelsen av dövskola för våra döva och hörselskadade barn behöver gemensamt jobba för att den ska finnas kvar. Och vi måste göra det tillsammans.

TOBIAS PALMKVIST

---

Alla tidigare publicerade krönikor kan hittas här.