KRÖNIKA: Nu får du nypa mig i kinden

 

 

”Så du säger ofta nej?” frågar folk mig och himlar med ögonen.
Detta spörsmål har jag fått många gånger om mitt persontecken som är närbesläktat med tecknet för nej. Jag svarar att mitt persontecken är ett initialtecken, alltså N. Det finns några andra i Sverige som har samma persontecken som jag. Som tur är har förväxling bara skett få gånger. Men ändå känns N föga originellt.
På sistone upplevde jag mer och mer att mitt persontecken var tråkigt och opersonligt. Jag tänkte att jag borde ta tillbaka mitt första persontecken som var mer fyndigt än N. Hur såg det ut? Jag ska förklara. Men först ska jag berätta vad persontecken är för någonting. Gunnar Fondelius, redaktör för Tidning för dövstumma (i dag Dövas Tidning), ger en utmärkt sammanfattning för att vara från 1916:

En av märkvärdigheterna i teckenspråket äro de s.k. teckenspråksnamnen (de ha också kallats ögonnamn). Bland de egentligt dövstumma användes vid betecknandet av dövstumma personer sällan dessas för- eller tillnamn. Dessa namn måste bokstaveras med handalfabetet och det går för långsamt, och ofta ha vederbörande icke rätt reda på personens kristliga namn. Så mycket mer är teckenspråksnamnen ihågkomna. Eleverna vid våra dövstumskolor få genast vid inträdet i skolan ett teckenspråksnamn, givet efter något hos honom eller henne framträdande egendomlighet i utseende, klädesdräkt, sätt eller dylikt. 


Nu heter det persontecken, inte teckenspråksnamn. På den tiden lärde sig döva teckenspråk först när de kom till dövskolan, där av det berömda uttrycket ”de sju vita åren” (en barndom utan något språk). I dag kan ett barn få sitt persontecken av sina föräldrar redan när hen är ett litet barn. 
 Mitt ursprungliga persontecken var lika med ”nypet i kinden”. Det var mina hörande föräldrar som ”döpte mig”. De tyckte att jag som liten hade fina, runda och goa kinder. Jag använde det persontecknet i förskolan för döva och hörselskadade i Uppsala. Men under uppväxten trodde några vuxna att jag hade det för att jag älskade fläsk och skinka, vilket jag inte alls gjorde. ”Nypet i kinden”, fläsk och skinka hade samma tecken. Egentligen var tecknet för skinka fel men det var vad min familj hade lärt sig av sina teckenspråkslärare.
Jag som var en bestämd unge ville sluta med ”nypet i kinden”. Troligtvis innan jag började Manillaskolan fick jag ett annat persontecken, nämligen N.
Förra året pratade vi om persontecken under en lunchpaus på jobbet. Det var fascinerande att höra hur andras persontecken uppkom. Jag berättade då om mitt ursprungliga persontecken. Mina kollegor tyckte att jag skulle ta tillbaka det. Men jag var inte beredd på det. N var ju en del av min identitet.
Men i somras var jag på Clin o’Deil, en dövkulturfestival i Reims utanför Paris. Vi var några som satt och drack champagne (ett måste i Reims!) och pratade om persontecken. Då visade jag ”Nypet i kinden”. De tyckte också att jag skulle återta det. Sagt och bestämt. Jag tänkte också att det var ett fint sätt att återgälda till mina föräldrar, som gav mig det persontecknet.

Varsågod, nu kan ni alla nypa mig i kinden. 
 Inte bokstavligt talat, förstås.

Lästips: Tomas Hedbergs forskningsrapport från 1989 om persontecken på Stockholms universitets hemsida.