KRÖNIKA: ”Men hon har ju ögon?!”

Här är Sarah Remgrens senaste krönika, ”Men hon har ju ögon?!”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

Jag är småchockad. Eller väldigt chockad över hur dumma folk kan vara. Citatet ”det finns inga dumma frågor, bara dumma svar” är den här gången skitsnack! Jag brukar ha överseende med folks märkliga antaganden om döva och dövblinda. Men jag har inget tålamod kvar för detta.

Vår katt Tova skulle ha semester hos mina föräldrar. Jag tog med henne till Malmö. Att resa med katten själv är jag inte helt bekväm med. Tack vare de samhällsinsatser som finns har jag möjlighet att ha en ledsagare med mig under resan. Så jag hade en ledsagare under färden ner till Skåne. Det kändes tryggare, ledsagaren kunde syntolka och hjälpa till med kommunikationen vid behov. Tova, som är en van resenär, var lugn och sov gott under hela tågresan. När jag lyfte upp filten för att se hur hon mådde, öppnade hon sitt ena öga och blängde irriterat på mig.

Väl framme i Malmö gick vi ut och väntade på den förbeställda taxin. Det var kväll och beckmörkt ute. Ushers syndromet gjorde sig påmint och jag var glad över att ha en ledsagare med mig. Min taxibil kom och det första mötet med chauffören blev konstigt.

Av alla taxichaufförer kanske det bara är hälften som läser instruktionerna i beställningen noggrant innan de hämtar mig.

Den här gången stod det tydligt i beställningen att jag var döv, synskadad och hade en katt med mig. Men han förstod inte vilka av oss som skulle åka med honom. Jag försökte gestikulera tydligt att det var bara Tova och jag som skulle åka med. Han tog min ryggsäck och lade in den i bakluckan. Sen pekade han på kattburen och ville att den skulle in i bakluckan. Jag skakade på huvudet. Nej, den ska vara i baksätet med mig, sade jag. Han envisades, även jag och det blev en dålig stämning. I efterhand fick jag veta av ledsagaren att chauffören ville kasta ut min ryggsäck för att jag inte gjorde vad han ville. Till slut kom vi överens om att jag skulle ha kattburen i knät i baksätet.

När vi kom fram till föräldrarnas hus öppnade jag bildörren och lade kattburen på marken för att kunna kliva ut. På gatan famlade jag efter kattburen. Nej, den var borta! Hjärtat stannade!

Har den där skumma taxichauffören tagit henne? Jag letade efter chauffören i mörkret med onda ögon som säkert hade kunnat borra hål i honom. Det visade sig att mina föräldrar hade tagit kattburen och ryggsäcken utan att säga till mig. De ville mig väl, men det var inte kul för mig. Chauffören såg oförstående ut och undrade över mitt ”konstiga” dövblinda beteende. Som vanligt förklarade mina föräldrar av välvilja för chauffören trots att det är bättre om jag gör det själv. Han pekade på mig och gjorde en gest med H-handformen framför ögonen. Det såg ut som att han undrade om jag hade tunnelseende. Jag nickade argt. Mamma översatte att han egentligen sade ”Men hon har ju ögon?!”.

Var den vita käppen inte tillräckligt tydlig? Såg han inte att ledsagaren och jag tecknade? Förstod han inte varför ledsagaren hjälpte mig fram till bilen? Som dövblind hatar jag missförstånd och stressiga situationer när det kommer till bemötande och kommunikation.

Några exempel: när jag måste sitta i en rullstol på Doha flygplats, när någon trängde sig förbi i kön och sket i vita käppen, eller när tågkonduktören slog argt på min arm för att jag inte såg och hörde henom. Dessa incidenter var bagateller jämfört med den här chauffören. Min reaktion kom efteråt och det var lite synd att jag inte exploderade precis då. Om man ska utgå från den positiva sidan så har taxichauffören mynnat ett citat som jag lär använda ganska ofta framöver. Bli inte förvånad när jag säger ”Men hon har ju ögon?!” vid bisarra situationer.